Åren går.......

Sitter och spelar Radio Vinyl och de kör en Elvislåt. Blir lite nostalgisk så här på kvällskröken. Nostalgi är en konstig känsla väldigt närbesläktad med många andra känslor. Sentimentalitet,längtan,ånger,glädje osv.
Det man har gått igenom och minns det sitter ju där för evighet förhoppningsvis. De som drabbas av Altzheimer glömmer ju nästan allt till slut och då vore det ju lika bra att man dog eller hur?
Jag kan minnas hur mina barn luktade som små ,allrahelst efter att de var nybadade och låg i sin säng och man satt där och berättade lite sagor.Sonen var en hejare på att bygga lego,har varken förr eller senare sett något barn vara så skicklig som han var!
När han var sex år var han redan expert på hajar,kunde de konstiga latinska namnen på dem tex.
Sofia var världsmästare på att dansa.Hon ville alltid uppträda och dansa i fina klänningar.
Anna följde alltid Sofia i spåren och jag glömmer ine hur fint de hade gjort på kyrkogården i Malmö där de hade begravt en liten fågel.Anna och Sofia gick dit varje dag och pyntade och räfsade.
Anna och hennes kompis Jonathan var en hejare att måla på dagis, man trodde att de skulle bli konstnärer.
Annas ögon kommer jag aldrig att glömma heller för jag var den som såg in i hennes ögon först av alla människor!
Vi granskade varandra på BB ordentligt.
Nu har det gått åtskilliga år sedan det här upplevdes av mig.Ett faktum är ju att åren försvinner så fort och ett tu tre så är man snart folkpensionär.
Jag hade ju två flickor före de tre jag beskriver här. Sitt första barn glömmer man ju aldrig heller,då är det ju ett av världens stora underverk när de föds!
Kom att stå henne som far väldigt nära eftersom mamman var handikappad och jag fick ta på mig väldigt mycket av det som tillhör en familj. Tre år efteråt föddes flicka nummer två efter Alice.Vi döpte henne till Åsa.
Något som man aldrig får säga i ett sånt här sammanhang är ju att det ÄR svårt att vara gift med en kvinna som är handikappad,det är som att svära i kyrkan.
Jag fick ta på mig så mycket,jobbade skift på ett järnbruk,byggde hus,skötte hushållet,trädgården osv. Barnen i dessa åldrar kräver ju mycket av sin far och jag orkade inte med detta alltid!En människa som har reumatism från hon är spädbarn har ju väldigt mycket ont i sin kropp och livet blir ju varken för henne eller sin partner det liv som "vanligt" folk har. Ens sexliv blir ju mer eller mindre kvaddat och när man är under trettio så blir det till en börda.
Vi gled ifrån varandra mer o mer och jag flyttade hemifrån i en omgång.Hade inte träffat någon annan som många ville tro. En dag stod mina flickor utanför dörren och grät och sa:"Pappa,vi vill att du kommer hem"
Orkade inte stå emot detta utan flyttade hem igen men ingenting blev bättre så efter ett par år så blev det skilsmässa ändå och då hade jag träffat en annan tjej och hade fått uppleva hur ett bra känsloliv och sexliv kunde vara.
Visst hade mycket kunnat vara annorlunda men man gör det man begriper ,det är inte alltid så lätt . När jag sedemera hade gift om mig och flyttat så kom det in svårigheter med umgänget med mina då lite större flickor,det började uppstå en mur.Den äldsta har jag ingen kontakt alls med ,hon vill inte veta av mig och det känns så trist.Hon som var min älsklingtjej en gång i tiden.Många tårar har runnit ur mina ögon när jag tycker mig ha motarbetats i mina försök till kontakt och umgänge. Min nya familj fick under årens lopp många gånger se en ledsen far, ja rent deprimerad över alla misslyckanden med kontakterna.
Säkerligen hade jag kunnat göra många saker annorlunda men jag förmådde inte detta tydligen.
Åsa träffade jag av en slump vid ett av mina besök i gamla hemstaden och då kramade jag om henne ett par gånger och det kändes bra.
Vad hon kände det vet jag inte för sådan kontakt har vi inte, har aldrig fått höra direkt från någon av mina stora döttrar vad de tänker och tycker.
Jag vet bara en sak,jag har blivit pådyvlad vissa saker där ord står mot ord och då känner man sig ju totalt hjälplös. Mamman är alltså död sedan många år!

Här ser man vad en gammal Elvislåt kan ställa till med.Min första fru älskade Elvis och jag har alla hennes skivor inspelade på min rullbandspelare och jag lyssnade på dem för ett tag sedan.DET blev ett jätteskutt bakåt i tiden då hon var blott 18 år och jag 20!
Minns så väl när vi delade på en flaska vin och spelade Elvis!Åt Rysk krabba på burk med rostat bröd och majonäs! Jag glömmer heller aldrig att vi hade det fint i en del år också! Bodil Öberg hette hon och frid åt hennes minne,hon gjorde också så gott hon kunde!