När jag läser det här så kommer jag att tänka på mitt första äktenskap och de jular vi firade. Min dåvarande hustru vägrade att fira jul hos mina föräldrar, jag ville att vi skulle fira varannan gång hos min mor o far. Men nej, aldrig någonsin att det blev så, hon sa att om jag ville fira med dem så fick jag göra detta ensam. Alltså var det bara att åka med till Kungsör och finna sig i detta.
Jag borde naturligtvis ha motsatt mig detta djupt orättvisa men orkade inte med att ta bråk om ytterligare en sak i vårt äktenskap.
När så skilsmässan kom så blev det likadant i fortsättningen också, fick träffa barnen i fem minuter hemma hos min släkt innan de for till Kungsör.
Sedan frågar sig mina barn från detta äktenskap varför jag övergav dem!
Frågan kunde nog ställas lite annorlunda om man ville.
Chansen till ett naturligt umgänge var i de flesta fall lika med noll.
Julfirandet som det var från första stund uppvisade ju en ovilja till kompromiss som sedan åtföljde vårt förhållande i alla år. Då är det lätt att misströsta och ge upp vilket jag tyvärr får dela med många andra män.
Förståelsen för oss pappor är lika med noll hos många barn som blivit fostrade i princip av bara den ena parten!
Idag verkar det ha blivit kanske lite bättre mellan skilda föräldrar men vad vet jag? Det kanske fortfarande utspelas en massa "kamper" mellan de skilda vilket gör att barn på julen inte alls är så glada ?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar