30 år har gått i en blink verkar det som. Just idag den 10 juni 1978 gifte vi oss på ett änge i Visby!
Allt var fint och trevligt men i verkligheten så fanns det en annan bakgrund som inte så många visste om. Jag tog mitt "ansvar" som det alltid hette förr när man gjorde en tjej med barn.
Sånt kan lyckas men ofta så blir det inte så bra. I vårt fall så var det fram och åter med "lyckan" men vilka par lever inte så ?
Under en rad av år, vi hann att vara gifta i 26 år, så hade vi det fint. Många resor med barnen till andra länder. Tänker bara på våra Berlinresor som alltid var fina på alla sätt!
Vi tog också med barnen på en rundresa i Polen med besök i Auswitch vilket de aldrig kommer att glömma.
När vi hade varit gifta i 25 år så beställde vi en resa till BudaPest.När vi klev av planet så stod en taxi och väntade på oss och föraren hade både blommor och champis i famnen till oss. Resebyrån hade snappat upp att vi firade silver!
Sånt kändes fint även om det fanns en annan sanning då, vi var i stort sett aldrig osams och ställde till bråk. Vi hade sakta glidit från varandra så som sker varje dag bland massor med par över hela världen.
När hösten sedan kom så kände jag att det inte fanns ork hos mig längre att fortsätta på det här sättet.
Då måste man också ta konsekvenserna av sina känslor och bryta upp hur svårt det än är.
För svårt var det med många tvivel om det var rätt. Sånt anfäktas nog alla av när man står där ensam.
Det är ett rent sorgearbete , kanske värre än när någon har avlidit. Den döde är ju borta men den man skiljer sig från finns kvar.
Man möts i olika sammanhang i och med att man har barn och barnbarn!
Om några dagar gifter min fd hustru om sig och jag önskar henne och hennes nya man all lycka !
Vi två kommer ändå alltid att vara sammanbundna med varandra med både kvarvarande känslor och att vi har just dessa våra kära barn och barnbarn att mötas omkring!
Tack ändå för alla de år vi hade tillsamanns!
jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom en storm vi måste orka rida ut oh jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans att allting kommer ordna sig till slut men hur säger man till nån att här tar vägen slut och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut (ref) och jag kan inte ljuga för dig du känner mig allt för väl om du ser mig i ögonen så säger dem... att vi kan bara vara de vi är så ge mig inga skäl för vad vi än kallar det så är det bara ett långsamt farväl här är din drottning utan krona likgiltig och trött en sorglig figur som du aldrig riktigt mött och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick ser jag allt som gick förlorat men också allt som vi fick och vad säger man till nån som vill börja om igen då det redan är för sent då man redan är på väg (ref) och jag kan inte ljuga för dig du känner mig allt för väl om du ser mig i ögonen så säger dem... att vi kan bara vara de vi är så ge mig inga skäl för vad vi än kallar det så är det bara ett långsamt farväl jag tvår mina händer i kärlekens namn du kan vinna allt, du förlorar ibland men vägen som vi färdas på den leder ingenstans (ref) och jag kan inte ljuga för dig du känner mig allt för väl om du ser mig i ögonen så säger dem... att vi kan bara vara de vi är så ge mig inga skäl för vad vi än kallar det så är det bara ett långsamt farväl | |
2 kommentarer:
Jag tycker det känns skönt att du skrivit så positivt! Ni kommer, som du skrev, alltid vara sammanlänkande i och med oss och Isadora/Izabelle. Roligt är ju det! Vi ses på måndag, pappa lilla. Kram!
Det var fint skrivet Bosse...
Skicka en kommentar