Ett åldrande ansikte!

Det här fotot tog jag idag med armen utsträckt så långt det går för att kunna knäppa bilden själv.
I år fyller jag 65.Smakar på siffrorna men har svårt att få denna ekvation att gå ihop.
Varför då? Jo, jag förnekar i mitt sinne att dessa siffror stämmer.Minns min faster som alltid drog av 10 år när någon frågade om hennes ålder. När jag var liten då frågade jag henne varför hon gjorde så.Faster Ingeborg sa då något som jag inte fattade då:"Jo Bosse, jag är ju 47 men jag känner mig som 27 inom mig men då är det bäst att säga 37"!
Ja, det är nog så här många känner det inom sig men ett foto eller en spegelbild talar om sanningen för oss.
Något jag har lärt på senare tid är att känslor kan aldrig bli gamla utan de finns där färdiga att väckas upp vid lämpligt tillfälle.
En förälskelse i mogen ålder kan kännas precis som när man var 15 år!
Det tror inte de som är unga men det är sanningen.
Man blir lika stollig som i tonåren.Ja ni som har varit förälskade eller är det nu vet exakt vad jag talar om.Men visst är det en härlig känsla nästan ibland snudd på att det gör ont.Åtminstone gör det ont när man ska skiljas åt av olika orsaker.

Åter till det här med ålder, jag har kommit i den ålder då jag lusläser dödsannonserna.Varför gör man det?
När jag ser de som är en del år yngre än jag eller jämnåriga så går det en sorts rysning genom kroppen.Jag kan sitta och sucka djupt över en dödsannons över tex en 43 års kvinna som har avlidit efterlämnande make och tämligen unga barn.Känner henne inte men i min själ kommer det en sorgensenhet över denna familjs öde.Tänker på hur barnen och mannen är mycket ledsna och ser mitt eget liv framför mig.Då kommer också tacksamheten över att jag lever och ska fylla 65!