Henrik Jönsson om sv Kyrkan!

 

I dagens julotta fick vår familj lära sig att Trump är dum, att klimatkrisen är viktigast och att vi måste stötta barn som far illa i krig, (underförstått palestinakonflikten).

Som borgerlig framställs ens åsikter ofta nedlåtande som ”kulturkrig”, men vad är då detta? Är det verkligen mitt ifrågasättande av uppenbar vänsterpolitisering av den kyrliga gemenskapen som är en krigshandling?

Varför äger dessa aktivister rätten att påtvinga oskyldiga sina åsikter i alla typer av sammanhang, samtidigt som de som betackar sig för dessa ideologiska pekpinnar framställs som aggressiva och alarmistiska populister?

Jag är helt ok med att folk både hyser och yttrar åsikter som dessa, men kan vi inte få vara ifred från denna typ av banalt politiskt mästrande ens på själva juldagen? Måste allt exakt varenda sekund, i varenda vrå i samhället låta som en samproduktion av SVT och Greta Thunberg?

Förtjänar vi inte en enda sekunds respit från er jävla ideologifostran?

Jag ville bara ha ett par minuters stilla andakt.

Migrationsverket och politiken är orättvis!

 Nuri Kino skriver på FB följande och vi är många som anser att Sverige kastar ut barnet med badvattnet ! 

"En gymnasieelev som flytt ett folkmord grips inför alla sina klass- och skolkamrater. Hans laptop och mobil blir omhändertagna. Våldta en hundraåring och du får stanna i Sverige. Sköt dig, bidra till vårt samhälle, och du blir utslängd. Så har det varit sedan jag började granska asylärenden för 25 år sedan.

Jag försöker att inte svära, att inte göra bort mig genom att skrika högt. Men detta är för jävligt. Den unge mannen, han är tjugo år, och hans familj flydde från ISIS 2015. Jag har kontrollerat all fakta de uppgett till svenska migrationsmyndigheter om flykten. Vi kan kalla honom Markus. Han var tio år när terroristerna kom för att döda dem. Han minns hela händelseförloppet. De sov på taket, något som är brukligt under sommarhalvåret i den delen av världen. De hörde explosioner och gevärsskott. Pappan viskade till dem att det var dags, in i det sista trodde de att någon eller något skulle skydda dem, men faran var överhängande. De kunde bli dödade för sin tro, sin religion, för att de är urfolket i Ninve i norra Irak. Det var KAOS, alla försökte fly, i överfulla bilar, på bilarnas tak, till fots … Jag är personligen traumatiserad av den flykten, vi i ADFA följde den noga, timme för timme. De hamnade i tält, hallar i kyrkor, eller så sov de på gator och torg.

Något år senare får pappan arbetstillstånd i Sverige. Familjen tar sig hit.

Det går tio år. De ska ut. De har inte rätt att stanna i Sverige. För exakt en vecka sedan hörde en vän till familjen av sig till mig. Pappan och två söner, Markus och hans ett år äldre storebror, sitter i förvar i väntan på att bli tvångsutvisade. Mamman, som just klarat sig från cancer men har flera andra diagnoser, och två underåriga barn, är kvar i lägenheten. Märk väl att ingen i familjen någonsin begått något brott, aldrig gömt sig, aldrig sagt nej till att infinna sig på de möten myndigheterna har kallat dem till. Men ut ska de.

När jag pratar med Markus i förvaret är det han mest är orolig för att han släntar efter i studierna, alltså gymnasiestudierna. Han verkar inte förstå att han kommer att deporteras vilken sekund som helst.

Jag har läst alla handlingar. De har också ansökt om att få komma till Kanada, det kan gå, men inte i deras fall, någon av de fem sponsorer de har där, något som krävs av kanadensiska myndigheter, fyllde i ansökan fel. Dessutom måste de ha flyktingstatus, alltså av till exempel FN utsetts till flyktingar. Det har de inte.

Redan 2004 varnade jag för att kristna och andra minoriteter och urfolk i Irak skulle utsättas för etnoreligiös rensning och folkmord. 2009 hoppade jag av jobbet på Sveriges Radio för att gömma flyktingar. 2010 fick jag svenska myndigheter och Europadomstolen att agera till asylsökandenas fördel. Jag kan ha fått åren fel när jag nu skriver om detta. Men allt sådant kan ni googla fram, även det med att Kanada tagit emot kristna asylsökande som nekades uppehållstillstånd i Sverige. 2014 började folkmordet.

2015 flydde lilla Markus från sitt hem i Baghdede/Qarakosh. Han kom till Sverige och blev en mönsterelev på sitt gymnasium.

Nu undrar jag vem eller vilka eller vad som kan rädda Markus och hans familj från att bli deporterade, tvångsutvisade, så att han får gå klart sina studier och bidra till vårt samhälle?

(S)IDA! Bengt G Nilsson i FOKUS!

 Detta är biståndsminister Benjamin  Dousa. Han erkänner att han vet inte var biståndet i en hel del fall går någonstans och i vilka fickor alla dessa miljarder  hamnar! När regeringen försöker röja upp i detta biståndsträsk så möts de av hårt motstånd från denna gamla socialdemokratiska apparat. SIDA har alltid varit en organisation där partiboken var inträdesbiljetten till en anställning.

I UD och SIDA är det svårt att komma med några nya tankar om hur de ska fungera. Där sitter de röda tjänstemännen och bromsar!

Ordet till Bengt G Nilsson i FOKUS!

"Nu kollapsar den svenska vänsterns mest grandiosa luftslott i Afrika. Vårt socialistiska broderland, som det kallades på 1960-talet. Tanzania har tagit steget fullt ut och förvandlats till en tyrannisk diktatur som inte drar sig för att skjuta ihjäl regimkritiska demonstranter på gatorna, efter det att det styrande partiets ledare Samia Suluhu Hassan vann presidentvalet med drygt 97 procent av rösterna. En siffra värdig vilken diktator som helt.

Den monetära draksådd som i över ett halvt sekel spreds av svenska Sida bidrog starkt till ekonomins kollaps. Mellan 1962 och 2013 skänkte Sverige 66 miljarder kronor till Tanzania, samtidigt som levnadsstandarden sjönk på grund av den förda politiken. Och det är inte slut än. Förra året dumpades ytterligare 500 svenska miljoner i detta slukhål till broderland.

Hur kunde det bli så här? Det började med att den svenska missionären Barbro Johansson etablerade sig i landet och startade sin frälsarverksamt. Hon blev bekant med den blivande presidenten Julius Nyerere och tog intryck av denne.

Barbro Johansson kände Tage Erlander sedan tidigare och sammanförde de två. Denne föll för Nyereres charm och salvelsefulla predikningar om nödvändigheten av det som kom att kallas afrikansk socialism. Att den innebar hårt förtryck av oliktänkande och en vettlös ekonomisk nyordning störde inte vare sig Erlander eller hans efterträdare Olof Palme. Tvärtom, de hyllade Nyereres politik. Han var ett föredöme för resten av Afrika, enligt dem.

Nyerere var starkt påverkad av Mao Zedong, och tvångskollektivisering av jordbruket och en ogenomtänkt industrialisering blev grundpelarna i det katastrofala fuskbygget till nation. I en pompös programförklaring benämnd Arushadeklarationen beskrev Nyerere sin politik. Den applåderades av svenska biståndsentusiaster, trots att den saknade all verklighetsförankring.

Nyerere kritiserade afrikanska länders beroende av bistånd, samtidigt som han använde just biståndspengar för att invadera grannlandet Uganda. Där gick många svenska skattemiljoner upp i krutrök. Till slut fick till och med Världsbanken och IMF nog och ställde ett ultimatum: skrota den socialistiska politiken, annars håller vi inne pengarna.

Nyerere avgick, vilket även det hyllades av den svenska vänstern och sågs som ett bevis på hans ärlighet. Han avled 1999 och några år senare inledde den katolska kyrkan i Tanzania en process som syftade till att få honom helgonförklarad. 2005 deklarerade påven Benedictus XVI att Nyerere var Guds tjänare, vilket är första steget mot en helgonförklaring.

Kan Julius Nyerere hållas ansvarig för det tyranni som nu råder i Tanzania? Ja, tveklöst. Han lade grunden till vanstyret. Men vi får inte glömma vem som tog hand om notan och bekostade eländet. Det var vi, svenska skattebetalare. 

Förra året skrev Bengt G Nilsson följande i FOKUS!

"Att kritisera biståndsorganet Sida är som att hälla vatten på en gås. All kritik rinner av. Det beror på att bistånd anses vara en verksamhet som är ädel och att det måste få kosta att hjälpa människor i nöd. Den som tycker det är dyrt betraktas snål, rent av inhuman. Påståenden om att alldeles för stora summor kommer på avvägar och inte används för rätt ändamål, möts av argumentet att lite av pengarna väl ändå gör nytta, och det är mer än ingenting. Det är svårt att föra en diskussion där man hela tiden riskerar att uppfattas som hjärtlös och ovillig att hjälpa nödställda medmänniskor.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Den som anser att biståndet bör minskas, rent av avskaffas, hamnar i ett hopplöst moraliskt underläge gentemot den som tycker tvärtom. Detta förhållande har en förlamande effekt på debatten kring det svenska biståndet som kostar skattebetalarna 50 miljarder kronor i år, och som är svårt på gränsen till omöjligt att utvärdera.

En annan svårighet med biståndsdebatten är att många som deltar i den inte förmår skilja på nödhjälp och utvecklingsbistånd. Om någon hävdar att det är olämpligt att svenska skattemedel, avsedda för fattigdomsbekämpning, går in i statskassan i ett land i Afrika och i själva verket används till att bekämpa landets politiska opposition, så riskerar vederbörande att få kommentaren: ”Jaså, du vill stoppa biståndet, du tycker inte man ska hjälpa svältande människor?”

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 augusti betonade avgående biståndsministern Johan Forssell (M) att det svenska biståndet är fortsatt generöst. Ordvalet är intressant. Generöst är motsatsen till ogeneröst som är synonymt med snålt, ogint. Begreppet ”generöst” vittnar om hur känslomässigt laddad biståndspolitiken är. Johan Forssell har haft till uppgift att rensa och skära i biståndet, strama åt budgeten och att lägga större fokus på handel än på pengaöverföringar. Men även han känner sig tvungen att markera att biståndet ändå är fortsatt generöst.

I botten på allt detta ligger uppfattningen att fattiga människor är fattiga därför att världen är orättvis, och att vi rika svenskar på något diffust sätt är medskyldiga till denna orättvisa. Därför måste vi vara generösa. Biståndet fungerar därmed som ett gammaldags avlatsbrev. Vi köper oss fria från synd och skuld. I den meningen har väldigt lite förändrats sedan hednamissionens dagar.

Trots markeringen om fortsatt generositet har Johan Forssell fått utstå spott och spe från det biståndsindustriella komplexet. I en serie artiklar i Svenska Dagbladet har Peter Wennblad, biträdande chef för ledarredaktionen, bjudit in läsarna till en titt bakom Sidas kulisser och det är ingen vacker syn.

I en artikel med rubriken ”Den här gången måste träsket dräneras” (9/9) beskriver Wennblad symbiosen mellan Sida och de 17 strategiska partnerskapsorganisationer, SPO, som finansieras med biståndsmedel. Dessa organisationer driver projekt som syftar till att stärka civilsamhället i mottagarländerna. En av de mer kända och framträdande SPO-grupperna är ForumCiv. På sin hemsida beskriver de hur deras verksamhet handlar om att stötta pressfrihet, bekämpa strukturell diskriminering, utrota skadliga praxis med mera. Det är som synes fråga om projekt som är mycket svåra att utvärdera vilket kanske inte bekommer ForumCiv så mycket, men som har desto större betydelse för svenska skattebetalare som står för notan.

När Johan Forssell blev biståndsminister 2022 aviserade han ganska snart att han ville se en översyn av SPO-gruppernas finansiering.

– Jag är inte intresserad av att fortsätta med misslyckad socialdemokratisk biståndspolitik, vi vill tänka nytt och förbättra. Det handlar också om transparens, att skattebetalarna ska vet hur deras pengar används, sa Forssell i en intervju i Fokus (nr 2/23).

Illa genomtänkta projekt

Den nuvarande regeringen har slaktat ett par riktigt heliga kor, först och främst enprocentmålet, alltså regeln att det svenska biståndet ska uppgå till en procent av BNP. Dessutom det av många biståndsskeptiker starkt kritiserade utbetalningsmålet. Det sistnämnda var en direkt konsekvens av det förstnämnda. Sida fick varje år en procent av BNP att hantera, och då måste pengarna betalas ut. Det ledde ofta till illa genomtänkta projekt, allt för att uppnå utbetalningsmålet.

Peter Wennblad beskriver i SvD hur Forssells ambition att strukturera om biståndet har fått SPO-grupperna att mobilisera i försvar:

”Intimiteten i det biståndsindustriella komplexet kan till exempel illustreras av att organisationen ForumCivs nuvarande ordförande, som beskrivit regeringens politik som en krigsförklaring, tidigare var biträdande generaldirektör på Sida. Eller av att generalsekreteraren på Svenska Missionsrådet, SMR, under åtta år var chef för den avdelning på Sida som finansierar SMR:s biståndsverksamhet. Hennes efterträdare som avdelningschef på Sida har i sin tur tidigare arbetat på ForumCiv. Och hennes företrädare gick direkt från Sida till att bli biståndschef på Rädda Barnen, och fick därefter jobbet som generalsekreterare på den kyrkliga SPO:n Diakonia.”

Det som beskrivs är ett kamaraderi. Det skulle kunna liknas vid ett hemligt sällskap, eftersom relationerna mellan de inblandade inte är allmänt kända.

Att med en kamrers blick undersöka hur skattepengar används är naturligtvis viktigt. Det som dock saknas i debatten kring biståndet är en granskning av de politiska konsekvenserna av ekonomiskt stöd till exempelvis ett afrikanskt land. Från millennieskiftet och flera år framåt var budgetstöd en mycket populär biståndsform. Det innebar att Sverige överförde kontanter till ett mottagarland som gavs ansvaret för att nyttja pengarna för rätt ändamål. Bland mottagarna fanns toppstyrda och korrumperade länder som Mocambique, Tanzania, Uganda och Rwanda.

Uganda förde krig mot delar av sin egen befolkning och Rwanda krigade i Kongo. Att biståndspengar gick in i krigskassan var uppenbart för alla utom de mest godtrogna. Lika allvarligt var att det ekonomiska stödet hjälpte auktoritära makthavare som borde ha röstats bort för länge sedan, att sitta kvar på tronen. Ugandas president Yoweri Museveni grep makten 1986, och ett av hans första uttalanden var att afrikanska ledare sitter på sina poster alldeles för länge. Det var 38 år sedan och Museveni är fortfarande kvar. Han har fängslat och låtit misshandla och förfölja ett ansenligt antal politiska utmanare. Så länge han har nyckeln till kassakistan i fickan är han tämligen ohotad.

Biståndet konserverar alltså skadliga politiska strukturer i mottagarländerna. Det skänker legitimitet till envåldshärskare, försvårar demokratiutveckling och hämmar politisk öppenhet i stället för att främja den. SPO-grupperna hävdar gärna att just deras stöd inte går via mottagarlandets regering. Men det är naivt att tro att en stat som inte tillåter fria val skulle låta utländska organisationer fritt ägna sig åt demokratiutveckling och arbete för ökad pressfrihet. Sådant klassas som subversiv verksamhet och är straffbart i dessa länder.

De svenska skattemedlen däremot, är säkert välkomna. Metoderna för att mjölka pengar ur utländska hjälporgan är raffinerade och väl beprövade.

Det vore därför välkommet om biståndsgranskarna även kunde titta på hur svenska skattebetalare, sig själva ovetande, bidrar till att hålla despoter kvar vid makten och därmed bromsar demokratiutveckling.

Relationen mellan biståndsgivare och autokrater är också ett kamaraderi.

Bengt G Nilsson är journalist och författare. Han har bevakat svensk biståndspolitik i över 40 år.

Alice Teodorescu Måwe i EU!

 

europaalice

Vad tyckte tioåriga Matilda om Netanyahus Gaza-politik?
Var den 87 årige Förintelseöverlevaren Alex Kleytman sionist?
Var de - enligt vänsterns halvtidshumanister som ingått förbund med samtidens islamonazister - att betrakta som ”goda” eller ”onda” judar?

Det saknar betydelse. De mördades inte för vad de tyckte. De mördades för vilka de var; Försvarslösa judar som firade Channuka på Sydneys strand.

Sedan den 7 oktober 2023 befinner sig den antisemitiska besten på rymmen från stigmatiseringens utkanter. Den lever gott i Västvärldens offentliga rum, skyddad av vår feghet och vår ovilja att dra gränser. Här njuter den av att hyllas som en symbol för befrielse och motstånd. Till dess försvar skanderas terroruppviglande ramsor om globaliserad intifada, död och utplånandet av en demokrati.

Beslutsfattare, också i den här kammaren, som ägnat de senaste två åren åt att demonisera den enda stat som alltid skyddar judarna, som spridit Hamas propaganda om folkmord och svält förtjänar bara förakt för den spelade förvåningen över bestens hämningslösa jakt på nästa judiska offer. Ni har bidragit till ett klimat där hat leder till hot, som leder till våld, som leder till mord.

Europas judar förtjänar mer än fördömanden och minnesstunder när katastrofen väl skett. De förtjänar rakryggade ledare som vågar fatta obekväma beslut som förhindrar katastrofen. Ledare som inte står bakom liken när kamerorna rullar – utan framför dem medan de lever.

Det går inte att bekämpa den antisemitiska besten utan att samtidigt ta strid mot den radikala islamismen som infiltrerar Europa ena dagen, för att tillgripa våld nästa. De när samma förakt för liv, frihet och individens värde.

Ytterst är det den västerländska civilisationen som står på spel. Vi behöver agera resolut i kampen mot den antisemitiska besten som önskar förgöra oss. I den kampen har vi alla ett ansvar. Den som vågar vara en Mensch i den lilla världen - kan göra all skillnad i den stora.

STANKEN FRÅN TREDJE RIKET!!

 Jag råkade titta in i ett rum där det mest unkna sedan Hitler satt där !

Propalestinier och deras hat! De vill ha ännu mer blod! Helst 2000 judar nästa gång som en man sa!

Allt som ventileras i detta rum handlar om ännu mer våld och ond bråd död. Dessutom fanns där människor som nog måste betraktas som sinnessjuka, de påstod att mördandet i Australien var utförd av Israel.

Sånt har jag hört förr! Säger det återigen , alla dessa sk palestinier både i slutna rum som på gator och torg, de är VEDERVÄRDIGA!

De låter som nazister och en enkel förklaring är ju att de ÄR nazister!

Antisemitismen leder till mord !

