Helena Edlund i Docu får ordet!

 

Amnesty har ersatt människorättskamp med antisemitisk aktivism.

”Just nu pågår ett folkmord. Kräv att Israel stoppar folkmordet på palestinier i Gaza.” Det budskapet möter just nu en miljon resenärer per dag i Stockholms lokaltrafik. Avsändaren bakom budskapet är Amnesty International, en organisation som presenterar sig på följande sätt på sin svenska hemsida:

”Amnesty International är en global organisation som kämpar för alla människors lika värde. Vi arbetar för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, nu och i framtiden. [—] Tillsammans påverkar vi för att skapa en värld där mänskliga rättigheter gäller alla, nu och i framtiden.”

”Israels militära attacker sedan 7 oktober”

Definitionen av ”alla” verkar dock vara något modifierad hos organisationen, eftersom begreppet inte tycks inkludera judar eller israeler. Samma Amnesty presenterar det nämligen som en vedertagen sanning att Israel bedriver ett folkmord på palestinier, och i ett inlägg på Facebook förklarar man kampanjen genom att hävda att ”minst 44 000 palestinier har dödats och tiotusentals har skadats” i vad man kallar ”Israels militära attacker sedan 7 oktober 2023”.

”Israels militära attacker”, alltså. Inte ett ord om att det var Hamas terrorattacker som tvingade Israel att försvara sin nation och sina medborgare. Inte ett ord om hur Hamas använt (och använder) civila palestinier som mänskliga sköldar och bryter mot krigets lagar genom att strida från sjukhus och skolor, eller förlägga sina vapenlager och stridsledningscentraler till underjordiska anläggningar under dem.

Amnesty levererar copy paste från Hamas

Antalet offer som presenteras är dessutom copy paste direkt från Gazas så kallade hälsovårdsministerium (Gaza Health Ministry, GHM), det vill säga Hamas.

Amnesty påstår att ”Israels brutala militära offensiv” har dödat mer än 42 000 palestinier, varav över 13 300 barn, och skadat mer än 97 000 andra. Detta trots att det under snart ett år varit välkänt att GHM levererat felaktiga siffror för antalet civila dödsoffer. I en analys utförd av det Washington­baserade oberoende forsknings­institutet Foundation for Defense of Democracies (FDD) medgav GHM att man haft ”ofullständiga uppgifter” och enligt analysen kunde en tredjedel eller mer av ministeriets uppgifter kan vara ofullständiga eller helt enkelt påhittade.

Amnesty väljer att helt bortse från det som konstaterats, och levererar istället ogrundade anklagelser staplade på varandra. Utöver att beskylla Israel för folkrättsbrott, lägger man även ansvaret för ”en humanitär katastrof utan motstycke” uteslutande hos staten Israel. Detta trots att Hamas plundrar de israeliska sändningarna med livsmedel och förnödenheter, och avrättar civila palestinier som ertappas med att stjäla mat från Hamas lager. I det pressmeddelande som Amnesty släppte i anslutning till kampanjens lansering hävdar man att Israel ”har släppt lös helvetet och förstörelsen på palestinierna i Gaza – skamlöst, kontinuerligt och med total straffrihet”.

Folkmord – enligt Amnesty…

Av pressmeddelandet framgår dock något som tunnelbaneresenären inte får veta: Påståendet om att Israel bedriver folkmord, baseras enbart på Amnestys egen undersökning, som resulterat i rapporten You Feel like You Are Subhuman: Israel’s Genocide Against Palestinians in Gaza. 

– Amnestys rapport visar att Israel har begått handlingar som är förbjudna enligt folkmordskonventionen, med den specifika avsikten att förinta palestinier i Gaza. Dessa handlingar består av dödande, orsakandet av allvarlig kroppslig eller mental skada och att avsiktligt tillfoga palestinier i Gaza i levnadsvillkor som är beräknade att leda till deras fysiska undergång. Månad efter månad har Israel (…) visat sin avsikt att fysiskt förinta dem. Våra slutsatser måste fungera som en väckarklocka för det internationella samfundet: Detta är ett folkmord och det måste upphöra nu, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Callamard förklarar inte hur det kan komma sig att Israel konsekvent har varnat civila i Gaza innan militära operationer har inletts, om man nu haft som ”specifik avsikt” att ”fysiskt förinta dem”. Hon förklarar inte heller varför Amnesty avstod från att kritisera Hamas när de mördade 1 200 israeler, eller varför Amnesty inte har lanserat en kampanj för att befria gisslan? Enligt Israelisk säkerhetstjänst lever uppskattningsvis 51 av de ursprungligen 250 som togs som gisslan den 7 oktober. Kropparna av ytterligare 50 ska finnas kvar i Gaza. Snart tvåårige Kfir Bibas har levt större delen av sitt liv som Hamas fånge.

Reaktionen från organisationen som ”kämpar för alla människors lika värde”? Tystnad.

Kräver vapenbojkott

Men Amnesty går längre än att kräva att Israel ska upphöra med ”folkmordet”. Man kräver även att samtliga länder som ”har inflytande över Israel”, särskilt viktiga vapenleverantörer, ska bojkotta Israel. Eller i klartext: Amnesty kräver att omvärlden ska göra det möjligt för de islamiska terrorstaterna och deras proxy-organisationer att förverkliga sina uttalade mål om att krossa staten Israel och utrota samtliga judar.

I så fall kampanjar Amnesty för folkmord – så länge som det riktas mot judar.

Amnesty visar även med all önskvärd tydlighet att man omfamnar den klassiskt antisemitiska bilden av Israel, som inte bara beskrivs som en stat som bedriver folkmord (av en folkgrupp som man vårdar på sina sjukhus och varnar innan militära anfall), utan även beskylls för apartheid (i Mellanösterns enda demokrati med lika rättigheter för alla medborgare) och olaglig ockupation (av sitt eget territorium).

– Med hänsyn till den redan existerande kontexten av fördrivning, apartheid och olaglig militär ockupation i vilken dessa handlingar har begåtts, kunde vi bara finna en rimlig slutsats: Israels avsikt är den fysiska förintelsen av palestinier i Gaza, säger Callamard.

Läs mer: Är Väst Irans sista vapen mot Israel?

”Grymhetsbrott”

I vanlig ordning anser Amnesty även att Israel är den enda nation som inte får försvara sig eller sina medborgare, inte ens mot vad organisationen kallar ”avsiktliga massmord”. Eller som Amnestys generalsekreterare uttrycker det med orwellskt nyspråk: ”Grymhetsbrott”. Det låter ju onekligen bättre än ”bestialiska terrordåd, sadistiska våldtäkter och mord på spädbarn”.

– De grymhetsbrott som begicks den 7 oktober 2023 av Hamas och andra väpnade grupper mot israeler och offer av andra nationaliteter, inklusive avsiktliga massmord och gisslantagning, kan aldrig rättfärdiga Israels folkmord mot palestinier i Gaza, säger Agnès Callamard.

Här kan vi göra en kort sammanfattning: Amnesty International har gjort en egen undersökning, som till stor del baseras på Hamas uppgifter, där man upprepar lögnen om att Israel ägnat sig åt fördrivning, apartheid och olaglig ockupation i syfte att utrota palestinier, och nu alltså bedriver folkmord eftersom Israel inte får försvara sig mot grymhetsbrott. Inte ens när grymhetsbrotten syftar till att utrota nationens befolkning – det vill säga genomdriva ett folkmord.

Så här ser det ut i Stockholms tunnelbana just nu. Foto: Privat, skärmdump Facebook.

”Bojkotta Amnesty”

Föga förvånande rasar nu många på sociala medier, inte bara mot Amnesty utan även mot Region Stockholm som ansvarar för lokaltrafiken och har godkänt kampanjens innehåll.

”Region Stockholms S-styre förbjuder gladeligen reklam för flyg och lagligt spel, men tycker det är okej att peka ut länder som folkmördare. Hyckleri. Amnesty-reklamen hör inte hemma i tunnelbanan. Ta ned den omedelbart”, kräver regionrådet Kristoffer Tamsons (M) i ett inlägg på X.

”Möts av Amnesty Sveriges annons i T-banan. Samtidigt inleder judar den viktiga högtiden Chanukka som i 8 dagar ska bringa hopp om en ljusare framtid, i en annars mörk tid. Amnestys agerande är inte bara förfärlig. Det gör det allt svårare för judar att leva judiskt Liv i Sverige!”, skriver riksdagsledamot Gulan Avci (L) i en annan tweet.

”Jag uppmanar er alla att bojkotta Amnesty och sprida budskapet bland era nära och kära: Amnesty skyr inte spridningen av budskap som allvarligt riskerar spä på förföljelsen av judar och öka antisemitismen i Sverige. Detta i en tid där terrorhyllningar till Hamas och Hezbollah synts allt oftare från invandrade i Sverige och där judar upplever allt större hotbild. Det är häpnadsväckande smaklöst och skamligt”, konstaterar Daniel Sonesson, partiledare för Medborgerlig samling, i ett inlägg på Facebook.

Ett modernt ”Kauf nicht bei Juden”

Amnesty vet såklart att de levererar en lögn, och de röd-gröna politikerna i Region Stockholm vet att de sprider en lögn. Israel bedriver inget folkmord på palestinier. Men de lanserade kampanjen ändå, eftersom de 1) är bärare av en antisemitisk världsbild och 2) vet hur det mänskliga psyket fungerar: Upprepar man ett budskap tillräckligt ofta och med tillräckligt stor frenesi, så kommer mottagarna så småningom att betrakta budskapet som en sanning.

Det finns en enda anledning till att tågen kunde rulla mot lägren för mindre än hundra år sedan: Budskapet om att judar inte var riktiga människor hade hamrats in i befolkningen. Judar hade inte rätt att försvara sig, de var Untermenschen som inledningsvis skulle bojkottas och slutligen utrotas. ”Kauf nicht bei Juden!” 

En ”god tysk medborgare” vände därför bort blicken inför övergrepp, deportationer och mord på öppen gata. Är det en sådan utveckling som Amnesty vill medverka till, i en tid när svenska judar avråds från att bära judiska symboler eller tala hebreiska – för sin egen säkerhet? Frågan är skarp, men borde ha ställts av Amnestys ledning innan folkmords-affischerna monterades.

Kraven på bojkott av judar känns igen från historien. Foto: Skärmdump Facebook.

Sista spiken i människorättskistan

Den massiva kritiken som kampanjen möter, visar dock att många har genomskådat spelet. Därför kan folkmords-kampanjen mot Israel mycket väl vara sista spiken i kistan för Amnesty Internationals roll som erkänd och respekterad organisation. En människorättsorganisation som förvägrar en specifik nation och religiös grupp rätten att försvara sig mot terroristattacker är inte längre värd att tas på allvar.

Antisemitism är antisemitism är antisemitism – oavsett avsändare. Det är därför dags att tacka Amnesty för tydligheten i budskapet, konstatera faktum och börja kalla saker och ting vid dess rätta namn: Människorättsorganisationen Amnesty International är död.

Och må den antisemitiska aktivistorganisationen Amnesty International dö sotdöden snarast möjligt.

ATT fortfarande förneka hedersförtryck!

 https://sverigesradio.se/artikel/jamstalldhetsministern-forskolan-ska-vara-fri-fran-hedersfortryck 

https://larsaberg.se/sv/fortryckets-apologeter-mojliggor-hedersvaldet/?fbclid=IwY2xjawHfXk9leHRuA2FlbQIxMQABHauZguHvE3SsKVLbuDizesLOIy70zG3vOo5AbbK4JCndL5PDqdbiSfqZCA_aem_1GtXueX-VSxl4NH9iUCdSQ 

Jag kan inte än idag förstå hur så många (ofta på vänsterkanten) kunde förneka att Sverige importerade normer från mellanöstern vilka var så främmande för oss här i vårt moderna demokratiska land.

Jag valde själv att tidigt bli medlem i https://gapf.se/ för att kunna bidra med upplysning och hjälp. Mordet på Fadime borde ha fått många att öppna sina ögon men ack nej. 

Mord efter mord på unga människor utförda av släkt,fäder ,syskon osv bara därför att den unga tex hade träffat en svensk och umgicks. Hur många har inte förts ut ur vårt land trots uppväxt här för att giftas bort med en äldre kusin? Många skolor vittnar om tomma bänkar när höstens skola börjar. Elever bara försvinner!

När jag ser graven blir jag ledsen men när jag tänker på alla dessa inom vänstern som förnekat sanningen så blir jag heligt förbannad. Men vänsterns urspårning märks i många frågor idag.

DE som ställer sig på islamisternas sida och förnekar hedersvåldets mekanismer kan vi nog idag säga är utom all hjälp.

De har låst fast sin hjärna enligt totalitär kutym. Inget se, inget höra och inget lära sig!

Det här ÄR lycka!

 Färdtjänsten har inneburit att jag tex nu kan åka hem till kära Anne i Gustavsberg. OCH vi kunde ta oss till Delselius kondis där de har så mycket gott. Denna räkmacka var så god så jag vet inte när jag åt något så gott.Grovt bröd är perfekt! 

Jag har i viss mån återfått aptiten och äter ofta nu med god aptit och det behövs. Gick ner 20 kilo på kort tid och höll alldeles på att tappa all ork.

Kunde stanna hos Anne i två nätter !  Dessutom åkte vi och hälsade på Annes pappa som är på hemmet i Gustavsberg. Ett välkommet avbrott för honom i den trista tillvaro som han har.

Men sjukvården i Stockholm fick till slut erkänna att de slarvat med honom och att han blev blind! 

Stor ersättning har utgått men vad hjälper det!  Han får sluta sitt liv i mörker!

Återigen en vanvettig lag!

Från 1 jan 2025 får du ej lägga dina trasiga strumpor eller annat i textil som du inte vill ha kvar, förbjudet   i lag att lägga i  sopan !

Du måste i många kommuner bege dig till den stora sopcentralen. I mitt fall ligger den ca 5 km från min bostad. Det skulle bli färdtjänst T/R dvs 1 mil med bil!

Vad man spar på detta är ju en gåta som det inte finns något svar på!

OCH EU som jag tidigare gillade blir för mig en organisation som jag avskyr allt mer!

Så många tokar som sitter där numera för dyra pengar och petar i allting. England gjorde nog fan rätt som gick ur!

Vänsterpartiet befinner sig fortfarande i sagornas värld!

 

Vänsterpartiets program luktar fortfarande kommunism,det är bara vissa ord som har bytts ut. 

När man frågar en troende V om exempel i världen där deras politik har segrat och där allt är så bra så finner de inte ett enda exempel. I länder med socialism finns ingen yttrandefrihet eller tryckfrihet,däremot finns fångläger för en massa människor. Vänsterpartiets alla exempel under åren tex Sovjet, Venezuela, Kuba etc har fallit ihop med ett brak. Fattigdom och pampvälde har alltid socialismens länder uppvisat innan de faller ihop.

Mats Skogkär i Bulletin har just skrivit om V. Så här säger han:

Ett spöke går runt Vänsterpartiet – kommunismens spöke. Det parti som i decennier lydde direkt under Moskva säger sig ha gjort upp med sitt förflutna. Och det för länge sedan. Men den som går igenom partiprogrammen efter 1990, det år då Vänsterpartiet kommunisterna officiellt tog avsked och avstånd från den reellt existerande socialismen, ett farväl markerat genom namnbytet till enbart Vänsterpartiet, ser att den grundläggande analysen och den grundläggande världsbilden är sig lik. Det är formuleringarna som förändrats. Ideologin har dolts i en ny språkdräkt medan kärnan förblivit densamma.

Socialismen har fått sällskap av ytterligare två ledstjärnor för partiet: feminism och antirasism – den udda form av antirasism som går hand i hand med antisemitism, vilket blivit tydligt det gångna året.

Det första kapitlet i Det kommunistiska manifestet, den kommunistiska rörelsens programförklaring, författat i mitten av 1800-talet av Karl Marx och Friedrich Engels, inleds på följande sätt:

“Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.” Två stycken längre ner heter det: “I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.”

Så till Vänsterpartiets nuvarande partiprogram, antaget av kongressen i maj i år.

“Den värld vi lever i har en lång historia av klassamhällen. Människor har tvingats arbeta hårt för att ett fåtal furstar, slavägare och patroner ska kunna bygga upp makt och ägande. Den kedjan av olika klassamhällen fortsätter hela vägen till idag.”

Industrisamhällets framväxt, fastslås det i programmet, “lade grunden för två nya samhällsklasser: en klass av kapitalägare och en klass av arbetare.”

Andra ord, samma andemening. Kontinuiteten, den röda tråden, är tydlig.

Läs även: Skogkär: Än lever liken i Vänsterpartiets garderob

Vid partikongressen 1990, då kommunismen raderades ur namnet, ersattes det fram till dess gällande partiprogrammet från 1987 av elva grundsatser med rubriken Socialism i vår tid. Dessa grundsatser var också tänkta att fungera som utgångspunkt för ett nytt partiprogram som skulle antas vid nästa kongress.

Av grundsatserna framgår bland annat att Vänsterpartiet arbetar för ett klasslöst samhälle – historiskt ofta använt som synonym för kommunism. Vänsterpartiets ideologi vilar på marxismens teorier. Kapitalets makt måste brytas. Avgörande produktionsmedel ska ägas och förvaltas kollektivt. Arbetarrörelsen behöver “marxistisk förnyelse”.

I partiprogrammet från 1996, reviderat 1998, slås fast att marxismen är partiets teoretiska bas, att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti som kräver kapitalismens avskaffande, en jämlik fördelning av samhällets resurser, demokratisk kontroll av ekonomin och ett klasslöst samhälle. Vilket även det, sammantaget, låter förvillande likt ett – kommunistiskt samhälle.

Fram till partiprogrammet från 2000, För en solidarisk värld:

“Genomförandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande, jämlik fördelning av samhällets resurser samt demokratisk kontroll av ekonomin och makt över produktionsmedlen.”

“Marxismen är partiets teoretiska bas […] Den tanketradition som utgår från Marx är levande och kan utvecklas, breddas och fördjupas [...]”

“Klassamhället kan och ska avskaffas.”

År 2013 var det återigen dags för ett nytt partiprogram:

“Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.”

“... vårt långsiktiga mål, det klasslösa samhället, där klass- och könsförtrycket upphävts och där varje människas frihet är en förutsättning för alla människors frihet.”

Om det sista klingar bekant så kan även det spåras till Det kommunistiska manifestet, där det heter att “envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”.

Ur partiprogrammet från 2016:

“Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.”

“I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen överhuvudtaget, såväl det samhälleliga som det privata. Det ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av gemensamma resurser av de arbetandes fria sammanslutning.”

Nog fortsätter det att klinga det både marxistiskt och kommunistiskt. Kapitalism är ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till största delen är privatägda och där marknadskrafter, utbud och efterfrågan, styr produktionen. Det är vårt system. Det är detta system Vänsterpartiet vill avskaffa.

Läs även: Skogkär: Dadgostar upprörs över fattigdom hennes parti skapat

Men åter till det nu gällande partiprogrammet. Här finns inga hänvisningar till marxismen-leninismen, eller ordförande Maos tänkande. Vänsterpartiet har gett upp drömmen om väpnad revolution, hoppet om att de förtryckta massorna ska resa sig och störta allt det gamla i gruset. Istället ska kontrollen över staten och i förlängningen över hela samhället tas med andra metoder. Vänsterpartiet kallar det “demokratisering”. Makten ska flyttas från “ett fåtal rika kapitalägare till demokratiska strukturer”, det vill säga i första hand till politiker. Kapitalet ska exproprieras, spelplanen ändras, samhället organiseras på ett nytt sätt.

Det gemensamma ägandet, i praktiken den politiska kontrollen, ska stärkas kraftigt, steg för steg. Det gäller bland annat viktiga naturtillgångar som gruvnäring och skogsbruk, liksom energiförsörjning, infrastruktur, bostadsproduktion och den finansiella sektorn. På sikt bör bankväsendet i sin helhet “demokratiseras”, anser Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet vill även se “mer demokratiska ägandeformer, som företag som drivs av dem som arbetar där”. Personalen skulle exempelvis kunna ta över IKEA, förklarade förre pariordföranden Jonas Sjöstedt. Slutmålet är ett samhälle helt genomsyrat av “demokatiska processer”, som även omfattar priskontroller – ”demokratiska” sådana, får man förmoda.

“Gemensamt ägda verksamheter kan användas för att driva förändring också i privata företag”, heter det vidare. Men om dessa privata företag också ska vara privat ägda framgår inte. Och i ett land där allt av verklig betydelse ställts under politisk kontroll – naturtillgångar, kreditmarknad, infrastruktur, energiförsörjning, större delen av bostadsmarknaden – och där all ekonomisk verksamhet ska anpassas efter långsiktiga samhällsekonomiska mål, fastställda av politiker, skulle en sådan äganderätt förmodligen vara av liten praktisk betydelse.

Sammanfattnings- och avslutningsvis: Det går att ta bort kommunismen ur partinamnet men det går inte att ta bort kommunismen ur partiet.

Läs även: Skogkär: I röda nysskommunisters sällskap

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

HAX får ordet! /Bulletin/

”Vi är här för att leda, inte läsa”. FOTO: CHRISTIAN LUTZ / TT.

Få orkar läsa EU:s enorma pappersproduktion, men att göra det ger oss faktiskt en verklig chans att påverka innan ett förslag har smusslats igenom. Detta skriver Henrik Alexandersson, som själv arbetat i Europaparlamentet.

Vill man påverka den politiska processen måste man ha rätt. Man måste ha koll på de officiella dokumenten. Det är dock ingen garanti för att lyckas. Men det är en klar fördel, eftersom väldigt få läser pappren.

I min politiska kamp för att försvara ett fritt och öppet internet mot EU slås jag gång på gång av att de allra flesta som uttalar sig inte har koll på vad som faktiskt står i handlingarna. Det gäller båda sidor i debatten.

Att läsa och märka upp dokumenten ger en tillfredsställande trygghet. Emellanåt är de även en källa för opassande munterhet. Förvånansvärt ofta innehåller de avslöjande och absurda detaljer. Sök och du skall finna.

Ett problem med EU-dokument är att de som regel är omfattande, inte sällan på sisådär 500 sidor. En sådan lunta må vara en sak. En strid ström av dem är något helt annat.

Ingen människa orkar läsa allt, speciellt när det kommer reviderade varianter av dokumenten från både ministerrådet och parlamentet under processens gång. Lägg till det utskottsomröstningar med bokstavligen talat tusentals ändringsförslag som finns tillgängliga först i sista minuten.

Då får man börja med att göra snabbsökningar på nyckelfraser i dokumenten, följa upp andrahandsuppgifter och ta hjälp av AI. Visserligen hittar AI ibland på saker, och är inte alltid uppdaterad med det senaste. Men om man ställer konkreta frågor om ett uppladdat dokument eller ett länkat ärende och ber om referenser är AI en makalös manick.

Detta ger ingångar till texten som leder vidare. I bästa fall landar det i att man i vart fall har läst och markerat upp de relevanta delarna av dokumentet. Sedan kan man börja påverka.

Man måste vara förberedd, för man kommer att bli ifrågasatt om man kritiserar och lägger sig i. Då är det nödvändigt att kunna peka på rätt ställe i pappren.

I politiska dokument i allmänhet och EU-dokument i synnerhet finns djävulen i detaljerna. När jag jobbade i Europaparlamentet kunde det hända att utfallet hängde på placeringen av ett skiljetecken. Det hela kompliceras av att allt ska fungera på 24 olika språk.

EU:s beslutsprocess kännetecknas även av bristande transparens. Ingen oinvigd kan följa lagstiftningsprocessen i EU:s besluts- och web-labyrint. Här är den svenska regeringens och riksdagens hemsidor ett under av öppenhet och tydlighet.

I EU kan det ibland vara enklare att påverka processen från utsidan. Den som är inne i systemet är hänvisad till den gamla vanliga lunken i beslutsprocessen, som effektivt stoppar avvikande åsikter.

Tryck från utsidan är något annorlunda. Då handlar det om hur politikerna ser ut i media och i allmänhetens ögon. Då handlar det om väljare som kan ändra sitt röstbeteende på det ena eller andra sättet.

Om den yttre kritiken dessutom är kunnig och korrekt blir det extra känsligt. Speciellt när inblandade politiker inte är pålästa eller inte alls förstår vad de beslutar om. När de inövade talepunkterna inte räcker.

EU-förslaget om att låta AI och/eller spionprogram kontrollera innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden – Chat Control 2 – är ett exempel på detta. När utgående kommissionär Ylva Johansson för en gångs skull mötte påläst motstånd i Svenska Dagbladets ledarpodd avslöjades att inte ens hon begriper sitt eget förslag och dess konsekvenser.

Vilket dock inte hindrade henne från att fortsätta använda samma – nu motbevisade – talepunkter i intervjuer med mindre påläst media. Inte ens i SVT:s 30 minuter lyckades skjutjärnsreporter Holmberg på allvar ställa kommissionär Johansson mot väggen i frågan, trots att verktygen för att göra det finns i dokumenten.

I sammanhanget kan nämnas att medier ofta är häpnadsväckande okunniga. Inte bara i sak, utan även om EU:s grundläggande funktion och beslutsgång. Man får vara glad om det blir tillräckligt rätt.

När man är inne i en EU-fråga händer det ofta att sakargument helt enkelt inte biter på beslutsfattarna. Då gäller det att koka ner frågan till en minsta gemensam nämnare – som grundläggande mänskliga rättigheter och den demokratiska rättsstatens grundpelare.

När fransmännen ville stänga av fildelare från internet lyckades vi stoppa förslaget med att sådant inte får ske (om alls) med mindre än föregående rättslig prövning. Inget straff utan en rättvis rättegång. Detta är en grundläggande princip i en rättsstat, och är svår för politiker att argumentera emot utan att förlora ansiktet.

I fallet med Chat Control 2 har det visat sig vara en framgångsrik taktik att hänvisa till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU:s egen rättighetsstadga:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

Och:

”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

Då blir det jobbigt för de beslutsfattare som i andra sammanhang håller högstämda tal om de mänskliga rättigheterna.

Det kan också se illa ut när politiker undergräver de fri- och rättigheter vars funktion är att skydda individen mot övergrepp från den stat som nämnda politiker styr.

Slutligen är det viktigt att komma in tidigt i processen, innan politiker hunnit binda upp sig i en fråga. Annars ställs man inför fullbordat faktum. Då är det oerhört mycket svårare att påverka, kanske omöjligt.

Det kräver i sin tur att man håller koll på vad som är på gång i EU-kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentets utskott. Vilket kan ta hur mycket tid som helst.

EU:s demokratiska underskott beror bland annat på att ingen vanlig människa utanför systemet kan identifiera och följa viktiga ärenden. Det tycks även gälla media, utom i de mest högprofilerade frågorna.

En överväldigande majoritet av besluten glider igenom i tysthet. Åtminstone fram till den punkt när dess konsekvenser drabbar oss. Men då är det som sagt redan för sent.

Henrik Alexandersson

Berlinbaserad frihetlig samhällsdebattör

X: @hax

 
 

Mats Skogkär får ordet. /Bulletin/

Mats Skogkär fick själv sparken från sydsvenskans ledarred. Han blev för frispråkig i  bla invandrarfrågan!  Men här får han ordet från Bulletin!

Demonstranter i Stockholm 1991 när frågan om läkarna som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa skulle få tillbaka sina läkarlegitimationer togs upp i kammarrätten. Foto: Bertil Ericson/TT

Drevet mot de två läkare som anklagades för att ha styckmördat Catrine da Costa för fyrtio år sedan är bara ett exempel på den konformism och åsiktsenfald som så länge utmärkt svensk journalistik.

Ett av Sveriges mest omtalade och omskrivna rättsfall genom tiderna har fått förnyad aktualitet. Det gäller det olösta styckmordet på Catrine da Costa 1984 som aldrig upphört att fascinera och engagera.

I den just nu aktuella dokumentärserien Det svenska styckmordet i SVT granskas denna Kafkaartade rättsprocess ännu en gång.

Av reaktionerna på dokumentärserien att döma tycks det nu vara på väg att bli allmänt accepterat att de båda utpekade läkarna Teet Härm och Thomas Allgén utsatts för ett justitiemord. Något som borde ha stått klart för de flesta redan när Per Lindebergs bok Döden är en man gavs ut 1999.

I början av 1990-talet hade Anna Hedenmo, under många år en av svensk public service mest kända journalister och programledare, just börjat jobba på Ekot i Sveriges Radio. Rättsprocessen i fallet da Costa pågick fortfarande, nu i kammarrätten, dit Härm och Allgén vänt sig för att försöka få tillbaka sina läkarlegitimationer – förgäves, skulle det visa sig.

Hedenmo beskriver i Expressen stämningen på Ekots redaktion vid denna tid som minst sagt uppjagad. Varje ord som yttrades under förhandlingarna i kammarrätten ansågs ha ett enormt allmänintresse.

“Allt mot bakgrund av förvissningen att männen var perversa individer som säkert var skyldiga till både mord och styckning. Det var ingen tvekan om var Ekots redaktion eller resten av medie-Sverige stod i skuldfrågan”, konstaterar Hedenmo.

Kan det möjligen ha varit tidsandan? Eller kan förklaringen vara en klassanalys grundlagd under det röda 1970-talet, funderar Hedenmo?

Med tanke på att i runda tal tre av fyra journalister röstar vänster vore det inte konstigt om den ideologiska slagsidan skulle ta sig sådana uttryck. Då blir da Costa den unga kvinnan som av omständigheter hon inte råder över drivits in i missbruk och prostitution, för att bokstavligen sluta som offer i händerna på två sexualsadistiska läkare, sinnebilden av en samvetslös, perverterad överklass. Sådan är kapitalismen, som det heter i visan.

Hedenmo söker men hittar ingen förklaring som är riktigt övertygande – för henne. Denna vandring utmed minnenas allé leder henne slutligen till följande fråga:

“Hur ska man förstå att journalistkåren, med bara några enstaka undantag, övergav sitt kritiskt granskande uppdrag just i fallet Catrine da Costa?”

Läs även: Skogkär: Lögn, förbannad lögn och däremellan lite journalistik

Men det vore fel att beskriva styckmordet som ett enstaka misstag, en avvikelse. Hedenmo nämner själv metoo “och den huvudlösa uthängningen av män som utan rättslig prövning pekades ut som sexuella förövare eller som hårdföra ledare” som exempel på ett liknande beteende. Det är en passande jämförelse med tanke på den roll radikalfeministiska aktivister kom att spela i båda fallen.

Men listan kan enkelt byggas ut med ytterligare exempel på hur journalistkåren, på ett liknande lämmelaktigt sätt, rusat åstad i samma riktning. Då framstår journalistkårens agerande i styckmordsfallet inte längre som avvikande utan snarare som något normalt. Det är ingen felfunktion, det är så medierna opererar – it’s not a bug, it’s a feature.

Hur var det med de apatiska flyktingbarnen, barnen som föll ner i bottenlös, förlamande förtvivlan när deras familjer inte fick uppehållstillstånd? I efterhand har en del av dessa barn själva berättat att de tvingats spela sjuka. Men när regeringens utredare Marie Hessle då det begav sig vågade hävda att det förekom både att barn drogats och att barn simulerat fick hon löpa gatlopp i den svenska offentligheten.

Eller hur var det med vågen av tiotusentals ensamkommande flyktingbarn? Trots att “barnen” påfallande ofta framstod som klart överåriga var det i princip aldrig någon journalist som ifrågasatte deras berättelser. Bristen på journalistisk nyfikenhet – den omtalade – var påtaglig.

Och se på hur klimataktivisten Greta Thunberg har hyllats och lyfts fram som frälsare och orakel av en samlad, totalt okritisk journalistkår. Thunberg fick till och med hoppa in som chefredaktör på Dagens Nyheter och visa hur riktig klimatrapportering ska se ut.

Anna Hedenmo medger att hon inte kunde låta bli att dras med i ”det blodtörstiga drevet mot de två läkarna”. Något hon nu beklagar. Men att gå mot strömmen, att ifrågasätta konsensus, kostar på, konstaterar Hedenmo. Den som gör det riskerar att stötas ut ur gemenskapen.

Den svenska journalistkåren ser sig i allmänhet som fritänkare, orädda sanningssägande individualister som inte går i någons – allra minst maktens – ledband. Deras beteende – som i exemplen ovan – visar något annat. En långtgående konformism. En ständig önskan om att passa in, att vara en i gänget. Och inte minst att visa upp de rätta värderingarna. Att helt enkelt vara politiskt korrekt. De flesta gammelmediaredaktioner är i själva verket vindlande åsiktskorridorer.

Journalistiken blir därefter.

Läs även: Altstadt: Journalister är aktivister

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

RÄTTSRÖTA!

 Sista delen om det sk styckmordet är släppt idag och jag har just sett detta!

Det som jag kommer att tänka på är hur all massmedia är med och förvrider den fakta som fanns att tillgå, döljer viktiga saker och bara lyssnar på de usla poliser och åklagare som drev fram denna häxjakt på läkarna

. OCH så alla dessa kvinnor med Hanna Olsson i spetsen vilka ville ha blod.

Allting precis likadant idag ,i naturligtvis andra frågor, tex angreppen på judar eller det förvridna synsättet på Israel där massmedia sätter sin tillit till Hamas och Iran-Hizbolla.

Samma ljug idag som det var under rättegången om styckmordet. Samma ljug i Quickfallet. När en riktig journalist sätter sig ner och granskar de uppgifter som finns så upptäcker de genast alla lögner och mörkningar.

Allt medan de mördare som begick mord går fria!

Jag minns Vilhelm Mobergs kamp mot rättsrötan på 40-50-talet där bla köpta domare kunde sätta hederligt folk i förvar medan släkten plundrade personen. RÄTTSRÖTA ÄR ORDET!

So long Marianne!

 Idag såg jag seriens sista avsnitt och de avslutande 10 minuterna var jobbigt att se för en gammal romantiker som jag. Detta avslut pendlade mellan när de var unga och när de var nära döden. De glömde aldrig varandra.

Brevet från Cohen till Marianne när hon ligger på sjukhuset är så gripande.  Han sträcker ut sin hand till henne. De dog med tre månaders mellanrum!https://www.svtplay.se/so-long-marianne

Roar Sörensen får ordet. /Världen idag/

 En professor på Hebrew University sade en gång till mig, lite skämtsamt, att det är omöjligt att bli expert på Israel, för saker och ting förändras hela tiden. När man följer israeliska nyheter inser man också att den ena stora händelsen avlöser den andra – och ofta löper många saker parallellt. Så är fallet även nu.

De flesta tänker, med all rätt, på det krig som Hamas och Hizbollah startade i oktober 2023, på de hundra gisslantagna i Gaza, och nu på det som sker i Syrien. Men en annan, minst lika viktig, fråga har återkommit starkt på dagordningen de senaste månaderna: kampen om ledar­skapet i Israel.

Många inser att Israel, strax före kriget, var starkt splittrat och landet genomgick fem val på tre–fyra år. Mycket handlade då om rätts­reformen som Netanyahu-regeringen ville införa. 

Det är detta som utgör frontlinjen i kampen om ledarskapet, och här handlar det om maktbalansen mellan parlamentet (Knesset) och Högsta domstolen. Enkelt förklarat kan man säga att det gäller vem som ska ha sista ordet – vem som bestäm­mer vilka lagar och regler som ska gälla i Israel.

I ett samhälle där det råder ett förtroende­fullt förhållande mellan dessa instanser vore idealet att så gott som alltid uppnå en kompromiss. Som det ser ut i Israel för närvarande är denna tillit nästan borta. 

Parlamentet, som med korta avbrott har dominerats av den politiskt konservativa sidan de senaste trettio åren, är på kollisionskurs med den liberala och delvis progressivt dominerade domstolen – som i sin tur har ett starkt stöd i media och den akademiska världen. Kampen gäller i hög grad hur balansen mellan Israel som en judisk och demokratisk stat ska fördelas.

Kampen om ledarskapet tar sig exempelvis uttryck i vilka lagar som parlamentet tillåts att stifta, vilka ämbetsmän de får utnämna, vilka politiska kompromisser för mobilisering av ultraortodoxa till militären de får göra, och vilka utnämningar av militära ledare de tillåts göra. 

Många, inklusive tidigare domare vid Högsta domstolen, menar att denna har gått långt utöver sitt mandat i dessa frågor.

I centrum för allt detta står högerns obestridde ledare under de senaste trettio åren, Benjamin Netanyahu. De nu åter­upptagna rättegångarna mot honom är inte grundlösa, men man anklagar i flera fall en politisk ledare för saker som aldrig tidigare har betraktats som brottsliga. Även om det finns substans i vissa av anklagelserna, kan de som helhet knappast förstås som annat än en del av ett försök att fälla regeringen – som en del av kampen om ledarskapet.

Det är tragiskt att det, medan soldater ger sina liv på stridsfältet för att Israel ska fortsätta existera, finns en stark elit som försöker bevara sin hegemoni genom att splittra nationen. 

Men något hände i kölvattnet av den 7 oktober. Folket är mycket mer förenat, har sett andra perspektiv och är förhopp­ningsvis inte längre villiga att gå elitens ärenden.

Tumme upp

För införlivandet av druserna på syriska Golan, som enligt rapporter har bett om att få annekteras till Israel. ”Vi står med dem som bevarar vår värdighet”, sade de drusiska ledarna.

Tumme ner

För Sky News Australia, som utan angivet skäl sparkade nyhetsankaret Erin Molan, som flera gånger har talat till stöd för Israel. Sky News hävdar att avskedandet inte har med detta att göra.

Ordet till Andrew Petsonk MENORAH!

 

Nya priser på läkemedel. /Bulletin/

 

Frikortsnivån chockhöjs – så blir medicinpriserna!

Det kommer att bli dyrare nästa år för personer som regelbundet tar mediciner. Det så kallade högkostnadsskyddet föreslås höjas kraftigt – vilket innebär att den enskilde får betala 900 kronor mer än i dag innan frikort ges.

Det motsvarar en höjning på 30 procent och är den största höjningen på tolv år.

Förslaget från regeringen och Sverigedemokraterna aviserades i september i samband med presentationen av budgeten för 2025, men då utan siffror. Nu finns dock siffrorna med, i en promemoria som har skickats ut på remiss och som regeringen vill ha in synpunkter på senast den 17 februari.

30 procent

Förslaget innebär en kraftig höjning av gränsen för frikort för receptbelagda läkemedel, från den 1 juli nästa år. Det är den största höjningen, cirka 30 procent, sedan 2012.

I dag måste den enskilde lägga ut 2 850 kronor (2 900 efter indexhöjning vid årsskiftet) ur egen ficka under en tolvmånadersperiod innan staten tar över hela kostnaden. Då ges frikort och läkemedlen blir avgiftsfria.

Efter den första juli nästa år ska den enskilde betala 3 800 för egna läkemedel, enligt förslaget, innan frikort ges.

Kostar för mycket

Regeringen motiverar höjningen med att statens andel av kostnaden för högkostnadsskyddet har ökat mycket mer än patienternas egenavgifter. Finansieringen ska säkras genom att patienterna betalar mer för medicin.

I förslaget ingår också att den enskilde får stå för hela kostnaden för läkemedel upp till 2 000 kronor, mot idag 1 450 kronor. Det följer av att regeringen ville stuva om i den trappa i högkostnadsskyddet som innebär att den enskilde får rabatt på läkemedel efter att ha uppnått vissa steg.

Förslaget innebär också att den enskilde ska stå för 75 procent av kostnaden för läkemedel mellan 2 000 och knappt 3 600 kronor.

Ordet till Lotta Gröning ,Epoch Times.

 

Det är för tidigt att dödförklara ”woke”

Lotta Gröning.

Det har nyligen skrivits en del om ”woke” i olika medier. Många har uttryckt en förhoppning om att woketrenden är på väg att försvinna sedan Miljöpartiet och Socialdemokraterna har uttryckt att de vill bli mindre woke. Andra har dödförklarat woke.

”Woke” är ett engelskt uttryck som har blivit populärt för att beskriva medvetenhet om sociala orättvisor och förtryck, särskilt i frågor som rör ras, kön, sexualitet och ekonomisk ojämlikhet. Under senare år har termen fått en bredare betydelse och används ofta för att beskriva en framstegsvänlig syn på samhällsfrågor och rättvisa.

Det absolut farligaste inslaget i wokerörelsen är cancelkulturen.

Det innebär att woke slår till i många olika frågor, allt ifrån hur vi ska tycka om klimatkrisen, om sexualitet, religion och till och med SD. I Sverige har wokeismen vuxit fram successivt och förstärkts genom åren i takt med identitetspolitik och kulturkrig.

Även om ”woke” i vissa fall har haft en positiv betydelse för ett mer inkluderande samhälle har jakten på politisk korrekthet också bidragit till en tystnadskultur, till att kränktheten fått större utrymme och att toleransen blivit mindre.

Wokerörelsen har skapat en klyfta mellan höger och vänster och det är också vänsterpartierna som har drivit vissa frågor väldigt hårt och dessutom varit beredda att tumma på demokratin. Att de rödgröna partierna tar ett steg tillbaka är ett litet steg i rätt riktning men det sker inte utan protester.

Nyligen steg några tydliga woke-kvinnor, båda före detta partiledare, fram och försvarade politiken. Gudrun Schyman uttryckte en oerhörd besvikelse över beskedet och menade att partierna måste ta strid för folkbildningen och kunskapen. Mona Sahlin hävdade att det är fattigdomsbesked om politiken inte försöker förändra opinioner.

Men frågan vi bör ställa oss är om woke verkligen står för kunskap och folkbildning? Jag är beredd att svara nej på den frågan och det absolut farligaste inslaget i wokerörelsen är cancelkulturen. Vi har mött censuren i synen på invandrare och integration, vi har mött den i klimatpolitiken och i fråga om de gröna näringarna för att nämna några exempel.

Woke lever och frodas inte minst på universiteten. Det syns inte minst genom att anställda vid universiteten missbrukar den akademiska friheten. Det sker till exempel genom att hundratals anställda skrivit debattartiklar och ställt sig bakom protesterna som varit mot kriget i Gaza. De har anklagat polisen för våld och gett anklagelser om fascism.

Sten Widmalm, professor vid Uppsala universitet, tar upp åtskilliga exempel på våld och missbruk av tjänst inom universiteten i en artikel i Axess och undrar om många anställda har tröttnat på demokratin? De tillåter att byggnader ockuperas och att examensceremonier saboteras. En lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet som forskar på Israel och Palestina fick sitt arbetsrum sönderslaget. Så med andra ord, att dödförklara woke är alldeles för tidigt.

Lotta Gröning
Opinionschef

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: lotta.groning@epochtimes.se