SR 1 hade strax före 8 ett långt inslag om Gaza!

 Men när jag sitter och letar på SR efter detta långa inslag från Cecilia Udden och hennes talesman inne i  Gaza så kan jag inte hitta detta på deras sida?

Nåja, det handlade om hur denne man åkte tillbaka till sitt hem i norra Gaza och fann det sönderbombat. 

Naturligtvis omskakande upplevelse för honom. I många minuter ägnades inslaget åt hans upplevelse av vanmakt och sorg. Precis i sista slutminuten kommer Cecilia in med några ord om Hamas och deras makt.

Ett fullkomligt meningslöst påpekande från henne. 

OM de någon gång kunde säga sanningen ATT om inte Hamas hade öppnat kriget med sin massaker så hade inte heller det sett ut som det gör i Gaza.

Detta Hamas som fortsatt har stöd av ca 70 % av befolkningen. De tycks inte förstå varför det blev krig?

Ibland måste man ställa sig frågan om större delen av dessa araber är utan förstånd? Vad befolkningen hade behövt göra för många år sedan är att ha förkastat Hamas!

Väpnad revolution mot Hamas!

Samma underliga uppfattningar råder bland de araber (och vänstern) i vårt land.De fortsätter  att på gatorna vråla sitt kriminella död åt judarna. Antisemitismens gift flödar på samma sätt som det gjorde på trettiotalets gator i Tyskland.

ATT svenska myndigheter valt att titta bort är en skam för vårt land. Jag trodde nog att med en ny borgerlig regering så skulle sådant lagföras men icke!

Återigen säger jag: Hamas ville krig,det fick sitt krig!

Styckmordsskandalen blottlägger rad av rättsövergrepp mot läkare, Epoch Times

För 40 år sedan hittades en kvinna styckmördad under en motorväg i Stockholm. Teet Härm och Thomas Allgén pekades ut som skyldiga till styckningen. Foto: Skärmavbild/SVT.

Efter Dan Josefssons tv-dokumentär i SVT om ”allmänläkaren och obducenten” har stora känslor exponerats i medier. Även från en rad opinionsbildare. Miljöpartiet har hakat på och krävt läkarnas upprättelse med det man kallar en ”ex gratia”. Mycket finns kvar att skala tills historiens kärna uppenbaras. Inte minst hur hundratals läkare i åratal har utsatts för rättsövergrepp.

Polisen misstänkte att rättsläkaren Teet Härm mördat sin fru, eftersom han uppträtt ”drygt och nedlåtande” under utredningen, men hon begick självmord.

Allmänläkaren Thomas Allgéns exfru hävdade att deras tvååriga dotter hade bevittnat styckningen av en kvinnokropp på rättsläkarstationen där Härm arbetade.

Läkare och andra legitimerade vårdarbetare tillhör en betydande andel av brottsoffren.

Barnets vittnesmål ledde 1988, helt i brist på andra bevis, till att mordmisstanken avskrevs men att ”styckningen” bekräftades. Domen gick därför inte att överklaga och båda fråntogs sina läkarlegitimationer.

Dan Josefssons dokumentär avslöjade hur nio timmars inspelade samtal med barnet över huvud taget inte gick att tolka på det sätt som domstolen gjorde. Dess ”experter” hade inte ens lyssnat på banden.

”Märkliga tips, stora brister i polis och åklagares arbete och ett högt medialt tryck på att lösa fallet.” Så förklarar Leif GW Persson ”en i modern tids största rättsskandaler i Sverige”.

Miljöpartiets rättspolitiska talesperson, Rasmus Ling, till TT:

”Det är uppenbart att det här är en rättsskandal av gigantiska proportioner … två män som fått sina liv fullständigt förstörda. Det här måste det svenska rättsväsendet ta lärdom av.”

Ling kräver en ”oberoende kommission” plus att regeringen beviljar läkarna ersättning ”ex gratia”.

Begreppet är hämtat från ka­­tolska kyrkan med den senmedeltida betydelsen ”av Guds nåd”. Ling (och flera andra) menar tydligen att domstolar – i förlängningen staten – inte behöver medge fel. En summa pengar genom nåd är tillräckligt.

Två advokater – Thomas Olsson och Filip Rydin – begär ändå resning i Högsta domstolen, trots flera tidigare misslyckade försök.

Thomas Olsson till TT:

”Som advokat vill man att det ska bli rätt. Har det blivit fel är man beredd att hjälpa till.”

Under ytan döljer sig övergrepp och misstag som hundratals fler läkare blivit offer för.

Alla är av helt annorlunda och varierande sort men med en gemensam nämnare:

Arbetsgivarnas och rättsstatens totala ovilja att medge fel och att – även efter offentlig exponering – rätta felet.

Att politiker – denna gång miljö­partiet – bara i nödfall riktar kritik mot rättsstaten, då helst med omskrivningar av typ ”guds nåd”, beror framför allt på den halvsekellånga och osunda relationen mellan den lagstiftande och den dömande makten i vårt land.

Typiska kännetecken är dessutom det åklagarväsende som i dessa fall aldrig väcker åtal mot dem som beordrat övergreppen: politikerna och tjänstemännen.

Läkare och andra legitimerade vårdarbetare utgör en betydande andel av brottsoffren.

Epoch Times har redovisat flera exempel:

Den äldsta för mig kända är Siv Westerberg som av Socialstyrelsen fråntogs sin läkarlegitimation därför att hon, på den tiden primärvårdsläkare i Majorna i Göteborg, hade försvarat sina patienters rättigheter gentemot myndigheter. Hon omskolade sig därefter till jurist och fortsatte samma arbete i 40 år till.

Exakt samma sak drabbade Ulrika Åberg, därför att hon försvarat tandvårdsskadade patienter gentemot myndigheterna. Åberg avsade sig själv sin legitimation på grund av myndigheternas trakasserier. Samma utväg har flera andra valt för att slippa undan repressalier.

Tidigare har Epoch Times be­­rättat om kirurgen Thomas Zilling och hjärtkirurgen Sune Johansson. Båda utsattes för det jag kallar ”låtsasavsked” (metoderna är olagliga) sedan de uppmärksammat sina landstingsledningar på att patientsäkerheten (i Halland och Skåne) hotades. Mediernas uppmärksamhet gjorde på den tiden (2010-talet) ingen som helst skillnad.

Zilling, som när det begav sig var Sjukhusläkarföreningens ordförande och dessutom huvudskyddsombud i Varberg, hjälper i dag andra läkare i samma predikament.

Två som förra året ännu tydligare förebådade vad som komma måste är Beata Oscarsson och Karin Pettersson. Båda gavs större medial uppmärksamhet än några andra före dem.

Oscarsson, tidigare iva-chef, polisanmäldes i början av förra året av Region Västra Götaland, kanske i hopp om att skingra uppmärksamheten kring de dödsfall som inträffade i ambulansen på väg mot Skövde strax efter stängningen av akuten och intensivvårdsavdelningen i Lidköping. Den utlösande orsaken nådde aldrig ut frånsett i sociala medier. Oscarsson sade upp sig själv för att slippa kalabaliken.

Karin Petterssons ”låtsasavsked” har, efter protester i hela landet, tvingat Sveriges läkarförbund att – försiktigt och fortfarande ouppmärksammat – byta fot. Aldrig tidigare har förbundets jurister makat sig längre än till uppgörelser kring kronor och ören.

Denna gång har man släpat Region Stockholm ända till Arbetsdomstolen. Inblandade hoppas säkert att inget sipprar ut i medier och att någon slags ”ex gratia” får oron att lägga sig.

Särskilt som historien kring chefen för operation, anestesi och intensivvården i Falun, Torbjörn Roos, samtidigt poppade fram, fast bara i lokal- och facktidningar.

Vilket räckte för att Region Dalarna skulle stoppa attacken. Förbundet har oväntat tufft brassat på med skadeståndskrav.

Roos tycks, som de flesta före honom, ha flytt kalabaliken.

Att systemet är i gungning är uppenbart. Ännu ouppmärksammat är i vilken grad det tidiga 2020-talets pandemi har bidragit. Spelet har sedan dess urartat till den grad att systemen som i alla år tvättat bort alla spår krackelerar allt mer.

Mats Grape uttryckte rakt och enkelt folkets mening i Dagens Nyheter strax före jul:

”Är vi den rättsstat vi så gärna ser oss som att vara? Tveksamt. Något skaver här.”

Läkarförbundets ordförande, Sofia Rydgren Stale, äntrade debatten i Aftonbladet den 25 januari. Pressad av sina medlemmar kräver även hon en ”oberoende utredning”.

Om uppmärksamheten kring ”det som skaver i rättsstaten” räcker för att Teet Härm och Thomas Allgén ska lyckas tvinga den på knä är högst osäkert.

Om och när något politiskt parti reser krav på en större sanningskommission, med uppdrag att reda ut hur och varför så många fler läkare och andra legitimerade vårdarbetare har farit illa och i decennier tagits av banan, är än mer svårtippat.

Vem vill såga av grenen man sitter på?

Anders Mansten
Överläkare

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta skribenten: anders.mansten@epochtimes.se   

 

Max Federmann: Pappa överlevde Förintelsen /Världen idag.

Theodor Federmanns familj tvingades fly till Polen när nazisterna tog makten i Tyskland. Han överlevde både Buchenwalds och Bergen-Belsens läger. Foto privat.

I Bergen Belsen fanns judar från hela Europa. Det var här som Anne Frank och hennes syster Margot avled. Max Federmanns pappa överlevde både Bergen-Belsen och Buchenwald. Här berättar Max om sin pappas historia, med anledning av att 80-årsdagen av Auschwitz befrielse högtidlighölls tidigare i veckan.

Jag är son till två föräldrar som båda överlevde Förintelsen. Mamma, Judith, född i Ungern, överlevde Auschwitz och kom till Sverige med det så kallade ”spök­tåget” från koncentrations­lägret Ravens­brück i norra Tyskland 1945. Mammas berättelse kan man höra henne berätta i podden ”Överlevarna på nätet”. 

Min pappa, Theodor Federmann, föddes i Hannover 1923. Pappas familj bestod av fem personer. Fadern, Jakob, och hans fru, Rosa, hade invandrat från Polen till Tyskland 1920. De fick tre barn: Lotti, Theodor och Malli. 

Jakob förvärvade 1922 ett hus på Ballhof­­strasse 5 i Hannovers gamla stadsdel, där han inrättade sin skrädderiverksamhet.

När nazisterna kom till makten 1933 började förföljelserna direkt. År 1936 tvingades Jakob sälja sitt hus, vilket skulle rivas för att ge plats åt en nazistisk parad­plats framför Hitlerjugends kansli. Detta var samma år som min pappa, Theodor, gjorde sin bar mitzva (den judiska mot­svarigheten till konfirmation). 

Pappa, som var en talangfull violinist, älskade opera och klassisk musik. 

Familjen tvingades nu flytta till Knochen­hauer­strasse 46, även detta i den gamla stadsdelen (Altstadt).

Greppet om de tyska judarna hårdnade och kulminerade den 9 november 1938 under den så kallade Kristallnatten, då SS-trupper plundrade och brände ner den vackra, stora Neue Synagoge från 1870 på Bergstrasse, samt plundrade flera judiska hem och butiker i Hannover.

Under 1938–1939 utvisades alla judar med polska medborgarskap, cirka 50 000, från Tyskland till Polen. Familjen Federmann förlorade allt och tvingades 26 juni 1939 att bosätta sig i polska staden Czesto­chowa, förutom äldsta dottern Lotti som modigt gått till Gestapo och lyckats förvärva ett engångspass, för att i sista sekund ta sig till England i augusti 1939. 

Mamma Rosa och dottern Malli deport­erades senare till Rigas getto, där de under svåra omständigheter tvingades utföra slavarbete ända till slutet av kriget.

Jag är son till två föräldrar som båda överlevde Förintelsen

Kvar i Czestochowa, där nazisterna samlade alla judar i det som kom att bli stadens getto, var min pappa och farfar. De arbetsföra tvingades arbeta i tyskarnas militärindustri­anläggningar, medan de som var oförmögna att arbeta deporterades i omgångar till förintelselägret Treblinka, där de mördades. 

Det var ont om mat och befolkningen – som mest 48 000 – svalt.

Numerären i gettot minskade dock stadigt genom deportationer och folk som dog av svält och umbäranden. Då minskades gettots yta från ”det stora till det lilla gettot”, som var en bråkdel av det ursprungliga. Av de kvarvarande 6 000 invånarna avrättades 850 direkt på plats i det lilla gettot.

Under ledning av Mordechaj Zylberberg bildades en motståndsgrupp på cirka 300 personer som förde en omöjlig kamp mot förtryckarna. Zylberberg begick självmord när soldaterna närmade sig hans bunker. 

Bild från lägret i Buchenwald, 1945. Nobelpristagaren Eli Wiesel är nummer sju från vänster på andra raden.

 

Public domain, Wikimedia Commons

Efter fler avrättningar var endast 3 500 kvar i livet då gettot slutligen likviderades. Av dessa skickades 1 200 personer 1943 till koncentra­tionslägret Buchenwald, nära Weimar i Tyskland, bland dem min pappa och farfar, Theodor och Jakob Federmann.

Buchenwald var ett ökänt läger, ett av de äldsta och största i Tyskland, med förfär­liga levnadsvillkor för fångarna. Den kände författaren och sedermera nobel­pristagaren Eli Wiesel var en av dem som senare vittnat. Detta var ett arbetsläger, inte ett förintelseläger, även om många fångar dog av påfrestningar. Här fanns fångar från hela Europa som slavarbetade i krigsindustrin. 

Av 280 000 fångar dog över 56 000.

Inför amerikanska truppers ankomst i början av april 1945 evakuerade tyskarna lägret och tvingade ut fångarna på en dödsmarsch. SS-befälet ringde för att beordra att lägret skulle sprängas i luften – utan vetskap om att läger­ledning och övrigt manskap redan hade flytt. Den som svarade i telefonen var en kvarvarande fånge, som övertygade SS om att lägret redan hade sprängts. 

Det resulterade i att all dokumentation bevarades och finns kvar än i dag. 

I min forskning har jag hittat min pappas fångkort, utfärdat av Buchenwald, där han är identifierad med uppgifter såsom födelse­datum, födelseort samt uppgiften ”polsk jude” som orsak till att han fängslats.

Men innan dödsmarschen, strax före amerikanernas befrielse av Buchenwald, hade pappa och farfar redan förflyttats till lägret Dora Mittelbau. Även från detta arbetsläger har jag hittat deras fångkort. Dora hade en underjordisk raketfabrik, där man byggde V2-raketer. Enligt nazisternas dokument som jag tagit del av anlände de i Dora den 17 januari 1945.

Dora hade ständigt cirka 12 000 fångar, men eftersom detta läger hade ett av det högsta dödstalet av alla arbetsläger var man tvungen att kontinuerligt fylla på antalet slavarbetare. Anledningen till de höga dödstalen var att arbetet utfördes under jord, i tunnlar utan möjligheter för fångarna att se dagsljus och få frisk luft, samt den ständiga bristen på mat.

Jag har inte kunnat spåra hur länge pappa och farfar var i Dora, men det handlar om högst ett par månader innan de förflytt­ades vidare till koncentrations­lägret Bergen Belsen, norr om Hannover. För­flyttningar tycks ha skett kontinuerligt som ett resultat av de allierades fram­ryckning.

I Bergen Belsen fanns judar från hela Europa. Det var här som Anne Frank och hennes syster Margot avled i februari–mars, bara drygt en månad innan befri­elsen den 15 april 1945. 

Mot slutet av kriget anlände fler och fler fångar, så att lägret blev fullständigt över­belagt. Nazisterna tvingade fångar från andra läger på dödsmarscher och transporter i godståg. Tiotusentals fångar anlände i början av 1945 bland annat från Auschwitz.

Pappa berättade att han tog farfar i en skottkärra och gick till fots till Hannover, cirka fem mil, eftersom farfar var för svag för att gå själv.

Läget var ohållbart och tusentals människor dog av sjukdomar och svält. Inför de allierades ankomst hade läger­chefen beordrat att alla dokument skulle brännas upp. Men i min forskning har jag hittat dokument från amerikanska armén, som visar att de identifierat Jakob och Theodor Federmann bland de överlevande och att de båda begav sig ”hem” till Hannover efter befrielsen. 

Pappa berättade att han tog farfar i en skottkärra och gick till fots till Hannover, cirka femmil, eftersom farfar var för svag för att gå själv. 

Två år senare begav de sig till Sverige som flyktingar, för att där återförenas med Rosa och Malli, som överlevt Rigas getto och kommit till Sverige. Att en hel familj på fem personer överlevt Förintelsen är unikt och det är inte många barn till överlevande som haft förmånen att träffa och lära känna sina farföräldrar, som jag och mina två bröder har fått göra.

Men vistelsen i lägren hade ett pris. Pappa fick någon form av hjärt­besvär – troligen inflammation i hjärtsäcken – i lägret och blev hjälpt av en medfånge som var läkare. Men hjärtat var försvagat och gav upp när pappa bara var 44 år. Detta blev ett hårt slag för farfar, som även han gick bort endast tre månader efter pappa. 

Under sitt korta liv hann ändå pappa bygga upp ett nytt liv i Sverige, där han träffade och gifte sig med min mamma, Judith, 1948 och bildade familj. Pappa drev en framgångsrik verksamhet som fotograf i Helsingborg. 

Må hans minne vara välsignat.

Max Federmannverksamhetschef, Keren Kajemet

 

 

Ett nytt skede inleds i Sverige , mordet på Salwan Momika!

 https://www.expressen.se/nyheter/sverige/person-skjuten-i-sodertalje/ 

Mord på mord men det här mordet är ett mycket farligt mord eftersom hans motstånd mot Islam innebär att rädslan för att både kritisera eller som i hans fall även gå ut på torget och bränna koranen kommer att bli farligt.  I många andra länder har man under islams fana mördat människor .I särskilt Nigeria har tusentals kristna fallit offer  för islams terror.  Egentligen råder samma hysteri i Gaza och omgivningar, bara islam ska tillåtas.  Hur många palestinska mord av judar har inte skett till lovprisandet av Allah?

De som mördade Salwan har samtidigt börjat mordet på svensk yttrandefrihet!

Förstår man inte detta så befinner man sig långt från svensk lagstiftning.

Var finns (fanns) föräldrarna?

 I många inlägg både från poliser och andra med inflytande så påtalas att det idag är så lätt för kriminella med pengar och makt att köpa ungdomar att utföra mord och ren terror med explosiva varor.

De sitter i andra länder  och lägger ut "jobb" till unga. "Skjut Mohammed i Farsta"! Lägg in en handgranat  i Izzas sovrum!  Osv.

Unga som inte har fått lära sig rätt eller fel. Jag minns en liten romsk kille i Rosengård som hade tjuvat strumpor på Åhlens  och försvarade sig med "att man fick ta saker i varuhuset"! Det gick inte något vidare för den här killen längre fram i livet. Heroin.

Pappan satt på kåken och mamman hade 7 barn och var helt uppgiven. Hon tittade på mig med uppgiven blick och sa :"vad ska jag göra"?

Men det duger inte!! Kan man inte ta hand om sina barn så får man faktiskt inte skaffa fler än vad man orkar med.

Pojkarna till just invandrarna i rosengård var ute till sent på nätterna .Gäng. Så som det sett ut länge i alla Sveriges städer. Föräldrar som tycks inte bry sig vad de sysslar med. Inte undra på att de inte heller klarar av skolarbetet. 14 åringar ute hela nätterna, många av de som skjuter är under 18 år . Troligtvis lika med de som är ute med dynamiten sent !

Samhällen där inga svenska moraliska normer råder.  Våldet finns med från de länder de härstammar från. Klanvåld!

Klicka på bilden så ser du vad som står i den här frisörens fönster. Speciellt rum för kvinnor!

Ett helt annat samhälle än det vi tidigare byggt upp i vårt land. Så är det ju också med normerna.

I stora grupper från MÖ så är man dessutom hatfyllda antisemiter på ett sätt som vi aldrig sett i vårt land.

DET är skrämmande att se stora folkmassor komma och vråla sina slagord. Det finns en anda av stark aggression över dessa demonstranter. 

Sverige har under dessa sista 30 åren blivit ett land med extremt våld som bara tycks tilltaga för varje år.

Polis och myndigheter har på politikers anmodan inte fått värja sig och vårt samhälle. 

Respekten är lika med noll från stora grupper. Under muslimkravallerna så fanns det tom fullt med vuxna som kastade sten på polisen och brandkåren.

Redan då borde politikerna ha insett att den inslagna vägen ledde totalt fel. Men med ministrar som tex Morgan Johansson och Strandhäll  så kunde det ju bara gå galet.

OCH där är vi nu. Två ihjälskjutna inom ett dygn. Flera stora explosioner!

 Skadade människor i bla Farsta.

DET FÅR VARA NOG NU!

Utbildning? Fler lärare ska komma ut som .......Lamotte skriver!

Jonna Håkansson är forskare och lärare på GU.Avslöjande: Indoktrinering på Göteborgs universitet

En genomgång av utbildningsmaterialet på GU visar politisk indoktrinering och öppen kritik från föreläsare mot Israel och Sverigedemokraterna.

Det kommer ett mejl från en student på Göteborgs universitet. Personen i fråga läser till högstadielärare och har nyligen haft en föreläsare ”som förespråkar en del märkliga tankar och idéer”.

Enligt studenten har föreläsaren en uppenbar politisk agenda och kritiserar både Israel och Sverigedemokraterna öppet på sina föreläsningar.

”Är detta vad vi blivande lärare ska bli instruerade att lära ut?”, undrar personen som kontaktar mig.

I mejlet finns den Power Point-presentation som föreläsaren använder. Föreläsningen handlar om ”sexualitet, samtycke och relationer”, och min första tanke är hur föreläsaren ska lyckas få in Israel och Sverigedemokraterna i det ämnet.

Men efter att ha googlat föreläsarens namn börjar jag ana att det kommer hon säkerligen inte ha några svårigheter alls med.

Hon heter nämligen Jonna Håkansson och har tidigare varit i blåsväder. Då handlade det om forskningsprojektet ”kritisk djurpedagogik”. Exakt vad projektet skulle gå ut på är oklart, men en fingervisning ges av att Jonna Håkansson beskriver sig som vegan, feminist, djurrättsaktivist och har skrivit debattartiklar om att köttätande är ren och skär rasism som spär på den nationalistiska självbilden.

Dessutom är hon Palestina-aktivist, givetvis.

I vilket fall så hörde flera upprörda lärare på GU av sig till Göteborgs-Posten när Jonna Håkanssons forskningsprojektet aviserades under 2022.

– Man tror inte att det är sant. Göteborgs universitet upplåter sin plattform åt aktivister, sa en anonym lärare.

– Radikal aktivism ska alltså smygas in i skolbarns undervisning. Det här är next-level, sa en annan lärare till tidningen.

Men Jonna Håkansson tog kritiken från kollegorna med ro och i tidningen Syre utvecklade hon sitt resonemang:

– En anses vara objektiv och neutral så länge en följer majoritetssamhällets normer. Men om en säger något som avviker mot det som ses som ”normalt” anses en vara politisk, aktivistisk och subjektiv.

Sedan dess har det inte hörts så mycket från Jonna Håkansson, men nu är hon uppenbarligen i farten igen. Så det är med spänning jag öppnar hennes Power Point-presentation om ”sexualitet, samtycke och relationer”.

Och som hon levererar. Redan den inledande illustrationen skvallrar om att inte bara Chalmers, utan även Göteborgs Universitet har kommit imponerande långt i sitt DEI-arbete.

För er som inte hängt med i debatten: DEI betyder diversity, equity, and inclusion och är något som börjat genomsyra företag, kulturinstitutioner och utbildningssäten som, ja vad ska man säga, tänker att de vill hänga med i tiden. Woke är en annan benämning på fenomenet. Prioritering av känslor istället för fakta skulle vissa även säga.

När det gäller Jonna Håkansson och hennes föreläsningsmaterial så är det en imponerande framställning. Begreppet DEI räcker knappt till. DEI upphöjt till två vore en bättre beskrivning.

Det är uppmaningar om ”trygga rum”, ”kunskapsutjämnande”, ”antirasistiska perspektiv” och ”inkludering av pansexuella”. Och givetvis kritik av ”vithetsnormen”, ”tvåsamhet”, ”heteronormatitivitet” och ”manosfären”.

Ja, Jonna Håkansson har verkligen gjort jobbet. Extra plus i kanten för att hon även lyckats klämma in det gamla uttrycket ”könsmaktsordning”. Det har jag inte hört sen Gudrun Schyman gick i kortbyxor.

Men det är några saker som man kan studsa på i hennes framställning, om man (en) är en sån som tycker att lärarutbildningen ska vara fri från politisk påverkan och indoktrinering.

Och nu tänker jag inte i första hand på avsnittet om att hederskultur inte har med vare sig kultur eller etnicitet att göra. Utan bara med KÖN (med versaler), enligt Jonna Håkanssons utbildningsmaterial:

Istället tänker jag på den politiskt brännande frågan som rör Israel och Palestina. De blivande lärarna som tar del av Jonna Håkanssons föreläsning får nämligen veta att Israels ”högerextrema regering” sysslar med pinkwashing. Alltså att högerextremisten Netanyahu presenterar Israel som ett gayvänligt, progressivt och demokratiskt land till skillnad från andra länder i Mellanöstern. Detta trots att Israel, enligt Jonna Håkansson, i verkligheten är helt ointresserade för den gruppen de påstår sig kämpa för.

Jag är inte helt säker, men gissar att den som är homosexuell (eller pansexuell för den delen) hellre skulle välja att bosätta sig i Israel än att bli kastad från ett hustak i Iran.

Vidare lär Jonna Håkansson ut till de blivande lärarna att Sverigedemokraterna gör sig skyldiga till något hon kallar för ”homonationalism”. Ett spännande uttryck jag aldrig hört innan som, enligt Jonna, innebär att ”queera personer och HBTQI+-kampen används som ett slagträ mot andra grupper för att utmåla dessa som primitiva, bakåtsträvande, mindre öppna eller homofoba och transfoba”.

Bild från GU.s utbildningsmaterial.

En fri tolkning av detta kan exempelvis vara påståenden om att områden som Rosengård, Rinkeby eller Biskopsgården inte är de mest HBTQI+-vänliga platserna i Sverige. Men sådana påståenden är endast rasistiska tankemönster, enligt forskaren och föreläsaren Jonna Håkansson.

Ja, att läsa hennes utbildningsmaterial är onekligen spännande. Tvivelsutan är hennes politiska åskådning något som hon vill föra över till studenterna. Och som en ickeanhängare av den rådande wokehysterin som råder i samhället skaver det givetvis att inse hur indoktrinerade blivande lärare faktiskt blir på sina utbildningar.

Trots det är det inte förrän jag kommer till de sista sidorna i hennes presentation som Jonna Håkansson levererar det absolut märkligaste i föreläsningen. Här avhandlar hon ämnet pedofili och beskriver det som att ”pedofili är en oönskad sexualitet riktad mot icke-samtyckande barn och ungdomar”.

Mig veterligen (och enligt svensk lag) är det pedofili oavsett om barnet har gett samtycke eller inte. Att ett barn samtycker? Vad är det ens för obehagligt resonemang?

Efter att ha tagit del av utbildningsmaterialet på lärarutbildningen på Göteborgs universitet är det kanske på sin plats att återigen upprepa påståendet som Jonna Håkanssons kollega uttryckte redan för tre år sedan:

”Man tror inte att det är sant. Göteborgs universitet upplåter sin plattform åt aktivister.”

Joakim Lamotte

 

Malin Ekman om affären MUSK!

 

Hyckleriet kring Musks omdömeslösa hälsning

Reaktionerna på Musks uppmärksammade publikhälsning förespeglar fyra förutsägbara år.

Malin Ekman

Jan 26, 2025.

NEW YORK. Bara en man kan stjäla uppmärksamhet från Donald Trump.

Han mest kända rådgivare, tillika världens rikaste.

Sedan Elon Musks sträckte högerhanden mot publiken i Capital One Arena under installationsdagen i Washington DC har en stor del av rapporteringen av Trumps första vecka handlat om just detta.

Tack för att du läser Stockholm Report. Prenumerera gratis och stötta journalistiken.

Det såg onekligen olyckligt ut. Musk la högerhanden på hjärtat och sträckte sedan ut den i vad som liknar gesten som i stora delar av världen är känd som en hitlerhälsning.

“Mitt hjärta går till er”, sa Musk och upprepade gesten för publiken bakom honom.

Responsen förespeglar fyra förutsägbara år framför oss.

Utgångspunkten var att Musk avsåg att heila. Nyhetsmedier och demokrater kopplade direkt den televiserade hälsningen till högerextremism och såg den som ett illavarslande tecken på en amerikansk fascistregim i vardande.

“Vad tycker du om att Elon Musk, presidentens kanske mest synlige rådgivare, gjorde två hitlerhälsningar igår kväll på presidentens tv-sända samling?” frågade senatorn Chris Murphy den tillträdande FN-ambassadören Elise Stefanik.

The New York Times publicerade en artikel med ingressen “Hälsningen associerad med nazister har en överraskande historia. Men i Tyskland råder det inget tvivel om vad den betyder”. Texten bildsattes med hitlerhälsningar och beskrev att “herr Musk uppvaktar nu högerextrema partier i flera europeiska länder”.

Det är viktigt att identifiera och avvisa antisemitism oavsett var den uppträder.

Senator Murphy har rätt i det. Det är inte avsändaren utan innehållet som avgör.

Det är inte alls svårt att förstå de som säger att Elon Musk borde ha insett vad hans gest signalerade. Att den var motbjudande och omdömeslös. Att den kändes särskild olustig sedan Musk engagerat sig i tysk politik genom sitt stöd till tyska AfD. Att vetskapen om den tyska historien borde fått honom att vilja undvika missförstånd.

