Ända sedan valet har det förekommit en mängd inlägg i debatten om vilka som röstade på Sverigedemokraterna. Statistiken (SVT:s Valu, SCB och val.se) ger en tydlig bild. SD är starka på landsbygden. De är starka bland arbetare/LO-medlemmar och dem utan eftergymnasial utbildning – men också bland arbetslösa, dem med sjuk-/aktivitetsersättning och dem med ett lågt politikerförtroende. De är svaga i universitets- och storstäder samt bland Saco-medlemmar, studerande och dem med eftergymnasial utbildning. Så även om några medelinkomsttagare tillkom i senast valet bärs SD i huvudsak upp av värdekonservativ arbetarklass, av lågutbildade och av samhällsutvecklingens förlorargrupper.
Ett illustrativt exempel på varför man väljer SD är Almgården, den stadsdel i Malmö där SD har överlägset flest röster (35 procent). Det är ett område där det i huvudsak bor svenskfödd arbetarklass. Få har eftergymnasial utbildning och genomsnittlönen är låg. Men vad som framför allt är värt att notera är att Almgården ligger granne med invandrartäta Rosengård.
När Almgårdsborna i lokalpressen motiverat sina sympatier för SD har de talat om hur våld, kriminalitet, missbruk, rån och stölder mer och mer kommit att prägla deras stadsdel. De har talat om gäng av unga män från Rosengård som kommer på nattliga besök och stjäl cyklar. Även från kommunledningens sida har det konstaterats att det förekommit våld, falangstrider och kriminella gäng i miljön kring Almgården och att det finns en genuin otrygghet i området.
Nu härrör säkert inte alla brott på Almgården från Rosengård. Men faktum kvarstår att även om majoriteten av Rosengårds invånare är skötsamma och laglydiga människor finns där sociala problem. Almgårdens invånare upplever sig drabbade, samtidigt som de uppfattar att den styrande eliten själv bor långt från de socialt utsatta områdena. SD tycks alltså ha lyckats med en sak – att bekräfta för de boende där att de tar deras verklighetsbild på allvar.
Vad gör då motståndarna till SD? Jag menar att de gör i stort sett allting fel. Allianspartiernas partiledare pratar om öppna hjärtan medan deras kommunala företrädare inte hittar en enda bostad för de nyanlända. Och när man ska integrera nyanlända invandrare genom ”sänkta trösklar” till arbetsmarknaden, det vill säga lägre ingångslöner och sämre anställningstrygghet, ger man faktiskt SD:s väljarbas ett fullt rationellt skäl att rösta som de gör.
Men även vänstern gör det mesta fel. Som politiska motståndare till SD borde man försöka nå dess väljarbas och argumentera emot de förslag som SD driver. Men icke! I stället ägnar man ansenlig energi till ryggvändande symbolhandlingar, till att kalla SD för fula saker och till en meningslös diskussion om huruvida SD är fascistiskt. Men det är nog få i SD:s väljarbas som låter bli att rösta på partiet på grund av att denna diskussion förs i sammanhang där de hur som helst inte befinner sig.
Mycket energi går också till retorik. Men för Almgårdens invånare är det sannolikt viktigare att slippa få sin cykel stulen för tionde gången än att lyssna på vackra tal om människokärlek. Man har inom vänstern gjort ett misstag när man med motiveringen att inte låta SD ”sätta dagordningen” signalerat att man inte alls vill prata om sociala problem i invandrartäta områden. För problemen finns, även om de inte ska överdrivas eller generaliseras till alla invandare.
Argumentationen kring det samhällsekonomiska värdet av asylinvandring är också problematisk. För det första är den irrelevant. Vi beviljar asyl för att människor har ett skyddsbehov – inte för att de har det ena eller andra samhällsvärdet. För det andra torde det vara förståeligt att de svenskar som lever med de minsta ekonomiska marginalerna också är de som är mest oroliga för alla omprioriteringar av hur skattepengarna används.
Debatten har vidare ett påtagligt inslag av moraliserande argumentation, där de som anser sig företräda den högre moralen i denna diskussion är de mer resursstarka. De verkar samtidigt hålla sig på tryggt avstånd från det de gärna framhåller att de tolererar. Det är heller inte korrekt att alla hjärtan på de etablerade partierna är så öppna. Alla partier vill ha en reglerad invandring och därmed också avvisa en del av dem som vill bo här.
Det är samtidigt anmärkningsvärt att ett parti får stora framgångar genom att driva en fråga och sedan krydda denna med flummiga definitioner av begrepp som svenskhet och assimilation. Dessutom hoppar det ständiga grodor ur munnen på företrädarna – i den mån de överhuvudtaget inställer sig till sina förtroendeuppdrag. Jag har svårt att se att SD:s framgångar beror på egen politisk genialitet – snarare på övriga partiers oförmåga att bjuda på motstånd.
SD:s väljarbas har uppstått i en struktur av sociala klyftor och klassmotsättningar. Därför måste speciellt dåligt betyg ges till vänstern. Om vända ryggar, goda ambitioner och gullig retorik kunde lösa samhällsproblemen skulle vänstern vara en framgångsrik rörelse. Men den uteblivna ideologiska utvecklingen, den daterade klassanalysen och det moraliska ögontjäneriet straffar sig nu när man tappar förtroende bland just de förlorargrupper man säger sig vilja nå. Om de politiska motståndarna fördubblas i val efter val får man kanske ställa frågan om man inte ska ompröva sin strategi.
CLAES WALLENIUS
psykolog, ledarskapsforskare
tidigare politiskt aktiv (V)
författare till boken "Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik"
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar