När hatet syns – men inte räknas
Det som finns dokumenterat på film borde vara det enklaste att förhålla sig till. Ändå räcker det inte. När verkligheten är tydlig men lagen tvekar uppstår en spricka som riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten.
Det som går att spela upp, granska och verifiera borde lämna väldigt lite utrymme för tvekan. Händelser som finns på film är konkreta, synliga och möjliga att pröva i efterhand. Ändå räcker det inte. När en människa kan utsättas för spott, slag och hot på öppen gata – inför vittnen, inför polis och inför kameror – och detta ändå inte anses bära ett tydligt uppsåt, då uppstår en spricka mellan det vi ser och det rättssystemet väljer att erkänna.
Det är i den sprickan som problemet börjar.
Förra året gick jag genom Stockholm med en israelisk flagga i handen. Jag rörde mig från Odenplan ner mot Sergels torg, parallellt med en massiv demonstration till stöd för Hamas som fyllde stora delar av innerstaden med tiotusentals deltagare. Jag gick alltså inte i demonstrationståget, utan bredvid det – längs samma stråk, i direkt anslutning till det.
Det var inte en neutral promenad i ett neutralt rum, utan ett medvetet steg rakt in i en situation där alla förstod att det fanns en spänning.
I praktiken var det jag ensam mot en folkmassa på omkring 30 000 människor.
Polisen visste det också. Därför gick jag inte ensam. Runt mig fanns nio poliser som följde varje steg jag tog genom staden. Deras närvaro var ett tydligt erkännande av att detta inte var normalt. I ett fungerande samhälle ska du inte behöva ett sådant skydd för att bära en laglig flagga genom huvudstaden, men den här dagen gjorde du det.
Och ändå räckte det inte.
Det som började med blickar och kommentarer förvandlades snabbt till något annat. Spottloskor, kastade föremål och människor som försökte slita flaggan ur mina händer. En person tog sig hela vägen fram och slog mig. Det var inte en enstaka händelse utan ett tydligt mönster, riktat mot mig. Mitt i detta hörde jag också orden som säger mer än något annat: att jag borde gasas.
Allt finns dokumenterat på film. Inte som ett minne som kan förändras över tid, utan som konkret verklighet, bild för bild. Det som hände är inte oklart och det är inte öppet för tolkning.
Ändå har polisen valt att lägga ner ärendet, med motiveringen att det inte går att styrka uppsåt.
Jag är medveten om att uppsåt i juridisk mening kan vara en komplex fråga, särskilt i situationer med många inblandade. Men det är svårt att bortse från det som faktiskt syns. Att spotta på någon är en medveten handling. Att slå någon är en medveten handling. Att försöka slita något ur någons händer är en medveten handling. Att skrika att någon borde gasas är inte ett missförstånd eller en olyckshändelse.
Det är hat.
Så vad är det egentligen man menar när man säger att uppsåt inte kan styrkas i en sådan situation? Vad är alternativet? Att allt detta skedde utan vilja, utan avsikt, utan medvetande? Det är en slutsats som är svår att förena med det som faktiskt hände.
Och det är här frågan blir obekväm.
För jag bar en israelisk flagga. Det var det som gjorde mig till ett mål. Ingen i Sverige kommer att säga att judehat är acceptabelt. Tvärtom. I ord är det bland det mest fördömda som finns. Men det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som sker.
När en sådan här händelse kan äga rum, dokumenteras, bevittnas och ändå inte leda till några konsekvenser, då uppstår en spricka mellan princip och praktik. Då signalerar samhället, oavsett avsikt, att vissa angrepp väger mindre. Att vissa symboler inte omfattas av samma självklara skydd. Att vissa människor får räkna med att stå där, mitt i allt, omgivna av tusentals – och ändå i slutändan stå ganska ensamma.
Det här handlar inte bara om vad som hände mig den dagen. Det handlar om vad som händer när ett samhälle ser hat i realtid – och ändå väljer att titta bort. För om spott, slag och hot om att “gasa” någon inte räcker för att visa uppsåt, då är problemet inte brist på bevis.
Då är problemet att man inte vill se. Och i det ögonblicket upphör lagen att vara ett skydd. Den blir ett alibi.
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar