Text av Björn Afzelius

Ligg här intill mej och håll om mej lite,
snart reser jag in i mej själv.
Jag önskar det fanns någon lindring att få,
men jag vet att det finns ingen hjälp.
Nu måste jag in i det mörka,
nu måste jag ner i min brunn,
där ingen jag känner kan höra
hur jag skriker.
Så jag vill att du lämnar mej ensam
när du tror att jag fallit i sömn;
Jag vill inte att du ska se mej så här.

Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud,
men ibland går jag in i Hans hus.
Så när skymningen faller i morgon
så går jag i kyrkan och tänder två ljus;
Det ena för dom jag har sårat,
för vännerna som jag försmått,
och för tårarna som dom gråtit
för min skull.
Det andra för att jag ska finna
en kärlek som orkar bestå,
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är.

Ett ljus för dom själar jag sårat,
för vännerna som jag försmått,
och för tårarna som dom gråtit
för min skull.
Och ett annat för att jag ska finna
en kärlek som orkar bestå,
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är.