Johnny Nilsson, Ivar Hermansson.
Mittraden från vänster: Kjell Boström, Sven Wigestedt, Bruno Poromaa, Ronald Svensson, Gunnar Harnesk,
Ingemar Niemi, Sixten Strålberg, Elof Söderström, Östen Öhlund, Harry Isaksson.
Övre raden från vänster: Anders Stendalen, Lennart Karlsson, Atle Lans, Runo Hansson, Sauli Kainu, Ove
Haarala, Runar Palm, Kalle Nilsson, Henry Lövgren och Henry Sjöström. På bilden saknas Elof Luspa.
Strejken startade tisdagen den 9 december 1969. Det var gruvarbetarna i Svappavaara som startade först men på några dagar så spred sig strejken till alla Malmfältens gruvor .
Gruvarbetarna var plågade av dåliga ackord och dålig arbetsmiljö, dieselgaser nere i gruvan så de knappt såg handen framför sig ibland.
Arbetsledningen satt i Stockholm med högsta chefen "Vojjen" Arne Lundberg i spetsen.Denne hade varit statssekreterare under en socialdemokratisk regering och ansågs ha hårda nypor.
LKAB var sossarnas eget projekt efter att staten hade köpt ut Grängesbolaget med åtskilliga miljarder.
1969 arbetade jag just på ett Grängesägt företag och när man jämförde våra löner med gruvarbetarnas så utföll våra till fördel. De som gick hundratals meter nere i berget och slet hade dålig lön!
Jag ska inte gå in på alla turer över händelseförloppet,dessa finns på annat ställe att läsa för den intresserade. Det var svek och dubbelspel från "trogna" sossar och en och annan kommunist men strejken pågick i många månader innan man återgick till arbetet.
Solidariteten över hela landet var mycket stor och när jag gick en dag på Nyby med insamlingbössan så fick jag in nästan 10.000 kronor ! Så var det överallt och strejkfonden växte till många miljoner.
Denna strejk gav råg i ryggen till den svenska arbetarklassen vilken hade knutit näven i byxfickan allt för länge.
Det slöts många bra avtal åren därefter över hela vårt land.
De som tappade masken helt och hållet var den socialdemokratiska ledningen vilken redan då var så fjärmad från arbetarklassens villkor.
Palme var mycket oroad visas nu i modern forskning, han trodde rentav ett tag att revolutionen stod inför dörren.
Vad den här strejken visade var att när arbetarna tar ledningen själv och ställer fackpampar och toppolitiker åt sidan , ja då vinner man folkets hjärta och når framgång.
När jag gick runt med insamlingsbössan så märkte jag att folk bokstavligen hade rätat på ryggen. Många tjänstemän stödde också aktivt med pengar denna strejk.
Nu har det gått 40 år och nu verkar det som om det finns muller i gruvorna igen, kanske vi i vår livstid får se en ny generation gruvarbetare gå till strejk?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar