Att fråga eller inte fråga
Den 1 juni 2026 lyssnade jag på ett reportage om Libanon i SR:s ”P1 Morgon”. En kvinna, Naima, berättade om hur hennes och maken Ahmeds hus – som hade tagit decennier att bygga sten för sten – hade bombats sönder. Hemmet är borta. Citronträdet där barnbarnen skulle ha fått en gunga är borta. Deras tillvaro ligger i spillror.
Självklart är det synd om Naima och Ahmed.
Några timmar senare intervjuades Eli Sharabi i ”Studio Ett”. Han hade hållits fången av Hamas i 491 dagar efter att ha kidnappats den 7 oktober 2023. Under den plågsamma fångenskapen levde han på hoppet om att återse sin fru och sina två döttrar. Efter frigivningen möttes han av det djävulska och ofattbara beskedet att de mördats redan under attacken.
Mitt i intervjun presenterade reportern siffror på döda i Gaza och frågade: Är detta proportionerligt?
Frågan försköt samtalet från ett personligt vittnesmål till en moralisk balansräkning i realtid. Proportionalitet i krig är en legitim princip, men den hör hemma i strategisk bedömning – inte i konfrontationen med en människas djupaste trauma. Eli Sharabi är inte militärstrateg, folkrättsexpert eller politisk beslutsfattare. Han är ett terroroffer som skrivit en bok om vad han varit med om och nu berättar om sin mördade familj. Situationen krävde mental närvaro och empati.
I Libanonreportaget hände precis tvärtom. Där fick lyssnaren en gripande skildring av civilt lidande, men nästan ingen hjälp att förstå sammanhanget. Att reportaget gjordes av Samar Hadrous, född i Libanon med palestinsk bakgrund, är i sig inget argument vare sig för eller emot dess kvalitet. Frågan är inte vem reportern är utan vilka frågor som ställs – eller inte ställs.
Det märkliga är att public service samma dag tycks ha förväxlat dessa två journalistiska uppgifter. I intervjun med Sharabi ersattes medmänsklighet av analys. I reportaget från Libanon ersattes analys av medmänsklighet. Skillnaden mellan Sharabis avgrundsdjupa personliga tragedi och ett bombat hus i Libanon är en del av denna kontext och borde ha påverkat vilka frågor som lämpade sig att ställa.
God journalistik kräver förmågan att veta när man ska ställa den svåra frågan och när man ska avstå. I intervjun med Eli Sharabi ställdes proportionalitetsfrågan till fel person i fel ögonblick. I reportaget från Libanon uteblev däremot den nödvändiga frågan om Hizbollahs ansvar. Det är två olika misstag, men de pekar mot samma problem: sviktande omdöme. Ett omdöme som handlar om tajmning, kontext och respekt för situationens karaktär.
Dick Holmgren
dick.holmgren@epochtimes.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar