Arabförbundet har känt till det redan i årtionden. Nu har även Påvestolen och flera regeringar inom EU upptäckt samma hemlighet. Vill man avleda uppmärksamheten från egna tillkortakommanden och misslyckanden fungerar staten Israel som lämplig syndabock.
Under medeltiden skylldes såväl digerdöden som allehanda krig på judarna. I dag spelar den kollektiva juden, staten Israel samma roll. Ingen regering vinner längre några inrikespolitiska poäng med att föra en Israelvänlig utrikespolitik. Tvärtom upplevs det av vissa som en belastning. När Italiens premiärminister Giorgia Meloni nyligen förlorade en viktig folkomröstning om en juridisk reform skylldes förlusten mycket riktigt på hennes stöd för Israel. Kort efter valförlusten meddelade hon därför mycket följdriktigt att hon skulle frysa alla vapenleveranser till Israel. Det finns naturligtvis inga kopplingar mellan juridiska reformer i Italien och Israels pågående krig mot Iran men enligt väl beprövade medeltida knep passade Israel mycket bra som den syndabock som fick betala priset.
Listan kan göras lång. När den romersk-katolska kyrkan har varit utsatt för hård kritik de senaste åren för diverse oegentligheter inom kyrkans hägn har kritken mot den nya påven i stort sett tystnat sedan han riktat hård kritik mot Israel. Det är inte osökt att tänka sig att den ändrade inställningen till Påvestolen kan ha med påvens kritik mot kriget i Iran och hans njugga inställning mot Israel att göra. När påven nyligen besökte Libanon nämnde han inte med ett enda ord hur landet, som enligt San Remo-resolutionen 1920 skulle bli ett kristet protektorat under Frankrikes uppsyn, i stället har infiltrerats och övertagits av radikala islamistiska krafter som gjort landet till en avfyrningsramp för missiler över Israel. Så länge påven kritiserar Israel slipper han tydligen kritik från det internationella samfundet inklusive från den annars så kristendomsfientliga journalistkåren.
Men tron på att man i all oändlighet kan lägga skulden på Israel för att bevara husfriden håller inte. Det gamla talesättet om att det som börjar med judarna aldrig slutar med judarna är sant. Hitlers besatthet av judarna som roten till alla inrikespolitiska problem i Tyskland slutade aldrig där. I stället ledde till ett världskrig krig där 60 miljoner fick sätta livet till.
Dagens civilisationskris där såväl politiska ledare som andliga påvar och präster vill vinna folkets (läs: den progressiva elitens) gunst genom att kritisera den kollektiva juden, läs Israel, är en farlig väg.
Jag nämnde i inledningen att Arabförbundet väldigt länge använde just Israel som en politisk åskledare som kunde förklara misären i de arabiska länderna samtidigt som det hjälpte till att skapa intern sammanhållning. Men någonting har förändrats. Efter de senaste årens normalisering mellan Israel och flera sunni-muslimska länder samt den pågående konflikten med Iran där Teheran avfyrar missiler mot de muslimska brödrafolken inser allt fler att Israel inte är problemet i regionen utan i stället lösningen, oberoende om det gäller teknologi, innovation eller försvarssamarbete.
Inget annat land har i dag en lika stark pro-israelisk inställning som de oppositionella iranierna som efter 47 år av islamistiskt förtryck kämpar för sin egen frihet. När upprörda europeer frågar varför det iranska folket som demonstrerar mot mullahregimen i Europa gärna tar med sig israeliska flaggor är svaret klart – inget europeiskt land har kommit till vår undsättning, endast Israel och USA. Därför stöder vi Israel.
Men Europa är ännu inte där. I EU-land efter EU-land väljer man i stället att blunda för förtrycket i Iran och i stället fortsätta att isolera Israel. Sverige, som nyligen kommit ut med ett gemensamt utspel med Frankrike om att sätta press på bosättarna i de omtvistade områdena, är inget undantag. När Israel kämpar för sin överlevand och folket i Iran sätter sina liv på spel på att fälla den islamistiska regimen väljer Sverige att blunda för denna orättfärdighet och i stället rikta kritiken mot Israel. Metoden är inte ny men den är varken etiskt försvarbar eller moralisk. Israel må vara den ständiga syndabocken för regeringar i Europa men Israel är inte problemet i Mellanöstern. Israel är lösningen.
Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar