Barn med diagnoser!

Igår var det ingen bra dag för den lilla killen. Kommer att tänka på det hela tiden när jag läser om den flicka som nu sitter inspärrad i Eskilstuna. Hela hennes liv har varit en enda stor tragedi. Allt har gått fel och hon har bara flyttats runt mellan olika hem och kliniker.
När jag läser om hennes utbrott så ser jag lite likheter med vad som hände igår. 
Den större pojken skulle för en gångs skull umgås med en annan pojke och det är mycket ovanligt. 
Vi ville att de skulle få vara för sig själv så vi gjorde en liten utflykt som skulle sluta med besök på kondis .
Men den lilla killen ville inte acceptera att brodern skulle spela spel ihop med en jämnårig. Han var tjurig och då blir han som ett åskmoln. Att en kille på tio år kan få ett så hemskt ansikte av hat  och nedstämdhet är sorgligt att se.
Utspelen lät inte vänta på sig.Höga gälla skrik så som man hör från mycket små barn, stenkastning, vägran att gå, slå med en pinne osv.
Slutligen vägran att gå in på kondis. Vi gick in och han satte sig motvilligt ett stycke från oss .Ingenting ville han ha.
Sedan vid busshållplatsen sparkade han på busskuren. Då blev jag tvungen att ta tag i honom med en väldig cirkus som följd. Men jag höll honom tätt intill mig tills han lugnade ner sig och "gick med på "  att ta bussen hem.
Allt det här tänker jag på medan jag läser färdigt reportaget i Aftonbladet om flickan i Eskilstuna.http://flickanbakompansarglaset.story.aftonbladet.se/    

Barn med svårigheter   med sina känslor och verklighetsuppfattningar är det mycket svårt att föra ett samtal på "vanligt" sätt som man gör med andra barn.
Det är svårt att nå fram med argument eftersom de inte tar till sig dessa , de är så fokuserade på att de är utsatta för orättvisor. I vårat fall igår grundades allt på "orättvisan" att brodern hade en kompis hemma och fick spela ihop med honom.
Lillkillen blir oerhört lätt upprörd över att förlora vad det nu än är. Går något emot honom så rasar världen samman.Höga skrik av jämmer när han inte klarar ett  spel. Han kan inte förlora någonting utan att det blir ett kaos inom honom.
Medicinering hjälper honom för det mesta men tyvärr så hamnar han ibland i tillstånd där han är frånvarande och all glädje tycks försvinna.
Det är mycket ledsamt att se honom "försvinna" in i sig själv med konstiga betéenden.
När det gäller flickan i Eskilstuna så kan jag som amatör inse att allt gick fel från början och frågan inställer sig om föräldrarna? Pappan finns med i hela denna trista historia men mamman lyser med sin frånvaro.
Barn med dessa svårigheter måste ha fasta punkter i sina liv, man får inte överge dem hur djävligt det än är. De lider ju av ett handikapp som de inte råder över själv och har ångest även som barn. Så mycket rädslor de ofta också bär på vilket innebär att de måste kunna få leva i trygghet.
Föräldrar som inte är trygga och kan ge fasta normer är tyvärr olämpliga som föräldrar och deras barn mår inte bra. Barnen behöver lugn och ro och bestämda rutiner bla sovtider.
Det är synd om människorna sa Strindberg. Jag säger att det är ännu mer synd om barn vilka inte får trygghet.