Politiken som flykt undan livet!

Jar har varit intresserad av politik ända sedan jag var i tioårsålder. Lyssnade på de stora debatterna i radion mellan Ohlin och Erlander på femtiotalet. Försökte diskutera samhällsfrågor med mina kamrater men fick aldrig något gehör. Sökte mig till vuxna i tonåren för att kunna tala om sådant som intresserade mig. Tack o lov så började jag arbeta ihop med vuxna när jag var fjorton år och kom naturligt in i vuxenvärlden på gott och ont.

I vuxen ålder blev jag mer eller mindre frälst in i vänstern med medlemskap i Vänsterpartiet-kommunisterna och Syndikalisterna.
Jag använder ordet frälst på samma sätt som de frikyrkliga gör.
Värre blev det i början på sjuttiotalet när jag kom i kontakt med KFML sedermera SKP. De svenska maoisterna som verkligen trodde på den kinesiska vägen till socialism.
Möten och åter möten, jag fanns med överallt där det hände något.Startade tidningar och arrangerade teaterförställningar som tjänande den stora "saken".
Hur många tidningsklipp det finns om mig från den här tiden vet jag ej men åtskilliga är det.
Hustrun var lika eller tom mer med i farten eftersom hon blev invald i partistyrelsen . Det blev inte mycken tid över till annat och barnen kom säkerligen i kläm. Äktenskapet rök också till slut vilket var väldigt vanligt framöver i dessa kretsar.

Politiken betydde allt. När partiet sa åt mig att byta yrke så gjorde jag det osv!
Man betalade tionde på sin lön ofta mer.
Ofta går sådan frälsning över efter den första tidens affekt. 1976 reste jag runt i Kina och det var inkörsporten till tvivel. Var den enda sanna läran rätt o riktig?
Pol Pot avslöjades som den mördare han var och det sipprade ut kunskaper om massdöd i Kina under Mao.
Många i vårt parti började tvivla och tillslut så kastade vi hela läran om Mao-tse-tungs tänkande på sophögen och med i detta badvatten följde även Lenin-Engels-Stalin!

Vi bildade ett demokratiskt parti med namnet Solidaritetspartiet. Inte blev vi många i det partiet eftersom de flesta blev passiva eller började arbeta på en ny karriär. Många blev ju framgångsrika läkare,lärare,journalister m.m.
Trots allt så var de flesta inom denna vänster studenter från början , vi som var arbetare var ju inte så många när det kom till kritan.
Jag fortsatte i tio år till innan jag gav upp och insåg att jag hade förflyttat mig ordentligt på den politiska skalan och med detta också fått ett annat förhållningssätt till politiken.
Trons tidevarv var över och den närmast religiösa hållningen till vänsterpolitik släppte sitt grepp.

När jag numera tänker på denna tiden så inser jag att allt var en enda stor flykt undan verkligheten. Ungefär som att droga sig!

Istället för att ta itu med mig själv och mina problem från barndomen så drogade jag mig med politik och alkohol! Detta drabbade min nya familj också.
Även om det fanns både lärorika och roliga exempel från den tiden med bla. närradiosändningar i fem år där barnen fick vara med på olika sätt. Slutkontentan är ändå att barnen kom i kläm av alla aktiviteter.
Allt det här kan inte göras ogjort men det har medfört en massa problem för många nära omkring mig. Problem som ibland närmast förlamar mig.

Ett tag försökte jag närma mig vissa av dessa låsningar men när gensvaret är för dåligt då har jag ingen ork kvar. Det är egendomligt att tänka på all den energi jag hade en gång i tiden. Byggde hus ,jobbade fyrskift, sålde tidningar varje vecka,två tre möten var vecka och en massa konferanser att resa till. Mina almenackor var fulltecknade vecka ut och vecka in. Snacka om 80-90 timmars jobb varje vecka!

Tydligen är det så med vissa, liksom jag , att man kommer till vägs ände till slut, all sådan ork bara är borta.
Det heter ibland att åldern tar ut sin rätt men det tror jag inte ett dyft på.
Snarare är sanningen den att det beror på hur man har levt tidigare.
Lenin skrev en pamflett som hette "Vad bör göras" och jag får väl ställa den frågan till de som läser denna blog.

Vad bör göras?