Ordet till Unni Drougge Epoch Times!

 

Vem ska definiera Verkligheten?

Vi har en värdegrund som upprätthålls av vänstereliten för att få vanligt folk att förstå vikten av hbtqi-rättigheter, grön omställning och mångkultur. Ett exempel är nedskärningarna inom Stockholms lokaltrafik. Majoriteten av beslutsfattarna använder förmodligen cykel som fortskaffningsmedel, förutom när de packar in den dyrbara sportutrustningen i sin eldrivna SUV till helgen.

Den politiska utvecklingen i västvärldens demokratier har länge präglats av en tilltagande polarisering mellan det så kallade Klägget och Verklighetens folk. Kärnfrågan handlar om vem som ska äga rätten att definiera verkligheten och därur presentera problembilden som då kräver åtgärder i enlighet med den verklighetssyn som vunnit tolkningsföreträdet. De stridande lägren står på varsin sida av en avgrund som här i Sverige stavas värdegrund. Denna statliga värdegrund har med tiden fyllts på med nya normer som olika påtryckningsgrupper krävt att få inskrivna och har nu bildat en övergripande ideologi som genomsyrar hela statsskicket. Värdegrundsideologin upprätthålls därför av samhällseliten som försöker få vanligt folk att förstå vikten av hbtqi-rättigheter, grön omställning och mångkultur. Men eftersom vanligt folk möter en verklighet där konsekvenserna av den värdegrundsladdade politiken går ut över deras ekonomi och vardag växer raseriet mot elitens verklighetsfrånvända synsätt.

Vänsterns traditionstyngda arbetarklasskamp har blivit en värdegrundsgemenskap för medelklassväljare.

Södermalm har ofta pekats ut som epicentrum för den urbana medelklassens värdegrundselit. Med visst fog. Här kan man exempelvis finna en ”värdegrundspedagog” vars bostadsrätt är värderad till uppemot åtta miljoner. På hennes cv finns integrations- och hållbarhetsprojektet Öppna Dörren som kom till under flyktingkrisen 2015 och fick diverse finansiärer att öppna sina plånböcker, däribland Europeiska socialfonden som bidrog med 16 miljoner. I den lovordade verksamheten ingick Invitationsdepartementet vars syfte var att få nyanlända familjer att känna sig hemmastadda i sitt nya land genom att bjuda dem på middag i svenska hem. Tilltaget blev rikligt belönat med både medieapplåder och bidragspengar. Ingen tänkte väl på hur flyktingbarnen senare skulle minnas dessa ombonade hemmiljöer där de fick tillbringa en afton i stugvärmen innan det var dags att återvända till de provisoriska modulhusen de inkvarterats i, på säkert avstånd från middagsvärdarnas trivsamma grannskap. I dag har dessa barn blivit tonåringar som bor kvar i utanförskapsområdena. Känner de samhörighet med den privilegierade medelklass vars middagsbord de en gång bjöds att sitta vid?

Förmodligen inte, men runt dessa middagsbord finns andra hot att idissla vid de veganska köttgrytorna än asylflyktingarnas dåliga integrering, åtminstone så länge invandrarbarnen låter bli att råna medelklassens tonåringar på deras splitternya iPhones. Hoten som målas upp kommer i stället från Sverigedemokraterna och brunhögern ute i en annan del av den svenska periferin. Dessa landsmän betraktas som ett skrämmande, främmande folk medan hjärtan och dörrar står på vid gavel för folk från främmande världsdelar med en i flera avseenden skrämmande människosyn. Men det avskräcker inte värdegrundsideologerna. De slipper ju befatta sig med andras verklighet, såväl den som kännetecknar invandrartäta och försummade bostadsområden som den där ute i obygden bland vita främlingsfientliga hillbillies.

Strängt taget tycks den styrande eliten – som avfärdar allt tal om att den skulle tillhöra en elit – endast utgå från sin egen verklighet. Ett talande exempel på det är nedskärningarna inom Stockholms lokaltrafik som det rödgröna styret beslutat om. En tänkbar anledning är att beslutsfattarna och majoriteten som röstat fram dem använder cykel som fortskaffningsmedel, förutom när de packar in den dyrbara sportutrustningen i sin eldrivna SUV och ger sig ut i naturreservatens fridlysta terräng.

Huvudstadens rödgröna makthavare har uppenbarligen inget till övers för de kommuninvånare som tvingas nyttja allmänna kommunikationer för att ta sig till och från sina lågavlönade jobb. De som utför service åt den välavlönade medelklassen – kassabiträden, vårdbiträden, lokalvårdare, kökspersonal, hemtjänstpersonal, barnskötare, parkarbetare, renhållningsarbetare, timvikarier och andra som måste färdas långa sträckor för att tjäna sitt levebröd och får finna sig i färre avgångar och överfulla bussar och pendeltåg – vem bryr sig?

Samma nonchalans visar de politiska beslutsfattarna de glesbygdsbor som också måste färdas långa sträckor för att arbeta inom näringar som sörjer för landets välstånd. Det är de grupperna som drabbas värst av höjda skatter på drivmedel eftersom deras bilar fortfarande kör på diesel eller bensin.

Vi talar alltså om arbetarklassen, vars intressen socialdemokratin och vänstern utgett sig för att värna. Vad händer då när deras politik sviker sin ursprungliga väljarbas? Det vet vi redan. Vi får populistiska uppstickare som suger upp det jäsande missnöjet. Och när det mediala och politiska etablissemanget, som struntat i att lyssna på det jäsande missnöjet, tar till allt grövre smädelser för att mota bort de vita kränkta männen och deras politiska företrädare, då vet vi också vad som händer. Det hjälper inte att kalla Elon Musk ”heilande byfåne”, som en känd svensk intellektuell nyligen gjorde på X (ägt av Musk). Det hjälper inte ens att osäkra det gamla klassamhällets trogna vapen och håna invandringskritiska ”Svärje venner” för att de särskriver, stavar illa och inte kan skilja mellan ”dem” och ”de”, när en ansenlig del av värdegrundsvänsterns favoritinvandrargrupp är arbetslösa analfabeter som varken kan skriva eller tala svenska. Och det är här jag inte får ihop det.

För vad vi än kallar folk eller fä talar den ”verkliga” verkligheten sitt eget tydliga språk. Och när den verkligheten slår hål på verklighetsfrämmande politiska beslut, då uppstår ett politiskt dilemma. Därför har jag börjat undra om den svenska arbetarklassens intressen måste offras för att tillgodose intressena hos invandrare från den muslimska världen. Eller om det rentav kan vara så att även intressena hos den resterande socialdemokratin och dess allierade gynnas av att sjasa iväg arbetarna, vars politiska krav blivit oförenliga med den rödgröna väljarkårens värdegrundsladdade verklighet.

Mina grubblerier varade inte länge förrän svaret kom som på beställning. I en debattartikel i Aftonbladet den 23 februari föreslog de två S-veteranerna David Lundqvist och Björn von Sydow att Socialdemokraterna borde byta namn från ”arbetarpartiet” till ”löntagarpartiet” för att locka fler väljare, närmare bestämt 2,1 miljoner tjänstemän. Att då kalla sig ett arbetareparti, menar debattörerna, ger ju denna stora medelklassgrupp fortsatt anledning att fråga: ”Varför ska jag rösta på ett parti som inte riktar sig till mig?”

Samma rättmätiga fråga har de stora skaror arbetare som gått över från S till SD säkert också ställt sig.

Och så blev det som det blev. Vänsterns traditionstyngda arbetarklasskamp har blivit en värdegrundsgemenskap för medelklassväljare som säger att de gillar olika men egentligen bara gillar sina gelikar. Undrar vad de tänker när de ska skråla ”Internationalen” nästa gång det beger sig. ”Störtas skall det gamla snart i gruset ...”

Unni Drougge 
Författare och journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se 

Striden som Israel kunde vara utan! (Världen idag)

 

Israel befinner sig fortfarande i krig och 59 gisslan hålls fortfarande fångna i Gaza. Hizbollah håller sig tysta, även om de inte är besegrade, och försöker ta tillbaka kontrollen i ett instabilt Libanon. Syrien styrs av islamister som dessa dagar massakrerar minoriteter i tusental. Och Iran har satt full fart mot en atombomb. 

Därför är det frustrerande att behöva skriva om intern splittring i Israel.

Men starka krafter försöker återuppväcka den split som fanns i Israel fram till den 7 oktober 2023 och tar varje chans att få till detta. Den här gången handlar det om utnämnandet av en ny talesperson för det israeliska försvaret (IDF). 

Många känner nog numera till den tidi­gare talespersonen, Daniel Hagari. Han har gång på gång ställt sig framför kame­rorna för att förklara vad som sker i sam­band med krigföringen i Gaza.

Den nye stabschefen för IDF, som insattes förra veckan, Eyal Zamir, har nu utnämnt sin egen talesperson. Detta är ganska vanligt vid byte av stabschef, men eftersom Zamir insattes av Benjamin Netanyahu framställs nu detta utnämnande som en politisk handling.

Det är ingen hemlighet att Netanyahu-regeringen var mindre nöjd med Hagari, som vid flera tillfällen uttalade sig mot regeringens politik – något som alltid har ansetts som fullständigt oacceptabelt; militären är ingen plats för politik. 

Just det var dock inget problem för den politiska oppositionen – så länge kritiken riktades mot regeringen. 

Men starka krafter försöker återuppväcka den split som fanns i Israel fram till den 7 oktober 2023 och tar varje chans att få till detta.

Nu har justitieminister Yariv Levin startat en process för att byta ut riksåklag­aren, Gali Baharav Miara. Miara ska i teorin hjälpa regeringen att genomföra deras politik, inklusive ge råd för hur lagar ska formu­leras för att ligga i linje med de värderingar och principer som staten är byggd på.

I praktiken har Miara emellertid gjort mycket för att sabotera rege­ringens politik. Att hon är mycket omtyckt i den politiska oppositionen säger allt.

Regeringen är i sin fulla rätt att byta ut riksåklagaren om samarbetet haltar, vilket har skett flera gånger tidigare. Men nu skriker opposi­tionen, tillsammans med de stora mediekanalerna och ledande akade­miker, att demokratin är i fara.

Universitetsrektorer för sju olika univer­sitet hotar med ”personlig strejk” och uppmanar till studentstrejk om Miara blir utbytt. Det talas återigen om att blockera vägarna och stänga ner samhället.

Detta görs med politiska avsikter; deras påståenden har ingen verklighetsgrund. Om det finns en fara för den israeliska demokratin kommer den från denna intellektuella elit – inte från tidigare nämnda utbyte.

Allt detta är frustrerande eftersom det är självdestruktivt. Naturligtvis hotar det enheten bland folket, men det tar också bort fokus från där det borde ligga: att befria gisslan och slutföra kriget så att israelerna känner sig trygga i sitt land igen. 

Trösten är att de den här gången bara har en liten del av folket med sig.

Roar Sörensen

Skogkär: Socialdemokraterna satsar på tvångsintegration! /BULLETIN

 

Socialdemokraterna älskar stora projekt. Ju större desto bättre. Helst ska de vara samhällsomdanande. Nu har partiet siktet inställt på att bryta segregationen. Och då väntar social ingenjörskonst i en aldrig tidigare skådad omfattning.

9 mar 2025 06:30

Mats Skogkär

Att riva hus i så kallade utsatta områden och flytta de boende till stadsdelar med en större andel infödda svenskar ser ut att bli ett av de förslag för att bryta segregationen som Socialdemokraterna går till val på nästa år.

Enligt partiets kulturpolitiska talesperson Lawen Redar bygger tanken på socialdemokratins “tidlösa idé om folkhemmet”. Ett annat sätt att beskriva det som väntar är social ingenjörskonst på steroider. Eller som Redar uttryckt det vid åtskilliga tillfällen: “insatser som vi tidigare inte har gjort, i en skala som vi tidigare inte har sett”.

Nu ställer sig partiordföranden Magdalena Andersson bakom de långtgående förslagen.

“Det här är ett område där vi verkligen vill flytta fram positionerna”, säger Andersson till Expressen.

Redar är ett framtidsnamn i partiet. Har Anderssons öra. Hon har lett Socialdemokraternas arbetsgrupp för en ny integrationspolitik, i sin tur en del i partiets arbete med att skapa “en ny riktning för Sverige med en stärkt samhällsgemenskap”. Denna riktning ska slutgiltigt stakas ut på partikongressen i maj. Men konturerna av den nya politiken kan anas.

Inspirationen har till stor del hämtats från Danmark, där en borgerlig regering 2018 drev igenom en rad nya lagar som kallades “ghettopakken”, avsedda att komma till rätta med kriminalitet och segregation. Danmark, vars syn på invandring- och integration i decennier fördömdes som inhuman och rasistisk av hela det svenska etablissemanget, har plötsligt blivit en förebild och inspirationskälla.

Har Danmark lyckats? Svårt att säga. Men att problemen i Danmark då var betydligt mindre än problemen i Sverige nu, är en väsentlig skillnad. Enligt Polisens definition finns det i dag omkring 60 utsatta områden i närmare 30 svenska kommuner. I dessa områden bor drygt en halv miljon människor.

Den samhällsgemenskap som långsamt vuxit fram under generationer har inte minst Socialdemokraterna varit delaktiga i att slå sönder under trosvissa stridsrop som “mångfald är bättre än enfald”. En slogan precis så enfaldig som den låter. Nu tror sig partiet kunna skapa en ny samhällsgemenskap genom politiska åtgärder.

Alla hus i alla utsatta områden ska inte rivas. De flesta ska rustas upp, tänker sig Redar och Andersson. Kvarteren ska ges en rejäl ansiktslyftning. Kommunerna får huvudansvaret. Men om de inte tar sitt ansvar på det sätt som Socialdemokraterna anser att de bör, blir det konsekvenser. Kommuner som trilskas och vägrar att “strukturellt förbättra situationen i utsatta områden” ska få sina generella statsbidrag indragna. Till att börja med.

Hur ska då dessa satsningar finansieras? Som stora socialdemokratiska visioner brukar betalas. Genom höjda skatter. Redar har talat om att införa bankskatt, återinföra arvs- och gåvoskatt, skärpa 3:12-reglerna och ta bort jobbskatteavdrag för höginkomsttagare – vilka de nu är.

Väljarna får som alltid betala priset – ekonomiskt såväl som på andra sätt – när politikernas storslagna visioner går på grund mot en orubblig verklighet.

Läs även: Skogkär: Om språket är nyckeln till integrationen är Sverige illa ute

Att riva hus är något påtagligt, det är ett sätt att signalera handlingskraft. Säkert kan en omgivning dominerad av nedgångna byggnader och torftig utemiljö påverka de människor som bor där negativt. Men om det finns problem i ett område så är inte miljön den grundläggande orsaken. Det är inte husen som skapar parallellsamhällen. Det är människorna – en del av dem – som bor i husen. Problem uppstår när människor kommer till Sverige med en kultur och med värderingar som är oförenliga med ett modernt västerländskt demokratiskt och jämställt samhälle – och vägrar att överge dem. Problem skapas av människor med en kriminell, asocial livsstil. Och det är minst sagt oklart varför de som skapar dessa problem skulle överge sin kriminella, asociala livsstil eller byta värderingar bara för att de anvisas en bostad i ett annat område med skötsamma, välintegrerade människor.

Mer sannolikt är att de tar med sig sin kriminella, asociala livsstil, sina med det svenska samhället oförenliga värderingar, och påverkar de områden de flyttas till negativt. Men genom att problemen sprids ut blir de möjligen mindre påtagliga. Och kanske är det detta Socialdemokraterna eftersträvar.

Socialdemokraternas syn på rättvisa är att ingen ska komma undan de problem som decennier av huvudlös invandringspolitik på ohållbara nivåer har orsakat. Alla ska med, som det brukar heta. Staten ska på olika sätt styra vad som ska byggas och var, styra vem som får flytta in i vilka bostadsområden. Genom lagstiftning ska hyresvärdar till exempel tvingas att acceptera boende med lägre inkomster. Att alla har det lika dåligt är för socialister alltid att föredra framför att några har det påtagligt bättre.

Kuddflickor är ett begrepp från skolans värld. I stökiga klasser placeras duktiga elever – oftast flickor – ut som ett slags stötdämpare mellan bråkstakarna – oftast pojkar – i hopp om att detta ska ha en lugnande effekt på dem som stökar.

Socialdemokraternas nya integrationspolitik går ut på att göra skötsamma medborgare till kuddflickor. Och det är inte frivilligt.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Liknelsen mellan München 1938 och Riyadh 2025 är kuslig!

 

Magnus Norell skriver i Epoch Times:

Fredsförhandlingarna i München 1938 är kusligt lika fredsförhandlingarna i Riyadh 2025, menar krönikören. Till vänster i bild sitter den amerikanska delegationen: sändebudet Steve Witkoff, utrikesminister Marco Rubio och den nationella säkerhetsrådgivaren Mike Waltz. Till höger den ryska delegationen: Jurij Usjakov och utrikesminister Sergej Lavrov. Foto: Evelyn Hockstein/poolfoto via AP/TT

Sista veckan i september 1938 återvände Storbritanniens Premiärminister Neville Chamberlain till London efter att ha konfererat med Adolf Hitler i Berlin. Samtalen gällde krisen i Tjeckoslovakien och den del av landet som kallades Sudetenland, där majoriteten av befolkningen var tysktalande. Mötet som följde i München och tiden därefter hoppas vi inte ska upprepas i dag.

Sedan Hitlers maktövertagande hade Tyskland drivit linjen att alla tysktalande skulle samlas i det stortyska rike som hans regim strävade efter. Österrike hade ockuperats och annekterats i mars samma år, och nu hade samtalen om Sudetenland brutit samman och Hitler hotade med att med våld rulla in i Sudetenland lördagen den 1 oktober.

Den omedelbara krisen avvärjdes med att Chamberlain återvände direkt till Tyskland och i München kom man överens om att Tjeckerna skulle lämna Sudetenland, vilket också innebar att alla de försvars- och befästningsverk tjeckerna hade, skulle uppges. Den för alla så ödesdigra Münchenöverenskommelsen som ingicks den 30 september 1938 mellan Frankrike, Storbritannien (som båda hade lovat stödja tjeckerna), Tyskland och Italien, innebar att tyskarna kunde ockupera stora delar av Tjeckoslovakien utan att tjeckerna ens fick närvara vid samtalen.

You were given the choice between war and dishonour. You chose dishonour and you will have war.

Winston ChurchillBrittisk premiärminister

Chamberlain gjorde detta för att avvärja ett större krig, och lät sig luras av Hitlers försäkran om att Tyskland inte hade några fler territoriella krav. Kritiken när Tyskland bara några månader senare (i mars 1939) ockuperade resten av Tjeckoslovakien blev massiv och ledde till att han avgick senare och Winston Churchill tog vid som premiärminister. Churchills kritik mot Chamberlain efter att han återvänt från München var inte var nådig. Churchill kritiserade överenskommelsen ”A peace with honour. I believe it is peace for our time” med de bevingade orden ”You were given the choice between war and dishonour. You chose dishonour and you will have war.”

Och så blev det. Alla tecken på att Hitler inte tänkte låta sig bevekas eller hindras av de demokratiska länderna fanns sedan länge, och det var ett medvetet val av Chamberlain att sälja ut tjeckerna för att beveka Hitler. Okänt för de flesta var kanske också att den brittiska regeringen redan innan München klart ut sagt till tjeckerna (som fanns på plats i München, men av Gestapo tvingades sitta instängda på hotellet) att även om det blev krig och Tyskland besegrades, så skulle deras land avknoppas Sudetenland.

Trump är ingen Chamberlain och Putin ingen Hitler men byt ut Tjeckoslovakien mot Ukraina och Sudetenland mot Donbass, och vi har en tydlig jämförelse.

Friedrich Hegel lär ha sagt att historiska händelser alltid inträffar två gånger – första gången som tragedi, andra gången som fars. Huruvida det stämmer låter jag vara osagt, men det som nu sker i kriget i Ukraina och den nya amerikanska administrationen under president Trump har kusliga likheter med den tragedi som inträffade i München dessa septemberdagar 1938. Trump är ingen Chamberlain och Putin ingen Hitler men byt ut Tjeckoslovakien mot Ukraina och Sudetenland mot Donbass, och vi har en tydlig jämförelse.

I München förhandlade stormakterna utan att tjeckerna fick vara med, och det var Tyskland som krävde, och fick igenom, att det inte behövdes. Syftet var då att Tyskland ändå hade bestämt att Tjeckoslovakien skulle ockuperas och annekteras. Ryssland välkomnade självklart USA:s inbjudan att förhandla (i Riyadh) utan Ukraina, som man ändå inte betraktar som ett riktigt land. Trumpadministrationen spelar det synsättet i händerna, och stärker därmed aggressorn Rysslands agerande. Precis på samma sätt som Chamberlains och Daladiers (den franske premiärministern) agerande spelade Hitler rätt i händerna1938.

Ryssland har skapat två lydprotektorat i det ockuperade Ukrainska Donbass (Donetsk och Luhansk), precis som Hitler gjorde i det ockuperade Slovakien. Och precis som franskt och engelskt agerande 1938 stärkte Hitlers position, stärker Trumps utspel Rysslands ockupation idag.

Om man jublar i Moskva, ser man nog också sin chans i Beijing angående Taiwan.

1938 ansåg Chamberlain att Sudetenland inte borde tillhöra Tjeckoslovakien, eftersom befolkningen där till största del var tyskspråkiga. På samma sätt agerar nu Trump och hans regering vad gäller Donbass, som ju till stor del är ryskspråkig, när han säger att Ukraina aldrig kan få tillbaka de territorier som Ryssland ockuperat militärt, och dessutom annekterat. Ett bättre sätt att främja användningen av våld i internationella relationer är svårt att hitta, även om det inte var intentionen. Och om man jublar i Moskva, ser man nog också sin chans i Beijing angående Taiwan.

Överenskommelsen i München förhandlades fram över huvudet på tjeckerna på samma sätt som Trump nu försöker förhandla fram en överenskommelse med Ryssland utan Ukraina. Även hans påhopp på Zelensky och krav på att Ukraina ska avstå värdefulla metaller till USA, påminner om Hitlers agerande gentemot tjeckiska företrädare, som avpolletterades från förhandlingarna. Trumps hot om att avbryta hjälp till Ukraina, påminner om Chamberlains krav på tjeckerna att gå Hitler till mötes genom att frivilligt avstå från delar av sitt land, och att de inte kunde räkna med någon hjälp om de vägrade.

En skillnad mellan 1938 och 2025 är att då, 1938, förhandlade Tyskland i alla fall med de andra europeiska stormakterna Storbritannien, Frankrike och Italien, medan nu, 2025, har Trump gått ett steg längre och inte ens bryr sig om Ukrainas europeiska grannar.

Trump har sagt att han vill gå till historien som en fredsmäklare, liksom Chamberlain.

Trump har sagt att han vill gå till historien som en fredsmäklare, liksom Chamberlain. För Chamberlain blev utfallet som bekant helt motsatt. Det kan också mycket väl bli fallet med Trumpadministrationens agerande gällande Ukraina. Putin har hela tiden gjort klart att Ukraina dels inte är något riktigt land i hans ögon. Dels att några garantier inte kan komma i fråga. Kraven är att Ukraina avväpnas, aldrig tillåts gå med i vare sig Nato eller EU och att några andra länders trupp i Ukraina (för att agera som en garant mot fortsatta angrepp) är helt oacceptabla. Den amerikanska regeringens agerande hittills stärker självklart Ryssland i dessa krav och Ukraina offras. Och oavsett vad som händer sedan har USA:s agerande naturligtvis redan visat de djupa konflikter som finns inom Nato och vetskapen om att USA under Trump inte är att räkna med i skarpt läge har såklart redan uppfattats och tolkats i Moskva (och får man förmoda i Beijing). Således har den amerikanska politiken gällande den värsta konflikten i Europa sedan andra världskriget förvärrat läget avsevärt. Ryssland har krav på andra delar av det gamla sovjetiska imperiet (vilket knappast är en nyhet, ens för president Trump) och ett påtvingat avtal – som Ryssland med stor sannolikhet, och i likhet med Hitlers Tyskland, inte har en tanke på att bry sig om – kommer endast att skjuta upp en fortsatt rysk offensiv med de medel som står till buds. Det räcker med att se hur det gick med de båda Minskavtalen, som ju ”garanterade” Ukrainas gränser och självständighet, för att fatta vad som kommer framöver om inte Putin stoppas. Putins Ryssland skrev under dessa avtal – som Hitlers Tyskland skrev under Münchenöverenskommelsen – utan några som helst tankar på att följa dem.

Premiärministrarna Lord Neville Chamberlain (Storbritannien), Edouard Daladier (Frankrike), Tysklands nazistiska förbundskansler Adolf Hitler, Benito Mussolini (Italien) och den italienske utrikesministern greve Gian Galeazzo Ciano samlades i München i september 1938. Fördraget mellan Nazityskland, Frankrike, Italien och Storbritannien som bemyndigade Hitler att annektera ett tjeckiskt territorium känns kusligt aktuellt i dag, menar Magnus Norell. Tyskland invaderade slutligen Tjeckoslovakien den 15 mars 1939.

Bild: STAFF/AFP via Getty Images

Det är i dagsläget omöjligt att veta hur detta kommer att sluta, men det är knappast för mycket sagt att hoppas att EU och Storbritannien, tillsammans med Nato-länder utanför EU, som Kanada och Norge, snabbt växlar upp stödet till Ukraina, beslagtar de frysta ryska tillgångarna i europeiska banker samt ökar sanktionerna mot Ryssland. Om USA under Trump visar upp undfallenhet gentemot Putins Ryssland och belönar militär aggression, så måste Europa visa att det inte är europeisk politik. Ett kapitalt misslyckande som det som skedde i München 1938 räcker.

Magnus Norell
Forskare med fokus på internationell terrorism

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Sverige idag? Från Kvartal!

 Hej Anna-Karin!

Jag skriver till dig med en fråga som gnagt i mig under en längre tid. Jag jobbar i kommunal verksamhet och har ända sedan jag påbörjade min tjänst förstått att det pågår politisk aktivism på arbetsplatsen. Inte mellan oss kollegor på rasten utan från chefer till anställda, på betald arbetstid.

På mitt allra första möte med hela kollegiet skulle varje medarbetare presentera sig med sitt namn och med vilket pronomen de ville bli kallade för av sina kollegor. Strax efter det skulle jag gå en hbtq-kurs organiserad av RFSL. Där fick jag lära att man inte föds med ett kön utan man blir tilldelad ett. På ett annat stort möte blev vi uppmanade av vår chef att lära oss ett tal om varför det var så viktigt att vi var hbtq-certifierade. Detta tal skulle vi sedan läsa upp om hbtq-certifieringen blev ifrågasatt av någon på arbetsplatsen.

Strax efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 skulle hela kollegiet gå på en föreläsning om strukturell rasism. Jag kunde inte närvara, men efter att ha läst igenom rapporten och tittat på bifogade filmer förstod jag vad det handlade om. Kollegorna hade fått ta del av aktivism som predikar arvsynd och utövar kollektivt skuldbeläggande. Författaren menade att vita människor automatiskt hade ärvt skuld för tidigare generationers förtryck av rasifierade personer. I materialet stod att en vit person inte kan argumentera sig fri från rasistanklagelser just på grund av sin hudfärg. Efter att föreläsningen hade ägt rum hörde jag mig för med kollegor som varit där. De berättade att en del av arbetet gick ut på att de som såg sig som rasifierade skulle tala i en egen grupp med föreläsaren, medan övriga inte fick närvara vid det samtalet.

Jag kunde inte låta bli att fråga mig hur jag, som vit jude, hade uppfattats där och då. Självklart stod det ingenting alls om antisemitism i rapporten om strukturell rasism. Det är välkänt att antisemitism inte räknas som en form av rasism av dem som kallar sig antirasister.

Efter Hamas massmord, tortyr och kidnappning av merparten civila israeler den sjunde oktober 2023 och den lavinartade ökning av antisemitism som följde på terrordådet, kändes detta bisarrt att vara med om.

På ett efterföljande möte bad jag cheferna om att få en sammanfattning av föreläsningen om strukturell rasism. Under diskussionen som följde påpekade jag det motsägelsefulla i att vi under hbtq-kursen fick lära oss att kön enbart var en konstruktion och att vi kunde identifiera oss helt frikopplat från vårt biologiska kön, samtidigt som vi under arbetet med strukturell rasism fick lära oss att vita människor bar på en kollektiv skuld enkom för att de är vita. Detta torde sätta ljus på nivån av absurditet.

Det jag vill fråga dig är helt enkelt hur jag ska bemöta detta? Jag trivs inte alls med den osaklighet som har genomsyrat dessa utbildningar och vill fortsätta engagera mig, samtidigt som jag är orolig för vad som kan hända om jag opponerar mig för mycket.

Vänliga hälsningar

Fundersam

Kära Fundersam

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst att vi har passerat peak woke. Kulmen nåddes redan för länge sedan, sägs det. Pendeln har svängt. Och sett till riksdagspartiernas program och fokus är det i stora drag en korrekt avläsning. Knappt någon av dem försöker längre profilera sig eller plocka poänger genom att åberopa det tankegods som byggde woke-rörelsen. Om en sådan anspelning händelsevis görs nu, är det i syfte att markera avstånd. Annat var det för ett decennium sedan, när partiledarna från höger till vänster radade upp sig för att gratulera Rättviseförmedlingen som då fyllde fem år. Organisationen, som fick mycket stort genomslag, förespråkade kvotering som botemedel på den strukturella rasismen i Sverige. Dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) fann organisationen så bemärkelsevärd, att han uppvaktade med en egenhändigt skriven dikt. Där är vi inte längre, tack och lov.

Samtidigt är ryktet om woke-döden starkt överdrivet. Hjulen snurrar fortfarande för den identitetspolitiska konsultindustri som för dyr peng säljer skuld och sår split genom att dela in människor efter pigment. I svenska kommuner, myndigheter och, inte minst, högskolor har intersektionalitet, normkritik och genusdoktrinen satt sig som cement i policydokumenten. Så länge teorierna som du beskriver finns inskrivna där finns stöd för att projektera nya utbildningssatsningar och köpa in kurser i utbyte mot diplom och färgglad flagga. Längre ner i systemet har pendeln ännu inte svängt. Desto större anledning att sätta den i rörelse.

Hur gör man det?

Som uppvärmning ska du se två satiriska dokumentärfilmer som den konservative opinionsbildaren Matt Walsh gjort. Med What is a woman? och Am I racist?  går han till attack mot den slags repressiva värdegrundsfostran som din arbetsplats tycks storsatsa på. Jag håller inte med Walsh om allt och tycker att det finns brister i hans granskning, men jag finner den frågeteknik som Walsh använder när han konfronterar såväl transrörelsens som antirasismens mest övertygade frontfigurer, synnerligen effektiv. Ofta gör man sig en föreställning om att det fordras en lång utläggning som leder fram till en invecklad, teoretisk och djupgående fråga, formulerad på ett sätt som visar att du gjort din läxa och ändå fattat grejen. Walsh går på det från andra hållet; han frågar enkla, raka, kortfattade, verklighetsförankrade frågor. Vad är en kvinna? Bär även en vit bebis skuld för tidigare generationers förtryck? Han tvingar motparten att bekänna färg och avslöja sin världsbild och människosyn.

Det är viktigt att förstå att de teser och program som utgör stommen i den aktivism som du beskriver, inte tål närmre granskning. Därför misstänkliggörs omedelbart personen som yppar kritiska frågor. Det heter att den som ifrågasätter gör det på grund av fördomar av just det slag som utbildningen ska avhjälpa. Jag ”avslöjar” mig själv, inte teserna, när jag uttrycker tvivel och tvekan. Men enigheten i kollegiet är högst troligt en chimär; det finns fler som liksom du ser att det evangelium som ni ska bekänna er till bygger på en ej försumbar dos hyckleri och självmotsägelser. Det finns rasism och förtryck som antirasisterna väljer att blunda för. En del står de själva för. Pratet om känslor och empati maskerar i själva verket en disciplineringsprocess. Därför bör man ställa frågor.

Du får vara med på att det kan bli dålig stämning, kanske till och med uppföljningssamtal med chefen. Låt inte sådant stressa dig. Ta det som ett kvitto på att det rör på sig. Inget av detta testuggande kommer att sluta med mindre än att allt fler gör sig jobbiga och sätter sig på tvären. Om man vågar stå kvar i den obekväma, besvärade stämning som uppstår och om man är djärv nog att fortsätta fråga och invänta svar, kommer deras misogyni och rasism att blotta sig. När så sker skiftar positionerna. Då har du pekat på kejsaren och vågat säga vad du ser. Då bryts makten.

Lycka till,

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.

Gamla bilder huller om buller!

Muslimska ledare på Västbanken uppmanar till folkmord på judar!

 Världen idag skriver detta idag:

Klicka på texten  om du sitter vid datorn!

Sven Otto Littorin får ordet!

 

De senaste veckorna har jag varit osedvanligt stirrig. Haft svårt att sova. Känner både oro och fascination över att historia utspelas framför våga ögon. En känsla jag minns från hösten 1989 när land efter land i Östeuropa kastade av sig Sovjetkommunismens ok. Men då var känslan kryddad med hopp och framtidstro. Nu är smaken bitter, så bitter.

Som i princip alla unga grabbar i min generation gjorde jag värnplikten under Kalla Kriget. Jag minns en fältövning på skjutfältet i Skillingaryd sommaren 1986. Jag satt i övningsledningen och hade uppgiften att övervaka radiotrafiken. Helt plötsligt blev alla våra frekvenser jammade och tystnade. Jag smet in till övningsledaren för att kolla om det var en del av upplägget, vilket det förstås inte var. Strax efter fiskade polisen upp en östtysk långtradare på E4:an, full med övervakningsutrustning. De hade spelat in våra röster för att koppla dem till just vårt artilleriförband med uppgifter om beväpning och bemanning. Dessa inspelningar får man förmoda sändes till Moskva - så kanske finns min röst inspelad på nåt magnetband i en källare hos ryska militära underrättelsetjänsten.

Jag minns U137-incidenten och Fälldins klassiska “Håll gränsen!” Mitt första demonstrationståg 1981 gick till Sovjets ambassad för att protestera. Jag var i Östberlin 1983 och gick över Checkpoint Charlie. Tågresan dit med östtyska soldater som vaktade vagnarna i hjälmar av stål och i samma utseende som nazisternas. 1990 var jag i Prag och Budapest och såg de stapplande demokratiernas försök att få ordning på sina länder. 1989 var jag gast på en segelbåt som deltog i den första eskadersegligen till Tallinn efter kriget. Minns hur vi seglade in i den kolinsvepta Olympiahamnen och att den lokala glasskiosken på ett torg i Tallinn hade strutar men tyvärr ingen glass. 1991 smugglade jag 40 000 kronor till en professor i Tallinn som skulle starta en think tank. I hans bostadsområde kryllade det av KGB-agenter.

Jag minns ansiktena, människorna, som levde bakom järnridån. Utan hopp och utan framtid. Nylonbyxor, slitna tröjor med läderbitar på armbågarna. Storblommiga babushkaklänningar. Och överallt brunkolsdoften. Och jag minns som sagt nyhetsrapporteringen hösten 1989, när det blev så tydligt att människors längtan efter frihet kan försätta berg.

Under hela denna tid var USA det land som drev på, som stod för något, som stod för universella värden som frihet, demokrati, marknadsekonomi. De var mer än bara ett försvarsskydd, ett kärnvapenparaply. De var så mycket mer än jeans och coca cola. Det var Reagans “Tear down this wall”. Det var JKFs “Ich bin ein Berliner”. Det var Radio Free Europe. Det var smugglade bokmanus, Charta 77, Solidaritet. Johannes Paulus II.

För mig och många med mig är Ukrainas kamp inte ett spel. Det är inte ett “onödigt krig” som aldrig kan vinnas. Det är inte en abstrakt bricka att flytta om i ett parti utrikespolitisk schack. Ukraina är symbolen för allt det som jag genom livet sett som viktigt att stå upp för. Och Ryssland under Putin är Stalins förlängning. Det som nu pågår är Murens fall i omvänd ordning. Ett återuppståndet Sovjet som vill klo in sina egenutnämnda “säkerhetszoner” under sin överhöghet. Det är precis allt det som jag avskyr med varenda millimeter av min kropp.

Nån undrade varför vi är många som nu tar heder och ära av Trump och Vance, när vi det är Putin som är den riktige busen. Ja jo, men det visste vi ju att han är. Vi förväntar oss inte mer från Putin än att han försöker återuppliva Sovjet.

Men USA? Garanten för frihet. Frihetsgudinnan. Som med alla sina fel och brister ändå till syvende og sist var den sista utposten. Dit mina föräldrar och vi barn skulle fly om ryssen kom och lyckades med sin invasion (jodå pappa hade planerat exakt hur det skulle gå till.) Att USA överger allt det de stått för de senaste hundra åren eller mer, och att de gör det på några veckor utan att blinka, är fullständigt oförlåtligt.

Att USA överger sina kärnvärderingar och sina gamla allianspartners och går i direkt allians med den diktator som är symbolen för allt det som jag avskyr gör mig så fruktansvärt ledsen. Så det är inte bara oro för vad som kan hända i de kommande årens hyrbidkrigföing, eller handelskrigens konsekvenser för våra ekonomier. Det är mycket djupare och mer känslomässigt än så. Det är som en riktigt sunkig otrohetsaffär. Jag känner mig så sviken, så besviken. Och undrar om allt var förgäves.

Fan USA, vi älskade ju varann.