Netanyahu är inte problemet, SvD! /Världen idag!

 I ett samhällsklimat som allt mer präglas av polarisering och moralisk relativism tycks det för närvarande vara fritt fram att ifrågasätta gamla sanningar och bryta alla tabun. Framför allt i USA, där rätten att uttrycka sig fritt utan någon som helst censur eller munkavel, presenteras för närvarande chockerande utsagor på löpande band. 

Som en motreaktion till den utbredda wokeideologin under Bidens president­period – där konventionella sanningar, om exempelvis kön, ifrågasattes till minsta beståndsdel – växer sig nu en högljudd och närmast hysterisk motreaktion. Således anses det på sina håll numera vara intellektuellt försvarbart att framställa Winston Churchill som själva roten till problemen under andra världskriget, medan intresset för att ”rehabilitera” massmördare som Adolf Hitler och Josef Stalin växer sig starkare.

Men tendensen att trivialisera ondskan och jämställa demokratiska ledare med brutala massmördare finns även på närmare håll. Nu syftar jag inte på de marginella röster på internet som alltjämnt försöker legitimera Rysslands anfallskrig i Ukraina, utan på liberalt borgerliga Svenska Dagbladet, som nyligen presenterade en braskande rubrik om att Netanyahu och Hamas gemensamt kämpar mot en varaktig fred i Mellan­östern. 

Hatet mot Netanyahu håller för närvar­ande på att växa till en gräns­överskridande global rörelse, där mediala personligheter som Tucker Carlson, Candace Owen men också Jesper Sundén på respektabla Svenska Dagbladet i stort sett driver samma tes. 

Problemet i Mellanöstern är inte enbart självmordssekter som Hamas och Hizbollah, om man får tro Tucker Carlson, utan lika mycket Netanyahus eget fel. Om det inte vore för Netanyahus krampaktiga försök att bita sig fast vid makten och hindra en fredsplan skulle det redan vara fred i Mellanöstern, resonerar han, och Jesper Sundén håller tydligen med. Plötsligt glöms Israels snart åttioåriga historia bort, som en suddig parentes utan några som helst konflikter. 

Analysen är naturligtvis lika ihålig som den är falsk. 

Det betyder inte att Israels utrikes­ledning går fri från ansvar efter terror­attacken den 7 oktober. Att Netanyahu och hans säkerhets­kabinett gjorde en strate­gisk felbedömning när de lade allt fokus på Irans kärnvapen­program i stället för på Hamas är det ingen som ifrågasätter. Men att indirekt lägga skulden för 7 oktober och avsaknaden av fred i Mellanöstern på Israel är såväl orimligt som omoraliskt. 

Var det således även Zelenskyjs fel att Ryssland angrep Ukraina, eller de judiska ledarnas fel att sex miljoner av deras landsmän mördades under Förintelsen eftersom de inte hade varnat dem i tid? Även dessa ledare hade gjort en felbedöm­ning, men ingen seriös historiker eller forskare skulle för den skull komma på tanken att ge dem ett delat ansvar för Förintelsen.

Det är alltid fel att skuldbelägga offren. Det betyder inte att man inte kan kritisera ett lands regering. Men när man likställer ett demokratiskt lands folkvalda ledare med förövare likt Hamas – som med en utstuderad ondska och utan ett uns av skam filmade de mest brutala övergreppen på judar efter Förintelsen samtidigt som man stolt lade upp materialet på internet – då har man som journalist och opinions­bildare gått över gränsen för allmän anständighet.

Trots ett bräckligt eldupphör i Gaza och det amerikanska kravet på att Hamas lägger ner sina vapen så har ingen avväp­ning ägt rum. Hamas är inte intresserade av fred. Men när Netanyahu motsätter sig planerna på att skicka turkiska freds­bevakare till Gaza är det inte en realistisk fredsplan han motsätter sig utan ett nationellt självmord. 

För att parafrasera Winston Churchill: Fred byggs inte med eftergifter (såsom Chamberlains appeasements), utan med blod, svett och tårar.