FOTO: PUBLIC DOMAIN
Jesus kan förlåta maktbegäret
Förr när politiker hade missbrukat sin position gjorde de en pudel. I dag har de omskolats till stöddiga vakthundar som vägrar ta kritik. Förneka allt är mottot. Även om de får lämna på grund av bristande ansvar är de snart tillbaka i stolen. Om makthavarna hade haft förtroende för det kristna arvet som är så aktuellt nu hade de förstått, att om de aldrig erkänner sin skuld blir de heller aldrig förlåtna.
När medieträning blev ett måste för folk i ledande befattningar var pudeltricket det första de fick lära sig. ”Göm inte huvudet i sanden eller trassla in er i snåriga bortförklaringar som ändå ingen tror på! Gör en pudel! Erkänn era misstag utan att blinka, så kommer allt att vara glömt och förlåtet innan ni hunnit blinka!” löd budskapet från luttrade ringrävar som lämnat journalistiken för att mångdubbla sina banksaldon som pr-konsulter och kommunikationsstrateger. Och bekännelserna duggade tätt från byråchefer, fackpampar, näringslivsföreträdare och politiker som gjort bort sig. ”Vi har brustit”, lät de meddela allmänheten med klädsamma bekymmersveck. Visserligen gav dessa läpparnas bekännelser sällan några större vidräkningar för de ansvariga, men i dag har den ödmjuka pudeln omskolats till stöddig vakthund som vägrar släppa kritik över tröskeln. I dag råder snarare devisen ”Förneka allt, erkänn inget! Det som är sant är det jag säger!” Eller som i citatet från filmen ”The Apprentice”: ”If they come for you with a knife, go after them with a bazooka.”
Magdalena Andersson kunde ogenerat och på bästa sändningstid blåneka till att staten hade gett stora ekonomiska bidrag till grön omställning.
Mari Heidenborg lät sig inte bekomma av det ramaskri som utbröt då hon som justitiekansler utverkade ett skadestånd på 840 000 åt en man dömd för två osedvanligt brutala våldtäkter, men som på grund av felaktigt uppgiven ålder fått sitta 14 månader för länge i fängelse. Inte ens när det uppdagades att JK Heidenborg därtill hade ”slängt” beräkningsunderlagen, ansåg hon sig ha handlat felaktigt. I dag sitter hon tryggt på sin nya tron som president för Svea hovrätt.
Det spelar för övrigt ingen roll om högt uppsatta makthavare får lämna spelplanen, snart är de ändå tillbaka i matchen igen, som Anders Ygeman efter den famösa it-skandalen på Transportstyrelsen.
Om ämbetsmän och förtroendevalda fuskar till sig privata taxiresor och personlig lyx på skattebetalarnas bekostnad är det heller ingen ko på isen. Civilminister Erik Slottner blev helnöjd när landshövdingen för Kronobergs län, Maria Arnholm, betalade tillbaka ”småkrafset” hon snyltat till sig efter att hon blivit påkommen.
Sopberg av liknande oegentligheter reser sig över våra huvuden, där de som bär ansvaret slinker i väg som råttor. Enorma pengaströmmar har utan kontroll rullat rätt ner i fickorna på girigbukar vars enda intresse är att roffa åt sig ur välfärdens skattkista, men så snart det upptäcks är det ingen som kryper till korset. Det gjorde inte heller BBC:s generaldirektör Tim Davie och nyhetschefen Deborah Turness när de just fått hoppa ner från sina höga hästar på grund av det jordskredsframkallande avslöjandet om public servicebolagets systematiskt snedvridna rapportering kring samtidens mest laddade frågor. Nej då, de klev upp i sadeln igen utanför BBC-byggnaden och trumpetade ut att de var stolta över mediehusets förträffliga journalistik, och Mr Davie ångrade minsann ingenting alls.
Vem eller vad är det då som bär skulden för att ingen längre vill ta på sig skulden?
Den brittiske journalisten Dan Davies har i sin uppmärksammade bok ”The Unaccountability Machine” (2024) förklarat det hela med att vi i dag domineras av system som ingen begriper och vars resultat ingen gillar. Davies menar att det är omöjligt att spåra källan till de misstag som uppstått i ett oöverskådligt organisatoriskt virrvarr av algoritmer och AI och där alla beslut delegeras enligt komplexa regelverk och standardiserade processer. Ansvarsutkrävandet rinner helt enkelt bort i den krångliga och oförutsägbara ärendehanteringen.
Men bristen på personligt ansvar är en företeelse som också brett ut sig i de mindre och överblickbara sammanhangen. Säg att någon har gjort fel, och du hamnar i en skottlossning av försvar och förnekelse. Antingen erkänns inte felet alls, eller så är det någon annans fel. Dåliga skolresultat skylls på lärarna, trakasserier av ett statsråd på väg hem från riksdagen skylls på föraktfulla blickar, en brinnande ambassad skylls på en uppbrunnen Koran, och så vidare.
Men när friden sänkt sig över decemberstressens köpstarka julförberedelser kanske vi kan påminna oss om varför vi pyntat våra fönster med elektriska stjärnor under denna årets mörkaste tid. Samma tid som en julafton för 2025 år sedan, då en stor stjärna ska ha strålat över Betlehem där ett nyfött barn vid namn Jesus låg i en krubba, vars framtida öde kommit att bli en av världens starkaste berättelser. För trots den sekulära tidsandan och hur vi än förhåller oss till den kristna tron, lever Jesus budskap till människorna medan han dog på korset ännu kvar som en ledstjärna för vår gemensamma moraluppfattning – att även de grövsta av synder kan förlåtas och att den som erkänt och sonat sitt brott ska vara fri från skuld. Denna människosyn är det kristna arvets klangbotten, som gett vårt demokratiska statsskick sin tonart och blivit en stämgaffel för vår allmänna rättskänsla. Den som säger oss, att om man aldrig erkänner sin skuld kan man heller aldrig bli förlåten.
Låt oss då leka med tanken att politiker och beslutsfattare som nekar till allt de ställt till med plötsligt begrep denna enkla ekvation, att de då skulle lägga korten på bordet och säga som det var: ”Vi har ljugit. Vi har slösat. Vi har kört över folkviljan och satt våra maktintressen främst. Vi är nu villiga att personligen ta konsekvenserna av vårt bristande ansvar, i ödmjuk förhoppning om att så småningom återfå förtroendet vi har förbrukat.”
Ja, tänk om makthavarna haft förtroende för det kristna arvet, det som gör människor så benägna att förlåta en botfärdig syndare. Som Jesus skulle ha gjort.
Amen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar