Hogrelius tankar i skrift!: De svenska och iranska folken har ett gemensamt intresse, Kvartal.

Varför är EU-parlamentarikern och SD-politikern Charlie Weimers så intresserad av Iran? Författaren Anders Carlberg har träffat honom och går till botten med denna fråga.

För sju år sedan värvade Sverigedemokraterna kristdemokraten Charlie Weimers som ett av partiets toppnamn till EU-valet. Han hade då erfarenhet av Bryssel efter att ha arbetat som stabschef hos Lars Adaktusson. Weimers sitter nu sin andra mandatperiod i Europaparlamentet, där SD är medlem i den konservativa partigruppen ECR.

Weimers drar sig inte för dramatiska utspel, som när han för några år sedan kritiserade Federica Mogherini, då EU:s höga representant för utrikesfrågor, för att hon hade burit hijab vid ett besök i Iran. Eller, som nu senast, när han drev frågan om en tyst minut för den mördade amerikanske högerdebattören Charlie Kirk, vilket ledde till visst tumult i parlamentet.

Men nu är syftet att prata om Weimers engagemang för ett framtida demokratiskt och sekulärt Iran och hans relation med kronprins Reza Pahlavi, den siste shahens äldste son.

Det är en omisskännelig värmländsk dialekt som möter mig när jag sitter ned för ett samtal med Charlie Weimers. På väggen ovanför soffgruppen hänger en inramad affisch med ett Värmlandsmotiv och vid skrivbordet ett foto av det svenska kungaparet.

När började ditt engagemang för Iran?

– För 20 år sen, skulle jag säga. Det var två saker som bidrog. Jag träffade svensk-iranier som berättade om sitt hemland, vad det hade varit innan den islamiska revolutionen 1979, och om den väg mot välstånd och demokrati som de ansåg hade påbörjats under tiden före revolutionen, men som nu avbröts abrupt. Det gav mig en insikt om vilket land Iran hade kunnat vara och en insikt om att mullorna absolut inte representerar den samlade iranska befolkningen.

– Ungefär vid samma tid valdes Mahmoud Ahmadinejad till president i Iran. Hans antisemitism var den mest groteska jag dittills hade sett. Hans uppriktiga starka vilja att förgöra staten Israel och att relativisera Förintelsen, i princip förneka den, var något oerhört. Det fick mig att inse att den väg Iran tar kommer att ha följder för säkerhetssituationen i övriga världen också. Så – där började det.

Charlie Weimers gick med i SD 2018 och sitter i EU-parlamentet sedan 2019. Foto: Claudio Bresciani/TT

Du har i intervjuer och i tal nämnt att dina döttrar spelar in på ett sätt som ger dig en extra drivkraft för ditt engagemang.

– När jag ser de unga tjejerna offra sig på gatorna i Iran, där de ofta skjuts i ena ögat för att regimen vill förstöra deras skönhet och framtidsutsikter som kvinnor, som straff för att de vägrar bära hijab eller slöja, kan jag ju inte annat än känna empati som far till fyra döttrar. Mina döttrar kommer inte, vad jag kan se, uppleva det de gör i Iran, men det Irans döttrar slåss för är att kunna leva livet med den självklarhet som en västerländsk kvinna faktiskt kan göra. Där känner jag en stor empati och medkänsla.

Ditt arbete för Iran, hur mycket involverar det SD i Sverige?

– SD i Sverige är väl det parti som är mest engagerat för ett fritt Iran, som försöker sätta press på regeringen att träffa oppositionens representanter, att inte legitimera den islamiska republiken och som tidigt talade om behovet av att terrorklassa Revolutionsgardet. Det finns en stark samstämmighet mellan vad jag gör i Bryssel och det man gör på hemmaplan. Jag har en dialog med ledamöter i utrikesutskottet, som Markus Wiechel. Sedan har det blivit så att vi som parti har ett starkt stöd bland svensk-iranier. Vi har riksdagsledamöter som är svensk-iranier, och som är aktiva i debatter på persiska och i den svenskspråkiga debatten. Jag upplever att vi är på tårna i de här frågorna.

”Jag skämtar ibland om att jag är mer känd bland iranier än bland svenskar.”

Det kan komma som en överraskning för många att SD, som är känt som ett islamkritiskt parti, är så engagerat i ett shiamuslimskt lands rätt till återuppbyggnad. Kan du kommentera detta?

– Då skulle jag säga att det svenska och iranska folket har ett starkt gemensamt intresse av att motverka politisk islam, som flyttar fram sina positioner i Västeuropa. I Sverige har vi en åtskillnad mellan stat och kyrka, men en majoritet av det iranska folket vill faktiskt uppnå just detta, en separation mellan stat och moské. En anledning till att så många svensk-iranier stöder Sverigedemokraterna är ju för att vi är det enda partiet som är öppet mot islamisering och som vågar yttra islamkritik. Vi som parti ser ju också att den islamiska republiken är en mycket destruktiv kraft i Mellanöstern, men detta har också långtgående effekter för Europa.

– Den teokratiska kleptokratin i Iran är i fullständig ekonomisk ruin. Ett sekulärt, demokratiskt och marknadsekonomiskt Iran skulle vara en tillväxtmarknad för europeiska företag. Det glöms ofta bort när svenska politiker skickar delegationer till Iran, avstår från att stänga ner iranska ambassaden i Stockholm och kasta ut ambassadören trots att islamiska republiken orkestrerar terrordåd på svensk mark, medelst gängmedlemmar kontaktade via olika chattar.

Hur drabbas Väst av den islamiska republikens världsomspännande nätverk?

– Det är oerhört att Europas hållning gentemot Iran har utvecklats så lite under de senaste årtiondena. Europa lever alltjämt i sin egen lögn när det gäller att påverka mullornas agerande, trots att terrordåd sker på europeisk mark. Förre vice talmannen i Europaparlamentet, en känd kritiker av regimen, sköts på öppen gata när han kom från en högmässa i Madrid. Han överlevde, men det här var enligt alla bedömare något som Iran låg bakom. Det är inte ens en målkonflikt mellan mänskliga rättigheter och europeisk säkerhet utan de harmonierar. Det borde vara en självklarhet att vi gör vad vi kan för att stötta oppositionen och utvärderar på vilket sätt vi kan bidra till ett annat Iran än det vi ser idag.

– Men man är fast i gamla hjulspår, man är fast i tron att mullorna är som vilka rationella aktörer som helst, men här handlar det ju om en regim som kanske inte skulle tveka att skapa en apokalyptisk situation, för att det är i linje med deras innersta övertygelse. Det beror ju på att européerna ofta är religiöst illitterata, de förstår inte vad politiska ledare som bygger sitt styre på religiösa uppfattningar vägleds av.

Kan du se likheter med hur vi gav upp visavi det kommunistiska Östeuropa, hur vi försökte normalisera förbindelserna i tron att de skulle sitta där för evigt?

– Det finns klara paralleller. Vi har ju exemplet Ostpolitik och vi har vår egen dåvarande utrikesminister Sten Anderssons uttalande att Baltikum är och kommer att förbli en del av Sovjetunionen. Amerikanerna brukar tala om crisis of imagination, att politiska ledare inte kan föreställa sig alternativa scenarier än det som ligger framför dem. Bristen på föreställningsförmåga ser vi även här. Tittar man på Iran har ju Israel kraftigt försvagat deras regionala nätverk i form av Hamas och Hizbollah. Syriens Assad har också fallit och huthierna har ingen stark situation i Jemen heller, även om de så klart kommer med nålstick.

– Det regionala nätverket är ytterst försvagat, vilket kommer att innebära att det kommer att bli svårare för mullorna att använda järnhanden mot sin egen befolkning. I det tidiga skedet av protesterna var det polisen, Revolutionsgardet och Basij, paramilitären, som försökte mota dessa protester. Men när våldet från regimen eskalerade var det inte framför allt dessa man använde. Polisen, gardet och Basij består ju av iranier, och de är inte beredda att ta till obegränsat våld mot sina landsmän. Då kallade man in Hizbollahmän för att utöva det riktigt grova våldet mot demonstranterna. Vad händer när man framöver inte längre kan kalla in i praktiken legosoldater för att slå ned protester framöver? Det blir en intressant fråga, tror jag.

Du kritiserade EU:s Federica Mogherini för att hon bar hijab i Iran. Vilka typer av reaktioner fick du?

– Jag skulle säga att från ECR [Sverigedemokraternas partigrupp] har jag alltid haft fullt stöd för min Iranlinje. När det gäller min kritik mot Mogherinis hijab skulle jag väl säga att i borgerliga sammanhang var man obekväma med den diskussionen. Från socialdemokratisk sida har man inte velat beröra frågan, för det kan föra diskussionen in på islamiseringen i Europa och hur våra samhällen påverkas av islam. Det blir lite av samma typ av reflexmässiga avstånd som socialdemokraterna tidigare hade till hedersvåldsdebatten.

– Skulle EU:s utrikeschef Kaja Kallas åka till Teheran idag skulle det av en majoritet ses som ytterst kontroversiellt. Skulle hon bära slöja skulle det också vara det, i synnerhet efter den debatt vi har haft i spåren efter protesterna, men också de avslöjanden som kommit om EU-finansierade kampanjer till förmån för slöjbärande. ”Freedom is in the Hijab” var namnet på en kampanj som finansierades med dina skattemedel. Efter alla dessa debatter tillhör jag plötsligt majoriteten, det är en ny situation.

Du sade i ett tal på Norrmalmstorg 2022 att du inte kände dig lika ensam som tidigare. Upplever du en kontinuerligt större acceptans för det arbete som du genomför?

– Det tycker jag definitivt. Det var inte många som ville ta i Iranfrågan i början av förra mandatperioden 2019. Det var inte många som kritiserade JCPOA, kärnavtalet, utan diplomatins väg var det politiskt korrekta förhållningssättet till regimen i Teheran. För drygt tio år sedan kunde europeiska politiker sympatisera med demonstranterna, men samtidigt undvika att ta ställning till regimens vara eller inte vara för att det fanns vissa som sade att man kan förändra inom systemet, så kallade reformister. Det var ju väldigt bekvämt för europeiska politiker, men det blev mer digitalt i Kvinna, liv, frihet-protesterna – antingen accepterar man att regimen kan få finnas med allt vad det innebär av förtryck eller också tar man ställning för något annat. Det gjorde att jag inte kände mig lika ensam, för politikerna tvingades ta ställning.

”Hälsningar inifrån Iran betyder mest.”

Är det korrekt att säga att terrorklassningen av Revolutionsgardet, kärnavtalet JCPOA och att kalla hem ambassadörer är de tre frågor som är mest centrala i ditt engagemang?

– Ja, det är tre ytterst centrala frågor. Vad gäller JCPOA har sanktionerna återinförts. Det är ju till följd av att Iran inte vill underordna sig IAEA:s inspektionsregim. Beslutet innebär ett hårt slag mot regimen för de kommer att få det mycket svårare att bedriva affärer med utlandet och få intäkter. När det gäller terrorstämplingen har ju Sverige äntligen tagit ställning, men EU har ju alltjämt inte gjort det, så den kampen fortgår. Sedan är det dags för Europas ledare att etablera regelbunden kontakt med den iranska oppositionen. Det är klart att det går hand i hand med att man avbryter förbindelserna med regimen, att man stänger ambassaderna och skickar hem ambassadörerna. Det man försökte göra i spåren efter Kvinna, liv, frihet-protesterna var att bilda ett slags råd som skulle arbeta tillsammans med Masih Alinejad (iransk-amerikansk journalist, som varit framträdande i kampen för demokrati och kvinnors rättigheter i Iran) och kronprinsen, men tyvärr lyckades man inte riktigt få ihop en samlad organisation på det sättet. Men att den svenska regeringen borde träffa kronprinsen är en självklarhet, exempelvis.

Reza Pahlavi, den siste shahens äldste son. Foto från sommaren 2025. Foto: Thomas Padilla /TT

När träffade du kronprinsen första gången?

– Det var under ett besök i Washington 2021. Genom att jag känner svensk-iranier sedan länge har jag en ganska klar bild av vilka oppositionsföreträdare som har någorlunda stöd bland iranier. Och Reza Pahlavi är absolut den som samlar mest stöd. Av alla oberoende källor man kan hitta är han den mest samlande figuren. Det jag uppmuntrar den iranska oppositionen att göra är att försöka etablera filialer i Bryssel, Paris, Berlin, Stockholm, så att ledamöter kan få regelbunden korrekt information om vad som händer i Iran. De enda som har närvaro på marken är ju Folkets Mujahedin, MEK, vilka jag uppfattar inte alls har samma stöd hos den iranska befolkningen.

Hur ser kronprinsen på sin framtida roll?

– Han har ju återkommande påtalat att han vill att Irans öde ska läggas i det iranska folkets händer. Då finns ju en konstitutionell monarki med som ett alternativ, men det skulle också kunna bli en presidentiell republik. Jag har ju märkt att iranier med liberal bakgrund har blivit alltmer positiva till kronprinsen och jag tror att den förändrade inställningen beror på att han har varit så konsekvent i sitt förespråkande av en sekulär demokrati. Om jag ska spekulera lite är han nog kanske inte alltför intresserad att ge sig in i de dagliga politiska striderna i ett nytt Iran, utan vill hellre vara en samlande figur.

Får du stöd från andra partigrupper i Bryssel?

– Det känner jag. Jag fick idag en inbjudan från en EPP-ledamot om en lunch för att diskutera Abrahamavtalen, det hade jag kanske inte fått för några år sedan. Jag tror andra ledamöter uppfattar att engagemanget är ärligt och konsekvent och det vinner respekt.

Hur integrerat är ditt engagemang med Israels krig mot Irans olika lokala företrädare, som Hamas?

– Det råder ju ingen tvekan om att mitt arbete för ett fritt, sekulärt och demokratiskt Iran uppskattas i Jerusalem. Men själva grunden till mitt engagemang för Iran ligger i en uppriktig förhoppning att det iranska folket ska befrias från förtryck. Men som jag sade inledningsvis var regimens aggressivitet mot Mellanösterns enda demokrati något som fick upp mina ögon för den inneboende ondskan i den islamiska republiken.

Vilka är de största hoten mot att Iran inte går den väg som du skisserar?

– Den splittrade opposition är ett hot. Revolutionsgardets kontroll över den iranska ekonomin är ett annat. De har mycket av social och ekonomisk ställning att förlora på ett annat statsskick. Och de är naturligtvis rädda för repressalier efter ett regimskifte, vilket är en fråga kronprinsen har adresserat. Han har sagt att de högre rankade befälen i Gardet absolut ska ställas inför rätta för brott mot det iranska folket, men de enskilda medlemmarna i Revolutionsgardet ska återintegreras i samhället. Men Gardets kontroll över samhället och ekonomin kommer att göra dem ytterst stridsvilliga i händelse av att regimen är på fallrepet, och att det inte finns någon militär motvikt.

– Armén är ju historiskt mer sekulär, mindre ideologisk. I alla inköp exempelvis prioriteras Gardet framför den reguljära armén. Och det gör man för att mullorna är rädda för försvarsmakten. Revolutionsgardet sitter på alla vapen, och människor är helt enkelt rädda för att utmana diktaturen idag.

Hur ser iranier på ditt engagemang?

– Jag skämtar ibland om att jag är mer känd bland iranier än bland svenskar. Är jag på en flygplats händer det att det kommer fram iranier och tackar mig. Hälsningar inifrån Iran betyder mest.

Skribent