 Vilken fruktansvärd nyhet, när jag först läste den (bara rubriken då) framgick det inte att det handlade om ett antisemitiskt hatbrott

Vid 19-tiden lokal tid på turiststranden Bondi Beach i Sydney (Australien) inträffade en masskjutning eller ett terrordåd rättare sagt, minst 10 människor har dött/mördats och åtminstone 60 skadats, på stranden pågick ett chanukka-firande (högtiden chanukka inleds vid solnedgången ikväll), man kan anta att gärningsmännen hade koll på den saken och majoriteten av offren verkar vara judar, en av de döda ska vara en Chabadrabbin. 2 gärningsmän finns här, den ena dödades och den andra oskadliggjordes, skönt i sammanhanget att ingen går lös. Många filmer finns från dådet på t ex Instagram och X, ett 50-tal skott ska ha avlossats och filmerna visar kaotiska scener där människor flyr för sina liv. På Instagram-kontot jewishbreakingnews finns filmer på offren (döda och svårt skadade människor, livräddande insatser görs på vissa) samt från när en obeväpnad man kastar sig över den ena av terroristerna och rycker ifrån honom vapnet (dagens stora hjälte!). Verkligen en helt ofattbar händelse och den är resultatet av antisemitismen som de senaste åren tillåtits piskas upp, ett exempel dessutom på "globalisera intifadan" som man hör om i diverse sammanhang. Tankarna går till offer och anhöriga, man hoppas att inga fler människor dör som en följd av dådet och att samtliga skadade kan återhämta sig. Hur kan sådan här ondska finnas? Förvånad blir man tyvärr inte heller över att det inträffar under en judisk högtid.

Jenny Drakengrim 

Bo Högrelius skriver : "Dagens hjälte ser jag på en video på X. En obeväpnad man kastar sig över massmördaren i Australien , tar hans skjutvapen och kan hålla två män i från sig. Antisemitismen leder förr eller senare till mord och våldsdåd. Skyldiga är alla dessa sk palestinier och inhemska som vrålar hat och hotelser på gatorna världen över. De följer Hitlers anvisningar att angripa judar! De 500 vilka följer i Gads spår med sina namteckningar bör nog tänka till både en och två gånger vad de bidrar med! Svt och SR har en längre tid också agerat på ett sätt som bara kan anses som ren antisemitism. ATT använda Hamas uppgifter. vilket även tidningar av olika politiska åsikter har gjort, är också "hialöst"! Det gäller alla från stora DN till lilla Dagen!!

Unni Drougge i Epoch Times.

 

I kristen tro dog Jesus på korset för att sona människans synd, där hans syndfria liv och blod tog straffet som mänskligheten förtjänade.
FOTO: PUBLIC DOMAIN

Jesus kan förlåta maktbegäret

Förr när politiker hade missbrukat sin position gjorde de en pudel. I dag har de omskolats till stöddiga vakthundar som vägrar ta kritik. Förneka allt är mottot. Även om de får lämna på grund av bristande ansvar är de snart tillbaka i stolen. Om makthavarna hade haft förtroende för det kristna arvet som är så aktuellt nu hade de förstått, att om de aldrig erkänner sin skuld blir de heller aldrig förlåtna.

När medieträning blev ett måste för folk i ledande befattningar var pudeltricket det första de fick lära sig. ”Göm inte huvudet i sanden eller trassla in er i snåriga bortförklaringar som ändå ingen tror på! Gör en pudel! Erkänn era misstag utan att blinka, så kommer allt att vara glömt och förlåtet innan ni hunnit blinka!” löd budskapet från luttrade ringrävar som lämnat journalistiken för att mångdubbla sina banksaldon som pr-konsulter och kommunikationsstrateger. Och bekännelserna duggade tätt från byråchefer, fackpampar, näringslivsföreträdare och politiker som gjort bort sig. ”Vi har brustit”, lät de meddela allmänheten med klädsamma bekymmersveck. Visserligen gav dessa läpparnas bekännelser sällan några större vidräkningar för de ansvariga, men i dag har den ödmjuka pudeln omskolats till stöddig vakthund som vägrar släppa kritik över tröskeln. I dag råder snarare devisen ”Förneka allt, erkänn inget! Det som är sant är det jag säger!” Eller som i citatet från filmen ”The Apprentice”: ”If they come for you with a knife, go after them with a bazooka.”

Magdalena Andersson kunde ogenerat och på bästa sändningstid blåneka till att staten hade gett stora ekonomiska bidrag till grön omställning.

Mari Heidenborg lät sig inte bekomma av det ramaskri som utbröt då hon som justitiekansler utverkade ett skadestånd på 840 000 åt en man dömd för två osedvanligt brutala våldtäkter, men som på grund av felaktigt uppgiven ålder fått sitta 14 månader för länge i fängelse. Inte ens när det uppdagades att JK Heidenborg därtill hade ”slängt” beräkningsunderlagen, ansåg hon sig ha handlat felaktigt. I dag sitter hon tryggt på sin nya tron som president för Svea hovrätt.

Det spelar för övrigt ingen roll om högt uppsatta makthavare får lämna spelplanen, snart är de ändå tillbaka i matchen igen, som Anders Ygeman efter den famösa it-skandalen på Transportstyrelsen.

Om ämbetsmän och förtroendevalda fuskar till sig privata taxiresor och personlig lyx på skattebetalarnas bekostnad är det heller ingen ko på isen. Civilminister Erik Slottner blev helnöjd när landshövdingen för Kronobergs län, Maria Arnholm, betalade tillbaka ”småkrafset” hon snyltat till sig efter att hon blivit påkommen.

Sopberg av liknande oegentligheter reser sig över våra huvuden, där de som bär ansvaret slinker i väg som råttor. Enorma pengaströmmar har utan kontroll rullat rätt ner i fickorna på girigbukar vars enda intresse är att roffa åt sig ur välfärdens skattkista, men så snart det upptäcks är det ingen som kryper till korset. Det gjorde inte heller BBC:s generaldirektör Tim Davie och nyhetschefen Deborah Turness när de just fått hoppa ner från sina höga hästar på grund av det jordskredsframkallande avslöjandet om public servicebolagets systematiskt snedvridna rapportering kring samtidens mest laddade frågor. Nej då, de klev upp i sadeln igen utanför BBC-byggnaden och trumpetade ut att de var stolta över mediehusets förträffliga journalistik, och Mr Davie ångrade minsann ingenting alls.

Vem eller vad är det då som bär skulden för att ingen längre vill ta på sig skulden?

Den brittiske journalisten Dan Davies har i sin uppmärksammade bok ”The Unaccountability Machine” (2024) förklarat det hela med att vi i dag domineras av system som ingen begriper och vars resultat ingen gillar. Davies menar att det är omöjligt att spåra källan till de misstag som uppstått i ett oöverskådligt organisatoriskt virrvarr av algoritmer och AI och där alla beslut delegeras enligt komplexa regelverk och standardiserade processer. Ansvarsutkrävandet rinner helt enkelt bort i den krångliga och oförutsägbara ärendehanteringen.

Men bristen på personligt ansvar är en företeelse som också brett ut sig i de mindre och överblickbara sammanhangen. Säg att någon har gjort fel, och du hamnar i en skottlossning av försvar och förnekelse. Antingen erkänns inte felet alls, eller så är det någon annans fel. Dåliga skolresultat skylls på lärarna, trakasserier av ett statsråd på väg hem från riksdagen skylls på föraktfulla blickar, en brinnande ambassad skylls på en uppbrunnen Koran, och så vidare.

Men när friden sänkt sig över decemberstressens köpstarka julförberedelser kanske vi kan påminna oss om varför vi pyntat våra fönster med elektriska stjärnor under denna årets mörkaste tid. Samma tid som en julafton för 2025 år sedan, då en stor stjärna ska ha strålat över Betlehem där ett nyfött barn vid namn Jesus låg i en krubba, vars framtida öde kommit att bli en av världens starkaste berättelser. För trots den sekulära tidsandan och hur vi än förhåller oss till den kristna tron, lever Jesus budskap till människorna medan han dog på korset ännu kvar som en ledstjärna för vår gemensamma moraluppfattning – att även de grövsta av synder kan förlåtas och att den som erkänt och sonat sitt brott ska vara fri från skuld. Denna människosyn är det kristna arvets klangbotten, som gett vårt demokratiska statsskick sin tonart och blivit en stämgaffel för vår allmänna rättskänsla. Den som säger oss, att om man aldrig erkänner sin skuld kan man heller aldrig bli förlåten.

Låt oss då leka med tanken att politiker och beslutsfattare som nekar till allt de ställt till med plötsligt begrep denna enkla ekvation, att de då skulle lägga korten på bordet och säga som det var: ”Vi har ljugit. Vi har slösat. Vi har kört över folkviljan och satt våra maktintressen främst. Vi är nu villiga att personligen ta konsekvenserna av vårt bristande ansvar, i ödmjuk förhoppning om att så småningom återfå förtroendet vi har förbrukat.”

Ja, tänk om makthavarna haft förtroende för det kristna arvet, det som gör människor så benägna att förlåta en botfärdig syndare. Som Jesus skulle ha gjort.

Amen.

Unni Drougge
Journalist, författare
unni.drougge@epochtimes.se

Christian Palme får ordet!

 

---

SAMMA GAMLA URSÄKT - FRÅN NÜRNBERG TILL GAZA

Jag undrar ibland vad det är som driver de journalister och redaktionsledare i Sverige som i sin rapportering och redaktionella styrning av rapporteringen om kriget i Gaza så tydligt tar ställning för den palestinska sidan och i praktiken med och för Hamas. De felrapporterar konsekvent om Israel och Israels motiv, de lyfter varje förfalskad dödssiffra från Hamas ”hälsoministerium” och varje förfalskad bild av svältande barn eller döda offer som om de vore sanningar, de underkänner eller sätter språkliga frågetecken ("hävdar", "påstår") vid varje uttalande från Israel eller IDF (Israels försvarsmakt) och det är alltid Israel som "angriper", trots att det är Hamas som har börjat med raketbeskjutning. De sprider med gravallvar antisemitiska fantasirapporter om att Israel begår folkmord. De litar som söndagsskolebarn på sina lokalanställda arabiska stringers, trots att dessa har en lång historia av hat mot Israel och systematisk antiisraelisk propaganda. De måste också rimligtvis inse att en seger för Hamas, Hizbollah eller Iran i praktiken skulle betyda Israels utplåning och ett massmord på judar i en storleksordning som skulle få till och med Holocaust att blekna.

En journalist som jag direkt tänker på var jag personligen bekant med för flera årtionden sedan. Vederbörande var då en ung reporter med en brinnande idé om att ”förändra världen” med sin journalistik, vilket jag själv hävdade var djupt oprofessionellt. Journalisters uppgift är att sanningsenligt och korrekt beskriva och förklara världen och att beskriva ”vad som verkligen hänt” (se min artikel i Smedjan om utrikesjournalistikens kris: https://timbro.se/smedjan/utrikesjournalistikens-kris/), inte att ”förändra världen” eller ”förändra människor”.

Den här unge journalisten verkade ytterst ärlig och välvillig, först senare fick jag insikter om att vederbörande i verkligheten var en direkt ondskefull narcissistisk psykopat som var beredd att gå över lik för att nå sina personliga mål. Vi har inte haft kontakt sedan dess. Nyligen har jag även noterat att den här personen nu sitter som mellanchef på en av de medieredaktioner som systematiskt bidrar till den extremt skeva och antiisraeliska rapporteringen om Gazakriget i svenska medier och alltså är en av de redaktionsledare som aktivt medverkar till den dagliga desinformationen om kriget.

Var finns förklaringen till den enorma tankelucka som har drivit denna en gång unga och åtminstone på ytan idealistiska journalist till att i praktiken bli en försvarare för att Israel måste utplånas och för massmord på judar? Någon som anser att morden på 1200 människor (inklusive 38 barn) den 7 oktober 2023 var nödvändiga offer för ”Palestinas” befrielse?

För att söka förklaringen vill jag ta hjälp av en person som tyvärr redan är död, den ungersk-amerikanske juristen Benjamin B. Ferencz (1920-2023). Ferencz var endast 27 år gammal när han fick uppdraget att vara åklagare i den amerikanska krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1947-48 mot ledarna för ”Einsatzgruppen”, de tyska mordkommandona i det ockuperade Polen och Sovjetunionen. Rättegången har kallats ”världens största mordrättegång” mot de ansvariga för mord på minst en miljon människor.

På 1990-talet gjorde jag flera telefon- och e-postintervjuer med Ferencz om planerna på att upprätta en permanent internationell krigsförbrytardomstol, det som i början av det nya seklet blev Internationella brottmålsdomstolen (ICC). När jag själv arbetade på ICC 2004 – 2007 hade jag även nöjet att få möta Ferencz ett par gånger och en gång åt jag lunch med honom på FN i New York. Självklart kunde jag inte låta bli att under lunchen komma in på Einsatzgruppenrättegången, även om jag förstod att det efter nära 60 (!) år var ett ämne som han hade tröskat alltför många gånger.

Jag frågade: hur resonerade dessa skrivbordsmördare för att försvara sina brott? Hade de ens något försvar?

Javisst, svarade Ferencz, SS-översten Otto Ohlendorf, en av de huvudåtalade och ledare för Einsatzgruppe D, medgav i öppna vittnesmål under rättegången att hans trupper hade mördat omkring 90.000 civila. Men han hävdade samtidigt att det handlade om självförsvar – att Tyskland hotades av judar, bolsjeviker och romer och att ”förebyggande” mord, även på små barn, var ett nödvändigt ont. Han skulle till och med gärna göra det igen, om han blev beordrad. Ohlendorf var ingen obildad person, han hade två doktorsgrader och var en varm familjefar med fem barn. Han var ärlig och trodde att hans massmord gynnade en högre sak.

Domstolen avvisade givetvis resonemanget: massmord kan aldrig vara självförsvar. Ohlendorf dömdes till hängning och avrättades i Landsbergfängelset i Bayern vid midnatt den 7 juni 1951.

I dag, nästan åttio år senare, hör vi ekon av Ohlendorfs tankefel när vissa röster i Sverige, både svenskar och många invandrade muslimer som gör gator och torg otrygga med sina alltmer aggressiva demonstrationer, aktivt försvarar Hamas terrordåd den 7 oktober 2023. En del debattörer (sannolikt, förmodar jag, även den redaktionsledare som jag nämner ovan) hävdar öppet att attacken var en naturlig och rimlig ”reaktion” på ockupation och påstått förtryck – ett slags nödvändigt våld i självförsvar. De hävdar också att Israels utplåning är ett rimligt krav och stoltserar med att bära symboler och kartor som visar "Palestina" utan Israel.

Men detta är exakt samma moraliska felslut som Ohlendorf gjorde. När man beskriver hela folkgrupper – israeler, judar – som ett legitimt mål för våld därför att de anses representera en stat eller ett system, då har man lämnat humanitetens grundprincip: att varje individ har ett okränkbart värde.

Ohlendorf, berättade Ferencz under lunchen på FN, medgav att Hitler eventuellt hade fel, men hävdade att det ändå var rätt att lyda ordern att utrota det judiska folket, eftersom ledaren ”trodde” att hotet var verkligt. Han begärde därför att bli frikänd. På samma sätt säger vissa Hamas-försvarare att även om civila israeler inte personligen gjort något ont, så är de ändå ”del av förtrycket” – och därmed rättmätiga mål. Båda argumenten bygger på kollektiv skuld och idén att människor kan dödas inte för vad de gör, utan för vad de är.

Självförsvar enligt folkrätten gäller endast för att avvärja ett pågående angrepp. Det kan aldrig rättfärdiga att man attackerar skolor, festivaler eller bosättningar. Ohlendorf kallade det ”förebyggande”; Hamas kallar det ”motstånd”. Juridiskt och moraliskt är det samma sak: terror.

Att sakligt kritisera Israel kan vara legitimt. Att försvara palestiniernas rätt till ett eget land likaså. Men den som försvarar mord på barn och civila som ett ”politiskt medel” gör sig skyldig till samma förvrängning som de nazistiska ledarna som en gång stod inför rätta i Nürnberg.

Jag gissar att min tidigare bekant, som nu aktivt bidrar till den systematiskt falska rapporteringen om Gazakriget, tänker på sig själv som en hjälte som står upp för förtryckta och förföljda folk, att vederbörande ser sig själv som en modern Raoul Wallenberg, Nicholas Winton eller Irena Sendler.

Men det är en lögn. Den här journalisten är i verkligheten vår tids Otto Ohlendorf.

Joakim Lamotte får ordet i denna oerhört viktiga fråga!

 

Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna.

Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi.

Joakim Lamotte

Dec 09, 2025

Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.

Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.

Men det är i princip tyst.

Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.

För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.

Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.

Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.

I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.

När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.

Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.

Ändå är det märkligt tyst.

Vad ska undanflykten bli nu?

Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.

Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.

För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.

Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.

I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.

Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.

Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.

För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.

Joakim Lamotte

---

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Hamas är en rörelse som måste utplånas!

 Fanatiker likt Hamas eller alla islamister följer sina sjuka tankar på samma sätt som Adolf Hitler och hans politiska gangsters gjorde tills slutet.

Hamas har under dessa två år ihärdigt sagt att de kommer att utföra flera massakers så fort de kan.

OCH då hurrar alla palestinademonstranter världen över! Så otäck är denna världsomspännande antisemitrörelse.

Fred?  Nej,nej de vill inte ha fred, bara lite vila mellan dödandet.

Att så många tex i vårt land inte begriper hur ett krig blir för befolkningen när man gör såsom Hamas, är nästan ett underkännande av förståndet hos en mycket stor grupp av vår befolkning. Bygger man raketramper runt om i Gaza vid sjukhusen ,bostäderna, skolorna osv, då måste ju Israel förstöra alla dessa byggnade för att kunna slå ut Hamas krigsmaskin. Resultatet blir ju precis som det blev i alla stora tyska städer 44-45. 

Alla som har tagit del av Sovjetiska filmer från anfallet mot Berlin har ju sett deras sk Stalinorglar. Masskanoner vilka sköt salvor i ett streck.

Det mest horribla är ju Hamas tunnelnät där all cement till bostadsbyggandet gick åt. Kalaset betalades av bla stora biståndspengar från Sverige. 

FN har i många år också spelat en vedervärdig roll därför att islamiststaterna ihop med diktaturerna alltid har stått på islamistsidan!

OCH hur ser det nu ut i många länder i världen? Jo, massor med troende islamanhängare vilka är grova antisemiter fyller gator och torg med sin otäcka propaganda.

Många är de länder med Sverige i spetsen som har fört en fullständig galen invandringspolitik. Miljonerna har flödat till islamistskolor, kursverksamhet, propanganda mm. Svenska folket har snällt betalat samt inte vågat protestera när det behövdes. Nu röstar enlig alla undersökningar ca 75 % av invandrarna på de rödgröna , utan dessa röster vore de ingenting. Alla förstår ju då varför dessa partier alltid går i försvar även för grov antisemitism. Det gäller att hålla sig väl med röstboskapet!

Krossa Hamas och all islamism! Stöd  Israel och deras svåra kamp mot fanatismen. 

Henrik Jönsson tog idag upp bla IB-affären.

 Jag var i många år engagerad inom FiB/Kf , både på lokalplanet och centralt.  På min arbetsplats i Torshälla hade jag många köpare av tidningen men när IB -affären brakade loss och nästa nummer kom så sjönk min försäljning till hälften.

Det blev en kalldusch måste jag erkänna med många frågor. Men på en fest där bla. en fd tidningsköpare var med så berättade han orsaken till att många vägrade att köpa tidningen. 

Det hade gått ut en skrivelse från partihögkvarteret för sossarna där man uppmanade till bojkott av FiB/Kf!

Personligen har jag aldrig sett denna skrivelse men det hade varit ett scoop att ha kunnat publicera detta!

I många år hade alltså socialdemokratin haft en egen Stasi-organisation där de registrerade människor med andra åsikter än vad SAP hade.

Olof Palme uttryckte mycket obehagliga åsikter under denna tid. Så här sa Palme om Bratt: "– Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen.

Så beskrev Olof Palme en enskild journalist.

Så talar den oförsonliga makten."  Peter Kadhammar i AB!