SAMMA GAMLA URSÄKT - FRÅN NÜRNBERG TILL GAZA
Jag undrar ibland vad det är som driver de journalister och redaktionsledare i Sverige som i sin rapportering och redaktionella styrning av rapporteringen om kriget i Gaza så tydligt tar ställning för den palestinska sidan och i praktiken med och för Hamas. De felrapporterar konsekvent om Israel och Israels motiv, de lyfter varje förfalskad dödssiffra från Hamas ”hälsoministerium” och varje förfalskad bild av svältande barn eller döda offer som om de vore sanningar, de underkänner eller sätter språkliga frågetecken ("hävdar", "påstår") vid varje uttalande från Israel eller IDF (Israels försvarsmakt) och det är alltid Israel som "angriper", trots att det är Hamas som har börjat med raketbeskjutning. De sprider med gravallvar antisemitiska fantasirapporter om att Israel begår folkmord. De litar som söndagsskolebarn på sina lokalanställda arabiska stringers, trots att dessa har en lång historia av hat mot Israel och systematisk antiisraelisk propaganda. De måste också rimligtvis inse att en seger för Hamas, Hizbollah eller Iran i praktiken skulle betyda Israels utplåning och ett massmord på judar i en storleksordning som skulle få till och med Holocaust att blekna.
En journalist som jag direkt tänker på var jag personligen bekant med för flera årtionden sedan. Vederbörande var då en ung reporter med en brinnande idé om att ”förändra världen” med sin journalistik, vilket jag själv hävdade var djupt oprofessionellt. Journalisters uppgift är att sanningsenligt och korrekt beskriva och förklara världen och att beskriva ”vad som verkligen hänt” (se min artikel i Smedjan om utrikesjournalistikens kris: https://timbro.se/smedjan/utrikesjournalistikens-kris/), inte att ”förändra världen” eller ”förändra människor”.
Den här unge journalisten verkade ytterst ärlig och välvillig, först senare fick jag insikter om att vederbörande i verkligheten var en direkt ondskefull narcissistisk psykopat som var beredd att gå över lik för att nå sina personliga mål. Vi har inte haft kontakt sedan dess. Nyligen har jag även noterat att den här personen nu sitter som mellanchef på en av de medieredaktioner som systematiskt bidrar till den extremt skeva och antiisraeliska rapporteringen om Gazakriget i svenska medier och alltså är en av de redaktionsledare som aktivt medverkar till den dagliga desinformationen om kriget.
Var finns förklaringen till den enorma tankelucka som har drivit denna en gång unga och åtminstone på ytan idealistiska journalist till att i praktiken bli en försvarare för att Israel måste utplånas och för massmord på judar? Någon som anser att morden på 1200 människor (inklusive 38 barn) den 7 oktober 2023 var nödvändiga offer för ”Palestinas” befrielse?
För att söka förklaringen vill jag ta hjälp av en person som tyvärr redan är död, den ungersk-amerikanske juristen Benjamin B. Ferencz (1920-2023). Ferencz var endast 27 år gammal när han fick uppdraget att vara åklagare i den amerikanska krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1947-48 mot ledarna för ”Einsatzgruppen”, de tyska mordkommandona i det ockuperade Polen och Sovjetunionen. Rättegången har kallats ”världens största mordrättegång” mot de ansvariga för mord på minst en miljon människor.
På 1990-talet gjorde jag flera telefon- och e-postintervjuer med Ferencz om planerna på att upprätta en permanent internationell krigsförbrytardomstol, det som i början av det nya seklet blev Internationella brottmålsdomstolen (ICC). När jag själv arbetade på ICC 2004 – 2007 hade jag även nöjet att få möta Ferencz ett par gånger och en gång åt jag lunch med honom på FN i New York. Självklart kunde jag inte låta bli att under lunchen komma in på Einsatzgruppenrättegången, även om jag förstod att det efter nära 60 (!) år var ett ämne som han hade tröskat alltför många gånger.
Jag frågade: hur resonerade dessa skrivbordsmördare för att försvara sina brott? Hade de ens något försvar?
Javisst, svarade Ferencz, SS-översten Otto Ohlendorf, en av de huvudåtalade och ledare för Einsatzgruppe D, medgav i öppna vittnesmål under rättegången att hans trupper hade mördat omkring 90.000 civila. Men han hävdade samtidigt att det handlade om självförsvar – att Tyskland hotades av judar, bolsjeviker och romer och att ”förebyggande” mord, även på små barn, var ett nödvändigt ont. Han skulle till och med gärna göra det igen, om han blev beordrad. Ohlendorf var ingen obildad person, han hade två doktorsgrader och var en varm familjefar med fem barn. Han var ärlig och trodde att hans massmord gynnade en högre sak.
Domstolen avvisade givetvis resonemanget: massmord kan aldrig vara självförsvar. Ohlendorf dömdes till hängning och avrättades i Landsbergfängelset i Bayern vid midnatt den 7 juni 1951.
I dag, nästan åttio år senare, hör vi ekon av Ohlendorfs tankefel när vissa röster i Sverige, både svenskar och många invandrade muslimer som gör gator och torg otrygga med sina alltmer aggressiva demonstrationer, aktivt försvarar Hamas terrordåd den 7 oktober 2023. En del debattörer (sannolikt, förmodar jag, även den redaktionsledare som jag nämner ovan) hävdar öppet att attacken var en naturlig och rimlig ”reaktion” på ockupation och påstått förtryck – ett slags nödvändigt våld i självförsvar. De hävdar också att Israels utplåning är ett rimligt krav och stoltserar med att bära symboler och kartor som visar "Palestina" utan Israel.
Men detta är exakt samma moraliska felslut som Ohlendorf gjorde. När man beskriver hela folkgrupper – israeler, judar – som ett legitimt mål för våld därför att de anses representera en stat eller ett system, då har man lämnat humanitetens grundprincip: att varje individ har ett okränkbart värde.
Ohlendorf, berättade Ferencz under lunchen på FN, medgav att Hitler eventuellt hade fel, men hävdade att det ändå var rätt att lyda ordern att utrota det judiska folket, eftersom ledaren ”trodde” att hotet var verkligt. Han begärde därför att bli frikänd. På samma sätt säger vissa Hamas-försvarare att även om civila israeler inte personligen gjort något ont, så är de ändå ”del av förtrycket” – och därmed rättmätiga mål. Båda argumenten bygger på kollektiv skuld och idén att människor kan dödas inte för vad de gör, utan för vad de är.
Självförsvar enligt folkrätten gäller endast för att avvärja ett pågående angrepp. Det kan aldrig rättfärdiga att man attackerar skolor, festivaler eller bosättningar. Ohlendorf kallade det ”förebyggande”; Hamas kallar det ”motstånd”. Juridiskt och moraliskt är det samma sak: terror.
Att sakligt kritisera Israel kan vara legitimt. Att försvara palestiniernas rätt till ett eget land likaså. Men den som försvarar mord på barn och civila som ett ”politiskt medel” gör sig skyldig till samma förvrängning som de nazistiska ledarna som en gång stod inför rätta i Nürnberg.
Jag gissar att min tidigare bekant, som nu aktivt bidrar till den systematiskt falska rapporteringen om Gazakriget, tänker på sig själv som en hjälte som står upp för förtryckta och förföljda folk, att vederbörande ser sig själv som en modern Raoul Wallenberg, Nicholas Winton eller Irena Sendler.
Men det är en lögn. Den här journalisten är i verkligheten vår tids Otto Ohlendorf.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar