Holmgren: Kvinnor, vad är det ni ser som jag inte ser? /Bulletin

 

Var fjärde person känner sig otrygg ute sent på kvällen – och kvinnor begränsar sin rörelsefrihet i betydligt större utsträckning än män. Foto: Privat / Mike Wilson, CC0, via Wikimedia Commons.

Svenska kvinnor har i generationer kämpat sig till friheter som tidigare var otänkbara. Ändå samlas en stor del av kvinnorösterna hos de partier som drivit den migrationspolitik som många menar undergrävt just den friheten. Hur ska det förstås? Det frågar Paul Holmgren.

Jag ställer frågan därför att jag på allvar försöker förstå.

Enligt opinionsundersökningar samlas en stor del av kvinnornas röster hos Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samtidigt menar många kritiker att just dessa partier under lång tid har drivit den politik som lagt grunden för flera av de problem som i dag påverkar kvinnors trygghet och frihet. Därför väcks en fråga som löper som en röd tråd genom hela denna artikel: vad är det som får så många kvinnor att dra en annan slutsats av samma verklighet?

Sverige har byggt ett av världens mest jämställda samhällen. Svenska kvinnor har under generationer erövrat friheter som tidigare kvinnor bara kunde drömma om. Frihet att utbilda sig, arbeta, välja partner, forma sitt eget liv och röra sig i samhället på egna villkor.

Just därför blir den politiska paradoxen allt svårare att förstå. Många kvinnor röstar på partier som under lång tid har drivit en migrationspolitik som öppnat Sverige för en omfattande invandring från länder där kvinnors frihet står betydligt svagare än i Norden. Samtidigt visar både svensk och europeisk erfarenhet att frågor om hedersförtryck, parallellsamhällen, religiös konservatism, sexualbrott och kvinnors otrygghet har blivit centrala samhällsproblem.

Detta är inte bara en svensk debatt. Frankrike diskuterar samma frågor. Tyskland diskuterar samma frågor. Belgien diskuterar samma frågor. Nederländerna diskuterar samma frågor. Storbritannien diskuterar samma frågor. Samma konflikter återkommer. Samma integrationsproblem återkommer. Samma spänning mellan västerländska frihetsideal och patriarkala normsystem återkommer.

Sverige tog 2015 emot omkring 163 000 asylsökande. I relation till befolkningen var det den högsta nivån i OECD. År 2024 var 20,5 procent av Sveriges befolkning född utomlands. De vanligaste födelseländerna var Syrien och Irak.

När samma mönster uppstår i land efter land väcks en självklar fråga. Hur många gånger måste ett mönster upprepas innan det betraktas som ett mönster?

Brå:s siffror ger en tydlig bild. Utrikes födda har 2,5 gånger högre risk att misstänkas för brott än inrikes födda med två svenskfödda föräldrar. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar har 3,2 gånger högre risk. För våldtäkt är överrisken 3,2. För dödligt våld är överrisken 4,0 bland utrikes födda. För rån är överrisken 11,5 bland inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.

Det betyder inte att varje människa från en viss grupp är ett problem. Det betyder att politiken måste ta mönster på allvar.

Samma sak gäller kvinnors upplevda trygghet. Brå:s Nationella trygghetsundersökning visar att var fjärde person känner sig otrygg ute sent på kvällen i det egna bostadsområdet. Kvinnor oroar sig för våldtäkt eller sexuella angrepp i en helt annan omfattning än män: 17 procent jämfört med 2 procent. Kvinnor avstår också i betydligt större utsträckning från att gå ut på kvällen.

Detta är jämställdhetens verkliga stresstest. En kvinna som undviker vissa parker är mindre fri.

En kvinna som byter väg hem är mindre fri. En kvinna som lär sin dotter att anpassa sig efter risker lever i ett samhälle där friheten redan har krympt. Därför riktar jag frågan till Sveriges kvinnor.

Om trygghet är grunden för frihet, varför får trygghetsfrågan så ofta stå tillbaka?

Om kvinnors frihet har byggts genom generationers kamp, varför väcker importen av värderingar från några av världens minst jämställda samhällen så begränsad oro?

Om statistiken visar återkommande överrepresentation i grov kriminalitet, vilken betydelse bör den kunskapen få när framtidens migrationspolitik formas?

Ett moget samhälle drar slutsatser innan skadan når den egna familjen. Vi väntar inte på en brokollaps innan vi granskar konstruktionen. Vi väntar inte på en brand innan vi bygger brandskydd. Vi använder kunskap för att förebygga risker.

Samma princip borde gälla samhällspolitiken. Kvinnor ser samma statistik som män. Kvinnor ser samma utveckling som män. Kvinnor ser samma europeiska erfarenheter som män.

Varför drar då så många kvinnor en annan slutsats? Frågan handlar ytterst om era döttrar, era söner och det samhälle de ska leva i. Den handlar om trygghet, om frihet och den handlar om vilket Sverige som lämnas vidare till nästa generation.

Så kvinnor, vad är det ni ser som jag inte ser?

Paul Holmgren

Pensionerad civilingenjör med ett yrkesliv som samhällsbyggare inom bro- och anläggningskonstruktion. Numera skribent med fokus på politik, ekonomi och samhällsfrågor ur ett analytiskt och frihetligt perspektiv.