Det intressanta här är hur de som läser in antisemitism i Musks scenframträdande, inte verkar ta faktisk antisemitism - som den mycket utbredda inom den amerikanska universitetskulturen och vänstern - på lika stort allvar.

Det leder till frågan om motivet handlar om omsorg av judar eller jakt på Elon Musk.

Det senaste året har jag intervjuat judiska studenter som inte vågar gå till skolan. Unga kvinnor som inte vågar gå ut på kvällen. Som är rädda för att uppge sina judiska namn i Uberappen. Jag har sett studenter öppet stötta Hamas. Antisemitismen i min hemstad New York har ökat. Förra året var 345, eller 54 procent, av alla 641 rapporterade hatbrott i staden riktade mot judar (43 hade islamofobiska motiv). Det är en viktig story. Ändå har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet i etablerad media. Jag har själv tidigare blivit ombedd att tona ner mina texter, till och med ändra i citat.

Mot bakgrund av denna relativt blygsamma uppmärksamhet av ett verkligt problem är det iögonfallande att se hur stor uppmärksamhet etablerade medier ägnar ett hypotetiskt.

Kontexten kring Musks handgest uteblev på det stora hela.

Att det knappt fyra minuter långa talet som en uppspelt Musk höll, handlade om framtidsoptimism och rymdexpeditioner till Mars. Att Musk varnat för antisemitismen i spåren av Sjunde oktober. Att han mött anhöriga till gisslan efter Hamas terrorattack. Att han bär ett “Bring them home”-halsband. Att anhöriga till gisslan fanns på plats i arenan sedan Trump satt tryck på Hamas och spelat roll i förhandlingarna. Att den progressiva intresseorganisationen mot förtal av judar, ADL, som Musk av andra skäl varit publikt oense med, gick ut och sa att “det verkar som att Elon Musk gjorde en konstig gest i ett ögonblick av entusiasm, inte en nazisthälsning”.

Efter att jag kommit hem från DC hade jag en judisk vän på besök. Han ägnar en stor del av sin vakna tid åt att bekämpa antisemitism. När vi avhandlat våra personliga uppdateringar frågade jag om den påstådda hitlerhälsningen.

Han skrattade till och skakade på huvudet.

“Vänstern är galen”, sa han och fortsatte:

“Musk är sionist och han är personligen engagerad i att gisslan släpps.”

Han menade att Trump gjort mer för Israel på några dagar än Biden på fyra år. Nämnde det frysta stödet till FN-organet UNWRA, som har haft flera medarbetare involverade i Sjunde oktober-terrorattentatet och misstänks ha haft personer ur gisslan i sina anläggningar, och det återupptagna militära stödet till Israel.

Min vän är förstås bara en röst bland många.

Under hösten berättade han för omgivningen, inklusive mig, att han håller på Trump. Bekännelsen väckte bestörtning i synagogan. Samtidigt säger min vän att han blir allt mindre ensam. Att många av hans vänner i den judiska församlingen som röstade på Demokraterna för åtta år sedan röstade på Trump nu.

Statistiken bekräftar iakttagelsen.

50 procent fler av de som identifierar sig som judiska i New York röstade på Trump 2024 jämfört med 2020. Ungefär 45 procent av gruppen la sin röst på presidenten. Antisemitiska strömningar i vänstern, och anti-israeliska hållningar i den radikala partivänstern, lär spela in.

Hur väl inställningen till Trump korrelerar med den till Musk är oklart (36 procent av amerikanerna har en positiv inställning till Musk, medan 52 procent inte har det, enligt en ny undersökning).

Reaktionerna på Musks hälsning ser ut att vara en del av ett mönster. Viljan att tolka in det som överensstämmer med ett föredraget narrativ. Efter att komikern Tony Hinchcliffe på Trumps kampanjmöte strax före valet skämtat att Puerto Rico är en “flytande ö av sopor” gick nyhetsmedier i spinn medan puertoricanerna reagerade påfallande olika. På samma sätt drogs progressiva amerikaner och etablerade nyhetsmedier för ett par år sedan med i avskaffa polisen-rörelsen medan den icke-vita befolkning, som man sa sig värna, snarare sa sig vilja ha större polisnärvaro.

Lojaliteten förefaller därmed inte ligga hos föreställda offer utan med det föredragna narrativet.

Medan etablerade medier befinner sig i djup förtroendekris, och flera i ekonomisk dito, tyder än så länge inte mycket på kursändring.

Reaktionerna på Musks gest ger därför en hint om journalistiken som väntar.

/ME