Åter från Danmark!

Vi tillbringade ett par dagar i södra Danmark närmare bestämt på Lallandia. Detta är ett sk badparadis med massor av badmöjligheter samtidigt som man har riklig tillgång på fin natur utefter kusten.
Eget hus att bo i där det råder lugn och ro.Kul att snacka med olika danskar och jag har inga större svårigheter att göra mig förstådd liksom jag förstår dem.
Köpte en pölse på stan av en vänlig thailändare som talade perfekt danska.
När vi var på Lallandia så kunde jag konstatera att svenska språket hördes överallt, skulle tippa att över hälften av de tillresta kom från Sverige.

När jag bott ihop med mina närmaste ett par dagar så kändes det svårt att skiljas åt vid hemkomsten , det uppstår en konflikt i mitt inre. Samtidigt som det är skönt att komma hem till det egna så känns det sorgligt att skiljas åt. Kusliga tankar om att det kanske var sista gången jag såg dem kommer över mig ett tag och det känns sannerligen inte trevligt alls.
Känslan av obehag tilltar när jag sätter mig på tunnelbanan ut till min förort. I vagnen så talas det som vanligt ingen svenska, den enda svenska jag hör är utropen från tunnelbaneföraren.
Det känns mycket egendomligt eftersom jag under några dagar i "främmande" land hört svenska och danska helt övervägande i mina öron hela tiden .
När jag kommer "hem" så kommer jag verkligen till "främmande" land. Så var det inte för tio år sedan när jag flyttade upp till Stockholm.
Stor förändring har skett under de här åren, den "öppna" famnens politik råder.
Jag har aldrig sedan åren i Rosengård i Malmö trott på att politiken med att befolka olika utvalda förorter enbart med folk från andra länder skulle föra något gott med sig!
Tvärtom så innebär det segregation och otrivsel för många. Även för oss som är födda i det här landet och känner oss som svenskar.
När det börjar bli lättare att tala med folk i Danmark än med grannarna i förorten , då börjar något att gå fel.
Jag kan inte påstå att jag känner mig tillfreds i att aldrig kunna tala med folk omkring mig pga av språksvårigheter.
Det är trist och ger mig känslor av att befinna mig på ett ställe där jag inte hör hemma. Känner mig överkörd i mitt eget land av den politik som förts när jag också ser alla dessa gangstergrupper som vuxit upp i alla förorter.( Se polisens utredning)
Alla de mord som sker ute i förorter , vare sig det är Jönköping eller Göteborg skrämmer mig. Jag förstår inte hur unga människor överhuvudtaget kan skjuta ihjäl varandra?
Jag förstår inte hur en familj kan plåga ihjäl ett litet barn som de tagit hand om ! (Karlskrona)
När jag sitter där i tunnelbanan med olika språk klingande i mina öron och ser dessa människor så börjar jag också tänka på om också dessa unga tuffa killar skulle kunna begå mord ? Här och nu?http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6004638

Otäckt när sådana tankar flyger in i skallen, så tänkte jag aldrig tidigare i mitt liv. Det känns inte bra och stör mig.
Jag störs i mitt inre över allt våld som våra samhällen snart sagt  uppvisar överallt.
Det är synd om människorna!
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/55-no-go-zoner-i-sverige-