Den här möbeln stod hemma hos min mamma och dominerades av foton. Så gör vi alla när vi blir äldre. Vi går där varje dag och tittar på dessa foton av släkten. Mamma är död och hennes hem är skingrat för vinden. Det mesta gick på auktion och denna fina möbel såldes för blott 400 kronor. Ingen vill ha sådana längre. Detta var det största bekymret i min mammas liv på slutet. Vill du inte han den , frågade hon mig. Nej, jag har ingen plats blev det sanningsenliga svaret. Ofta är det ju så att man har redan fullt med möbler efter ett eget långt liv och då får inget mer plats. Några av mina barn kunde dock ta en del saker och det är jag glad över.
Nu har det gått ett par år och min moster frågade mig om jag saknade min mamma.
Nej, var svaret och hon hade bara att instämma. Sista åren blev jobbiga eftersom min mamma var ensam och bitter över sitt liv.
Det var inget trevligt mot slutet att träffa henne ,tyvärr! Hon bar på så mycket elände inom sig och ångrade mycket från sitt liv.Jag försökte övertyga henne om att glömma allt dåligt som hände för så länge sedan men hon kunde inte. Hon satt där och malde på om gamla oförrätter vilket inte gick att göra något åt längre.
Så vill inte jag själv bli! Man måste göra upp med sånt som trycker på inom en och gå vidare i livet. På långvården träffade jag många bittra människor vilka inför döden hade det så svårt.
De kunde inget göra åt sina liv men trots det fortsatte de att älta gammal otvättat byk. Så var min mamma också och då blir det tillslut mycket trist att träffas. Jag talade med henne flera gånger i veckan via telefon och lät henne prata på men jag mådde inte bra av dessa samtal. Det gick inte att få stopp på henne och samma erfarenhet hade min moster.
Det är tabu i vårt land liksom på de flesta platser i världen att öppet stå för att man inte kan känna sorg när ens föräldrar avlider. Jag har inte fällt en enda tår över hennes död och känner ingen saknad efter henne heller.
Jag tänker däremot på min pappa och konstaterar att han hade nog inget lätt liv ihop med henne. Dessa två människor som var så kära i varandra och kunde titta på varandra med sådan kärlek i ögonen. Vart tar kärleken vägen i dessa äktenskap?
Inlägg
1 kommentar:
Jag tror att kärleken dör den dagen man slutar kommunicera med varandra. Det är A och O i ett förhållande att prata med varandra, om allt. Så länge man är öppna med varandra så tror jag att man kan rädda kärleken. Men vad vet jag.. har ju bara varit gift i tre år. Vi får väl se vad jag säger om 10 år. :]
Skicka en kommentar