lördag, april 27, 2024

Judehatet är som en mental sjukdom med smittoeffekt! Alla låter som Hitler idag!

 

Värsta massakern sedan ww2 och så hurrar folk på sina håll. Värst är ju som vanligt studenter vid USA:s universitet. Woke!

Det som öppet sägs idag även i Sverige har varit omöjligt tidigare. Antisemitism var något fult och vidrigt. Men det fanns där bara man skrapade lite på ytan. Under mina 26 år i Malmö träffade jag inte en enda arab utan att de var antisemiter.

Tidigt kunde man i olika vänstertåg, även hos sossarna, höra antisemitiska slagord och sånger.

SSU Malmö har i många år gått i täten för judehatet. Alltid livligt understödda av sångaren Mikael Wiehe. Jag har själv upplevt honom på ett antismitiskt möte i Malmö där Ung vänster stod för ren antisemitism. Anton Strand från vpk eldade på mötesdeltagarna med sina otroligt äckliga formuleringar, vi gick därifrån. För övrigt har jag aldrig mer talat med Wiehe efter detta.

Idag är ledaren i GP värd att spara på min blogg,Susanna Birgersson skriver väldigt klargörande om woke och antisemitismen.

Susanna Birgersson: Vad hatet mot Israel säger om västvärlden

LedareProtesterna på olika universitet mot allt som har med landet Israel att göra synliggör en skrämmande ideologisk enögdhet.

Det ser ut som en ondskefull tanke: Lagom till inledningen av den judiska påsken spred sig de propalestinska demonstrationerna som en löpeld över elituniversiteten i USA. Demonstrationerna är inte så mycket propalestinska som de är anti-israeliska, och på sina håll liknar de alltmer stödmanifestationer för Hamas.

Judiska studenter vittnar om hot och trakasserier, till och med fysiska attacker. Det skriks om grisar och gaskamrar. Det ropas att judiska studenter ska ”åka hem till Polen”. Det postas på sociala medier om att sionister inte förtjänar att leva.

Demonstranterna vid New York-universitetet Columbia, upploppens epicentrum – kräver att universitetet ska upphöra med alla former av utbyten med israeliska universitet och avbryta alla kontakter med aktörer som kan antas ha kopplingar till Israel. 

nget av universiteten förmår att på en gång tydligt fördöma de hatiska budskapen, stötta sina judiska studenter och professorer, och resolut avveckla de demonstrationer som alltmer liknar ockupationer.

Vreden över att Israel inte avblåser sitt krig mot Hamas har ganska lite med mänskligt lidande att göra. Studenterna är jämförelsevis likgiltiga inför svältkatastrofen i Sudan, inför de dagliga avrättningarna i Iran, inför slakten av kristna i Nigeria, inför den israeliska gisslan som torteras och våldtas i Hamas tunnlar.

De bryr sig inte ens om Hamas mångåriga, väldokumenterade grymheter mot den palestinska befolkning som de säger sig lida med. De kräver inte att universiteten ska sluta ta emot pengar från länder som finansierar terrorism.

De hatar Israel. De hatar sionism – eller det de tror är sionism.

Det har gått ett halvår, men fortfarande lyser det obarmhärtiga skenet från den 7:e oktober över hela västvärlden. Redan innan Israel hunnit organisera sig till ett militärt försvar, redan innan de vanställda liken i södra Israel kunnat räknas stämde de ”propalestinska” skarorna upp till jubel, och till protest mot Israel, från Sydney till London, från New York till Stockholm. Och det är i den andan det har fortsatt.

Perspektivet är ett enormt förstoringsglas nedtryckt över Israel – och obefintligt intresse för förhållandena utanför. Och vad ser man då? Man ser att Israel är stort och starkt i jämförelse med de palestinska befolkningarna i Gaza och på Västbanken. Man ser att regeringen låter bosättarna hållas, att de får expandera och att våldet mot palestinier bara straffas ibland.

Man ser Israel som en enorm krigsmakt som i detta nu ödelägger stora delar av Gazaremsan och dödar civila i tusental. Sen tittar man bort och går ut och demonstrerar, ropar saker som ”From the river to the sea”, väl vetandes att det uppfattas som ett upprop till folkmord på judar, väl vetandes att det är så Hamas använder det. Man sansar sig inte ens när slaktarna i Hamas låter meddela att de gillar protesterna.

I ett decennium har vänsterns politisk-ideologiska fokus varit fullständigt dominerat av frågor som rör identitet, och den klassiskt marxistisk-materialistiska analysen av förtryckare och förtryckta har överförts till spektrumet ras, kön, sexualitet och könsidentitet. Rättvisa mäts i utfall och representation – ”equity” som det kallas. I kombination med gammal hederlig antisemitism har Israel i detta paradigm blivit den allra värsta statsbildning som någonsin existerat på den här jorden.

Inflyttningen av judar till Israel på 1800-talet och under 1900-talets första hälft, de blomstrande samhällen som de lyckades utveckla redan då, överlevarna från Förintelsen som kom i fiskebåtar och smugglades in nattetid, utropande av en stat 1948 – alltsammans beskrivs som den allra största illgärning den här världen har skådat.

Och man får lätt intrycket att resten av staterna i Afrika och Mellanöstern skulle ha bildats i samtal och dialog, utan att någon enda individ någonsin har förfördelats eller tvingats flytta sina bopålar.

Det är ett fixering som vore komisk om den inte var så ondskefull och fått så förfärliga följder.

Den 7 oktober förenades detta marxistiska, identitetspolitiska tankegods med den invandrade islamistiska antisemitismen i en vedervärdig karneval – ett upptåg som fortfarande pågår.

Över hela västvärlden funderar judar på om det är dags att packa väskorna. Är det ansvarsfullt att låta sina barn växa upp i samhällen där skolor och förskolor måste omges av skottsäkert glas och där ett judiskt namn, en kippa, en Davidsstjärna och en proisraelisk inställning uppfattas som en våldsprovokation? Där judiska begravningsplatser vandaliseras och synagogor attackeras? Där evenemang med judiska förtecken göms undan och lokaler måste bytas i sista stund?

Lägger man undan det där antisemitiska förstoringsglaset ser man att det finns 15 miljoner judar i världen, medan det finns 1,3 miljarder muslimer. Det finns ett femtiotal länder som präglas av olika versioner av islam och olika grader av förtryck – men bara en enda judisk stat. Tittar man på en karta, så ser man den lilla, lilla prick som är Israel, och man ser de enorma landområden som är muslimska länder.

Om du hatar existensen av den lilla, lilla pricken, bör du kanske fundera på var det hatet kommer ifrån. Om du inte kan delta i evenemangen runt Eurovisionsfestivalen för att en israelisk artist kommer att delta i tävlingen, bör du kanske fundera på vem det är du försöker ställa dig in hos.

Utan förstoringsglaset förstår man att kriget i Gaza ingår i Irans proxykrig mot Israel. Folkmordsattacken den 7:e oktober, då israeler slaktades, brändes, våldtogs, torterades och kidnappades, var delvis planlagd i Teheran, vars mullor längtar efter att utplåna alla judar på hela jorden. Att de inte lyckades döda en enda under den massiva missilattacken natten till den 14 april, måste ha varit en stor missräkning.

Vid gränsen i norr finns det likaså Iranunderstödda Hizbollah med ett raketförråd som får Hamas att blekna av avund. Den israeliska befolkningen är evakuerad från gränserna både i norr och i söder.

Israel är en Goliat bara om man ser på landet genom sitt förstoringsglas.

Det gångna halvåret har varit ett chockartat uppvaknande för många judar i västvärlden. Deras stöd till den antirasistiska diskursen gav absolut ingen utdelning när judar massakrerades i Israel, och när de antisemitiska hatbrotten eskalerade i land efter land. Woke-ideologin, som delar in människor i förtryckta och förtryckande, är – visade det sig – antijudisk. Judar är nämligen per definition förtryckare, också när de trakasseras. Eller mördas.

Den judiska påsken firas till minne av folkets uppbrott från slaveriet i Egypten, ut i öknen, mot det lovade landet. Måtte årets påsk inte förebåda något storskaligt uppbrott. Men mentalt har nog uppbrottet på sätt och vis redan skett, genom att identifieringen med Israel blivit så mycket starkare hos många.

Vi som inte har något alternativt hemland, kan bara önska och arbeta för ett kollektivt uppbrott från det tankegods som legitimerat antisemitismen som grasserar framför våra ögon.

Susanna Birgersson

 

 

 

 

 

 

fredag, april 26, 2024

Svar på tal till de 50 forskarna mm i Lund! /SDS

 

Vi håller inte med varandra politiskt. Somliga av oss kom till Studentafton för att lyssna på en statsminister vi tycker om, andra för att ställa kritiska frågor. Gemensamt är att vi inte delar den romantisering av förstörda demokratiska möten som 50 forskare vid vårt universitet har gett uttryck för (Aktuella frågor 22/4).

Det tog bara sekunder för den första aktivisten att avbryta Studentaftons samtal i Lunds stadshall med skrik. Och så fortgick kvällen. Ungefär en gång i kvarten reste sig en ny grupp aktivister upp och filmade sig själva medan de skrek om alltifrån Gaza till klimatet, väl medvetna om att det senare skulle komma en frågestund där deras frågor kunde besvaras. Vi andra som var på plats är också intresserade av de ämnena och därför avhandlades de när vi fick ordet. Det är alltså inte frågorna, utan metoden att förstöra möten och tysta andra som vi vänder oss emot.


Det var uppenbart att aktivisterna inte var intresserade av ett samtal, utan snarare någon form av teater för inbördes beundran och likes på sociala medier.

När kvällens Studentafton var slut skulle vi och flera hundra andra deltagare hämta våra jackor. Vi möttes då av en folkmassa som skrek och bankade hårt på byggnadens fönster. Åhörare, oavsett partisympatier eller åsikter om politiska frågor, filmades och anklagades för att stötta folkmord. En medlem i Studentaftonutskottet, som arrangerade kvällens evenemang, fick en spottloska mot sig. Det är denna metod som forskare vid vårt universitet tackar för och beskriver som ”en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati”.

Vi som var på plats kände inte samma hoppfullhet, snarare ett stort obehag. Viljan till en mer djupgående form av demokrati lyste med sin frånvaro när det demokratiska mötet saboterades.

Många, såväl, åhörare som politiker och debattörer, har med rätta kritiserat aktivisterna för att de förstörde ett ideellt planerat studentevenemang. De 50 forskare som har uttalat sig i frågan beskriver däremot invändningarna som ”ett steg i utvecklingen mot fascism”. Och fortsätter: ”Den sociala ordning som regeringen vill skapa hotar demokratin istället för att vårda den.” Några icke namngivna politiska filosofer har enligt forskarna ”varnat för detta”. Då syftar de alltså inte på faran med att tysta meningsmotståndare eller spotta på arrangörer – utan faran med att kritisera det oacceptabla beteendet. Det är häpnadsväckande formuleringar.

Vi studenter har också läst teorier om demokrati, om deltagande och om yttrandefrihet. Ingenstans står det att det hotar demokratin att statsministern är tillgänglig och deltar på öppna möten där vem som helst är välkommen för att ställa sina frågor. Det står inte heller att kritik mot människor som förstör för andra är ett steg mot fascism. De 50 forskarna prioriterar uppenbarligen fult politiskt spel framför akademisk hederlighet.

Vi bör alla istället vara rädda om den ömsesidiga respekt som gör möten som den Studentafton som Ulf Kristersson deltog vid möjliga.

Studentaftnarna är utmärkta exempel på när politiken kommer närmare medborgarna. Sedan Per Albin Hanssons tid på 1930- och 1940-talet, har alla statsministrar behövt möta studenter i Lund.

Statsministrarna har fått förklara hur de resonerar, men också svarat på kluriga frågor och stått till svars för sin politik. Det är unikt, både i Sverige och i världen. Vi studenter vill att den demokratiska traditionen med öppna samtal lever vidare.

SKRIBENTERNA

Liv Näslund, åhörare och statsvetarstudent

Arvid Modéus, statsvetarstudent och utskottsmedlem i Studentafton

Elias Nilsson, åhörare och nationalekonomistudent

Agardh Hjärne, åhörare och historiestudent

Alexander Fyhn Unander-Scharin, åhörare och statsvetarstudent

Alexandra Szybek, åhörare och sociologistudent

Anna Aronsson, åhörare och student inom europastudier

Clara Feikes de Groot, åhörare och statsvetarstudent

Clara Ivarsson, åhörare och student inom service management

Conrad Tabich, åhörare och handelsrättsstudent

Dag Lorentzon, åhörare och logistikstudent

David Gabrielsson, åhörare och retorikstudent

David Henderup Larsson, åhörare och student inom historia och religionshistoria

Donja Tavakolinia, åhörare och student inom freds- och konfliktvetenskap

Edmir Mehmeti, åhörare och student inom historia och statsvetenskap

Elias Frostensson, åhörare och juridikstudent

Emilia Poole, åhörare och arkitekturstudent

Emmy Nordlund, åhörare och läkarstudent

Erik Daunfeldt, åhörare och PPE-student

Erik Tegler, åhörare och doktorand i matematik

Filip Carlsson, åhörare och läkarstudent

Filip Lewinski, åhörare och juridikstudent

Filip Seiman, åhörare och juridikstudent

Fride Lorentzon, åhörare och juridikstudent

Hannes Wahrolén, åhörare och läkarstudent

Henny Nilsson, läkarstudent och utskottsmedlem i Studentafton

Henrik Bengtsson, åhörare och doktorand i statistik

Isac Rubin, åhörare och statsvetarstudent

Jenny Larsson, ekonomistudent och utskottsmedlem i Studentafton

Jens Pettersson, åhörare och statsvetarstudent

Johan Stigenberg, åhörare och juridikstudent

Jonas Murray, åhörare och student inom tyska

Kristoffer Lindstrii, åhörare och statsvetarstudent

Lenart Bleta, åhörare och juridikstudent

Linn Rydberg, åhörare och student inom teknisk matematik

Lucas Röing, åhörare och statsvetarstudent

Marcus Rydberg, åhörare och nationalekonomistudent

Marcus Stolz, åhörare och statistikstudent

Märta Hesslow, åhörare och juridikstudent

Niklas Helenefors, åhörare och PPE-student

Oliver Novak, åhörare och ekonomistudent

Oscar Falk, juridikstudent och utskottsmedlem i Studentafton

Sara Blixt, åhörare och student inom maskinteknik

Simon Linder, student inom teoretisk fysik och utskottsmedlem i Studentafton

Teodor Simrén, åhörare och statsvetarstudent

Theodor Coppen, åhörare och juridikstudent

Truls Karlberg, åhörare och nationalekonomistudent

Victor Borisch, åhörare och statsvetarstudent

Victoria Brorsson, åhörare och student inom freds- och konfliktvetenskap

Vidar Grevåker, åhörare och juridikstudent




torsdag, april 25, 2024

Nazihamas måste bort från Gaza!


Hamas har släppt en film på Hersh Goldberg-Polin som är en av de kvarvarande ur gisslan i Gaza.

I videon syns Hersh Goldberg-Polin ha en amputerad arm, vilket enligt uppgifter från bland annat överlevare vid Novafestivalen vara på grund av att den hjälte som Hersh var kastade bort handgranater som Hamas kastat in mot festivalen. Men en granat sprängdes för nära Hersh och sprängde bort hans ena arm.
I videon säger Hersh:
”I was arrested in October 7th at the Nova Concert in Rei’m”.
Samt förklarar att den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu bör skämmas:
”Because the Air Force bombings killed about 70 detainees like me”.
Samt förklarar Hersh att den israeliska regeringen bör skämmas som nekat avtalen som föreslagits av Hamas.
Man kan ju räkna ut med arslet att detta är Hamas-propaganda som ska tjäna två syften:
• Öka polarisering mot den israeliska regeringen och militären i kriget.
• Psykologiskt tortera gisslans anhöriga.
Det är för tydligt att extremt lite av det Hersh Goldberg-Polin säger i videon är hans egna ord. För man ser och hör på Hershs röst att han är nära på att bryta ihop. Detta är vad Hamas själv tvingar honom att säga.
Till exempel att ”Hamas grep honom den 7 oktober” stämmer ju inte, de kidnappade honom!
Sen stämmer det ju inte Israel dödat 70 av de kvarvarande i gisslan. Det enda som bekräftats är att Israel själva erkände att ha skjutit tre ur gisslan då man trodde de var Hamas.
Hersh Goldberg-Polins föräldrar har gjort ett uttalande efter att videon spridits på nätet:
”Seeing the video of Hersh today is overwhelming. We are relieved to see him alive, but we are also concerned about his health and wellbeing as well as that of all the other hostages and all of those suffering in this region”.
Detta är ett tydligt bevis på att IDF måste gå in i Rafah, rädda gisslan samt eliminera och arrestera Hamas-terroristerna som gömmer sig i tunnlarna.
Hersh Goldberg-Polin ska hem!

onsdag, april 24, 2024

Vi lever i en slags diktatur där vissa bestämmer över oss andra!

 

Ola Wong i Kvartal :

Värdegrundsentreprenören Barakat Ghebrehawariat stormade ut från en debatt på Kulturhuset efter att ha hört N-ordet.

Jag satt i panelen medan Kulturhuset skickade vakter. Så här såg det ut från podiet, skriver Ola Wong, som ser ett mönster där Kulturhuset viker sig i frågor om yttrandefrihet.

Det är Kulturnatt i Stockholm; Kulturhuset fyller 50 och kvällens arrangemang ska spegla detta halvsekel. I Barnbiblioteket är jag med på en programpunkt om 10-talets kulturdebatter på Kulturhuset stadsteatern. Min motdebattör är Barakat Ghebrehawariat, författare till boken Får man säga svart och tongivande debattörentreprenör i ämnet. Moderator är Stina Oscarson och hon har redan på förhand skickat frågor till oss. Det ska handla om debatterna som skakade Kulturhuset på 2010-talet som kretsade kring identitet, censur, yttrandefrihet och rasism – bland annat ”Tintin-gate” 2012.

Dagen efter evenemanget kan jag läsa på Barakat Ghebrehawariats instagram: ”Igår blev jag utsatt för rasism när jag var inbjuden för att prata om rasism. Den här gången har det inte skett i en obskyr lokal i en småstad utan på landets största kulturinstitution. Lite overkligt och helt oacceptabelt.” Han lägger till en emoji på en vissnad ros och ett brustet hjärta. Därefter skriver han: ”När jag protesterade mot att N-ordet användes blev jag i stället hyschad av moderatorn. Till slut såg jag ingen annan utväg än att lämna debatten. Stämningen var stundtals hätsk och fientlig, så pass att väktare blev inkallade.” Till DN Kultur säger han att han känner sig ledsen, besviken och otrygg.

Kulturhusets kulturchef Linda Beijer kom på måndagen med en ursäkt: ”Efter debatten på scen användes N-ordet. Där borde vi som arrangör markera eller avbrutit arrangemanget. Att det blev så här kan jag bara uppriktigt be om ursäkt för.”

Det här är vad som hände från min utkikspunkt på podiet.

Ett väldigt tryggt rum

Scenen är barnbibliotek och alla i lokalen har fått lämna skorna vid ingången. Publiken, ett tjugotal personer i medelåldern, sitter därför i strumplästen framför oss på mjuka tygkuddar på golvet. Vi i panelen har fått kvällens temafrågor på förhand, en av dessa är: ”Hur anser ni att vi ska förhålla oss till äldre litteratur, konst. Ska Pippis pappa även i nya utgåvor få tituleras med n-ordet och ska tal av t.ex. Martin Luther King få citeras i original?”

Stina Oscarson inleder diskussionen med frågan vad vi tänkte om Tintin-gate när det begav sig, då det blev kulturkrig när böckerna om Tintin plockades bort från barnavdelningen på biblioteket. Jag säger att jag tyckte det var ett typiskt kulturbråk om symboler som mest ger mig huvudvärk och som får majoritetsbefolkningen att känna sig som en utsatt minoritet. Barakat Ghebrehawariat menar, om jag förstod honom rätt, att det borde införas normkritisk undervisning för barn från 6-års åldern. Allt från barnböcker till Bibeln ska rensas eller problematiseras vad gäller ord och åsikter som idag kan verka stötande för genus, norm- och raskänsliga. Jag anser att skolan bör koncentrera sig på att lära barnen att läsa och skriva. Normkritisk fostran och censur går inte ihop med målet om fri åsiktsbildning. Jag varnar för att yttrandefriheten idag trängs från både vänster och höger. Ett exempel på sistnämnda är hur artister och intellektuella mister jobb och tystas när de kritiserar Israel – cancelleringen drabbar till och med artisten Ai Weiwei, som flydde till Europa från censuren i Kina. Barakat Ghebrehawariat verkar inte förstå vad jag menar utan pratar om att medierna är bevisat Israelvänliga.

Det är som om vi står på två olika planeter och tittar på samma del av jorden.

Sedan blir det frågestund.

N-ordet

En i publiken berättar att han blev retad och kallad neger som liten, men han har inget minne av att han tyckte det var obehagligt att läsa Pippi trots att hennes pappa beskrivs som ”negerkung”. Det har inte heller hindrat honom från att läsa samma bok för sina barn, vilket han menar inte heller var traumatiskt för dem. Han heter Peter Thörnqvist och är en svensk tjänsteman med pappa från Sudan. Barakat Ghebrehawariat säger till Peter Thörnqvist att han inte ska använda N-ordet. Jag tänker på att jag själv blev mobbad som barn och kallad svartskalle och blatte. Ska vi inte få beskriva våra upplevelser ärligt? Det är ju som att låta mobbarna vinna, en gång till.

En annan frågeställare berättar att han är vän med Kent Persson, som mördades för att han var svensk av en terrorist i Bryssel. Nu kom frågor om att debatten borde handla mer om rasism mot svenskar. Hur är det med islam och yttrandefrihet, undrar en annan.

Jag kan förstå om Barakat Ghebrehawariat vid det här laget känner att han har publiken emot sig, men samtliga frågeställare håller en lugn och resonerande ton. Det gör även en man klädd i rutig skjorta och som sitter i skräddarställning på en av de grå mjuka mjukiskuddarna på golvet. Han börjar med vänlig röst prata om i vilken kontext man kan använda ordet … och så säger han DET. Barakat Ghebrehawariat avbryter, nu märkbart irriterad. Han har ju sagt att man inte får säga ORDET. Mannen säger att han vill förklara varför han använde det ordet. Hur kommer det sig att vissa ord har blivit som besvärjelser, att det numera verkar som om kontexten inte spelar någon roll, bara ordet? Men Ghebrehawariat avbryter gång på gång, mer och mer irriterad.

Både Stina Oscarson och jag ber honom att låta frågeställaren tala till punkt. Under tiden har en kvinna i lokalen blivit högljudd och säger att det är äckligt att ”två vita män” använder sådana ord (Peter Thörnqvists berättar efteråt att det var första gången han blivit kallad för en vit svensk man). En annan kvinna lämnar också lokalen och säger att hon ”inte känner sig trygg”. Barakat Ghebrehawariat meddelar Stina Oscarson att hon har misslyckats med att skapa ett tryggt rum. Han stormar ut ur lokalen. Frågeställaren på den grå kudden fortsätter i samma lugna ton:

– Slutpoängen jag ville komma till är om det finns symbolfrågor som är viktiga?

Seansen avslutas med att Stina Oscarson säger att hon trodde vi hade kommit längre 2024.

– Det är trots allt ord det handlar om. Vi står inte här med automatvapen.

Då kliver plötsligt två av Kulturhusets muskulösa vakter in i barnbiblioteket och börjar fråga ut frågeställaren på den grå sittkudden.

– Det kan finnas barn här! säger en av dem.

– Vi upprätthåller den allmänna ordningen, säger den andre.

Den verklige ordningsstöraren

Medan detta pågår har jag hela tiden en tanke som snurrar i huvudet: Varför känns det som om jag är med i Monty Python-filmen Life of Brian? En annan i publiken får samma tanke och säger ordet: ”JEHOVA!”

I Life of Brian finns en scen där en man ska stenas till döds för blasfemi då han uttalat det förbjudna namnet på Gud. Mannen försvarar sig: ”Men, det enda jag sa var att ”Den här hälleflundran är god nog åt Jehova”. ”Han sa det igen!” Stenarna flyger. Scenen slutar med att översteprästen försöker skapa ordning: ”Ingen får stena någon förrän jag har blåst i den här visselpipan, även om de säger Jehova”, varpå översteprästen stenas till döds.

Under tiden står två uttråkade romerska vakter och tittar på de lättkränktas bråk om symbolfrågor. De trötta leendena på Kulturhusets vakter … Någon ordningsstörare fanns inte längre i lokalen hur som helst, inga barn heller.

För det var bara en på podiet som avbröt och slutligen stormade ut som en auktoritär barnunge. Det var Barakat Ghebrehawariat. Den ende i publiken som störde samtalet var kvinnan som började gorma om vita män.

Varken Stina Oscarson eller Kulturhuset har något att be om ursäkt för.

Ändå gör Linda Beijer, kulturchef på Kulturhuset, just det. Det är också något som går igen från debatterna under 10-talet, denna självskadande drift att krypa i första vindpusts riktning. Under Tintin-gate försvarade Kulturhuset först den konstnärlige ledaren Behrang Miri när han plockade Tintin-böckerna och ville införa antirasistisk bokgallring, sedan när kritiken kom i medierna kovände chefen – nu var det plötsligt fel att plocka bort Tintin.

Därefter slutade Kulturhusets vd Eric Sjöström och Benny Fredriksson fick ta över. Resten är tragisk svensk nutidshistoria.

”Ett kulturhus ska inte sjabbla i frågor som rör yttrandefriheten”, skriver Johan Hilton i sin gripande bok Den siste teaterdirektören. Han skildrar i den hur Kulturhuset gång på gång går fel i frågor om etik och yttrandefrihet när det börjar blåsa i medierna. Varken personal eller ledning stod upp för Benny Fredriksson när lynchmobben och kulturjournalisterna vände sig mot honom. Den hotade konstnären Lars Vilks portades från ett vernissage 2015 där alla andra var välkomna. Artisten Makode Linde lyckades 2016 sätta Kulturhuset schackmatt genom att döpa sin utställning där till Den siste negerkungen. Linde, som själv är svart, hävdade sin rätt att få använda N-ordet. ”Som utgångspunkt för en konstdebatt betraktat är det briljant”, skriver Hilton. Den gången kommenterade Makode Linde moralpoliserna som kritiserade hans drift med stereotyper om svarta.

”Det här är människor som inte kan något om konst, jag tycker det är tråkigt förstås eftersom de här människorna ju faktiskt vill lite samma saker som jag, men när jag hör dem prata, och lyssnar på vad de säger är de fascister.”

Rutinen är att när det blir otryggt i rummet ska vakt tillkallas.

I en intervju med DN Kultur säger Linda Beijer på måndagen: ”Vi ska erbjuda trygga rum, det lyckades vi inte med denna gång. Någon av oss arrangörer borde ha sagt ifrån.” Hon säger också att rutinen är att när det blir otryggt i rummet ska vakt tillkallas och det gjordes även i detta fall.

Notera att Linda Beijer inte har pratat med Stina Oscarson eller mig eller Peter Thörnqvist för att höra vår version av saken. Det har inte DN Kultur, SR Kulturnytt eller SVT gjort heller. De har enbart okritiskt förmedlat Barakat Ghebrehawariats budskap och ställt Kulturhuset till svars. SR:s Kulturnytt sätter den förledande rubriken: Kritik mot Kulturhuset efter rasistiskt tillmäle. Nej, ingen riktade något glåpord till Barakat, det var däremot bitvis en diskussion om ett glåpord i en historisk kontext. Metoo kommer och går – ovannämnda redaktioners inkompetens består.

Linda Beijer verkar inte heller ha fattat att det är hennes förbannade skyldighet att värna yttrandefriheten i det öppna samhället.

Lever på sin kränkthet

Efteråt pratade jag med Stina Oscarson. Hon menar att det kändes fel att utfärda ett ordförbud. Det är faktiskt inte ett särskilt radikalt budskap i en demokrati.

– Jag tänker att ni som är på scen är vuxna individer och är där i tjänsten. Det är ingen mänsklig rättighet att slippa höra vissa ord. Sen anser jag att man inte ska använda dem, men det är en annan sak. Vi skulle behöva förbjuda så mycket i det här samhället om man vill skona människor från allt de kan bli kränkta av eller kan uppleva som rasism, säger Stina Oscarson.

Hon påminner om en annan sak: makthierarkin i rummet. Vi som var på scenen har högre status än de i publiken. Alla kan inte det höga akademiska språk som Barakat pratar på och som han avkräver av andra.

– Betraktar man ett sansat försök att låta en frågeställare tala till punkt som att man blir tystad och uppfattar man att det är obehagligt att två personer i väl formulerade frågor väljer att uttala N-ordet som hotfullt, då delar vi inte samma verklighetsbild. Och går man sedan ut och skriver offentligt att man blivit utsatt för rasism under en debatt och att stämningen bitvis var så hätsk att väktare behövde kallas in har man in mina ögon bara bevisat att man lever på sin kränkthet.

Hon sätter fingret på något uppenbart. När handelsresande i kränkthet som Barakat Ghebrehawariat försöker framställa sig som offer undergräver de människor som drabbas av riktig rasism i verkligheten. Barakats firma har enligt hemsidan kontor på exklusiva Grev Turegatan i Stockholm. De erbjuder föreläsningar om normkritisk kommunikation på följande sätt: ”Är du rädd för att säga fel trots att du vill göra rätt?” Jag vet några som han har lyckats skrämma upp. Låt mig gissa att Linda Beijer kommer att göra Kulturhuset till hans kunder.

 

tisdag, april 23, 2024

VI MÅSTE KUNNA DISKUTERA OM MUSLIMER!


 

Publicerad 

Tidningen The Telegraph presenterade nyligen en stor undersök­ning vars resultat det finns anledning att fundera över också här i Sverige. 

Enligt undersökningen är det endast 25 procent av brittiska muslimer som tror att Hamas begick mord och våldtäkt i Israel den 7 oktober 2023. Hela 46 procent uttrycker snarare sympatier för Hamas, trots att det bara är sex månader sedan de mördade 1 200 oskyldiga civila och tog 253 personer som gisslan.

Det är dessutom så att uppfattningen att Hamas inte utförde några grymheter den 7 oktober är vanligare i gruppen yngre och väl­utbildade muslimer. I åldersgruppen 18–24 år är det 47 procent som förnekar vad Hamas gjorde, och bland universitets­utbildade är siffran 40 procent.

I tillägg önskar en tredjedel – 32 procent – av de brittiska muslimerna att sharia ska införas som lag i Storbritannien.

Det är viktigt att inte dra för snabba slutsatser från England till Sverige, från muslimer som generell grupp till olika muslimska grupperingar eller till enskilda muslimer. 

På liknande sätt är det viktigt att kunna särskilja vad i detta som är rotat i histo­riska och politiska konflikter, vad som är rotat i den i Mellanöstern allmänt ut­bredda antisemitismen, och vad som har sina rötter i specifika teologiska före­ställningar inom islam. Såsom tanken på ”dar al-Islam”, muslimsk överhöghet, där världen är indelad i det som är underkastat islam och det som är ”dar al-harb”, krigets område. Det vill säga alla övriga områden som inte lyder under muslimskt styre men som är kallade till underkastelse under islam.

Svensk debatt har under lång tid präglats av naivitet. Ledande politiker och opinions­bildare har varit blinda eller av olika anledningar valt att blunda för allvarliga och snabbt växande samhällsproblem.

Under kort tid har ett stort antal människor invandrat till Sverige från muslimska kulturer, och de har i hög utsträckning tagit med sig muslimska övertygelser hit. Här i Sverige har de ofta pressats samman i områden som efterhand har tömts på infödda svenskar och som blivit enklaver av ursprungsländernas kultur. Antisemi­tism, hedersproblematik och tvångsäktenskap tillhör tydliga exempel på detta.

Ett av de riktigt utmanande resultaten av den engelska undersök­ningen är att sådana här frågor inte löser sig med tiden helt av sig självt. Nästa generation, född i det nya landet och uppvuxen i dess kultur, kan ha ännu starkare övertygelser än föräldragenerationen. Detsamma gäller för utbildning; den är ingen garanti för att nästa generation tänker demokratiskt och utifrån mänskliga rättigheter. Den egna subkulturen kan vara starkare än den omgivande främmande kulturen i den nya landet.

Frågorna om vilka över­tygelser som odlas bland den i dag stora svenska muslimska gruppen är alltför viktig för att viftas bort med generella anklagelser om främlings­fientlighet.

År 2012 blossade det upp en kraftig debatt runt några texter som vi i Svenska evange­liska alliansen hade publicerat i vårt nyhetsbrev. Det var islamkritiska texter med stark polemisk udd. Men i stället för en debatt om islam och dess innehåll, följde högljudda – och felaktiga – anklagelser om främlingsfientlighet.

Förhoppningsvis har debattklimatet nu mognat. Frågorna om vilka övertygelser som odlas bland den i dag stora svenska muslimska gruppen är alltför viktig för att viftas bort med generella anklagelser om främlingsfientlighet.

Här borde också många fler moderata muslimska röster träda fram. Det är förvånande tyst från imamer och muslim­ska ledare när det gäller fördömanden av Hamas, antisemitism och heders­problem­a­tik. Eller klargöranden kring hur man ser på sharia som svensk lag.

Detta är frågor som berör det fria och demokratiska samhällets framtid och som är värda ett seriöst samtal.

En fråga till frikyrkan,varför ansåg man jazzen som syndig?



 

måndag, april 22, 2024

Den långa marschen....!


 Regeringsföreträdarna avfärdar dem som protesterar som odemokratiska, ociviliserade och destruktiva. Det är ett grepp som många historiker och statsvetare känner igen som ett steg i utvecklingen mot fascism, skriver femtio forskare vid Lunds universitet.

“När Kristersson vill stötta Netanyahus folkmord, då går vi ut på gatan – det är inte våra ord”. Strofen har ekat mellan husen under demonstrationer i Skåne och resten av Sverige under de senaste månaderna. Det är ett uttryck för nödvändigheten att protestera mot att Sveriges regering understödjer en högerextrem premiärministers politiska vision som vi anser är att fördriva ett folk.


Dag efter dag i sex månaders tid har bilderna av lemlästade kroppar, döda kroppar, förnedrade kroppar, sönderbombade städer och skräckslagna, svältande män, kvinnor och barn visats i medierna. Vad ska man göra? Vad är ett passande sätt att agera när regeringen stöttar vad vi betraktar som ett pågående folkmord?


När Kristersson nyligen besökte Studentafton i Lund ställde sig studenter upp i protest. Den som inledde ropade:
”33 000 människor har mördats i Gaza. 13 000 barn har mördats i Israels folkmord som du Ulf Kristersson och din regering har stöttat hela vägen. Ni har assisterat Israel att svälta ut Gazas befolkning. Ni är medskyldiga till folkmord. 33 000 liv på era samveten."


Som svar uttryckte Kristersson sin åsikt om hur ett demokratiskt samtal går till. Man ska inte avbryta varandra, förklarade han. Vi ska inte ha ett “gatans parlament”. Lunds lokala M-ledare Rasmus Törnblom sade att ”man ska ifrågasätta demokratisynen hos dem som väljer att sabotera det fria ordet och det demokratiska samtalet på det här sättet”. När Ebba Busch den 10 april talade i Göteborg ropade åhörare ”Blod, blod, blod på dina händer” i protest mot regeringens Israelstöd. Hennes svar handlade också om förstörelse: ”Vi noterar ytterligare några personer som inte vill ha samtal, som inte vill kräva ansvar, utan som bara vill förstöra”. 


Regeringsföreträdarna avfärdar dem som protesterar som odemokratiska, ociviliserade och destruktiva. Det är ett grepp som många historiker och statsvetare känner igen som ett steg i utvecklingen mot fascism. 
Det är alldeles nyligen som den svenska Palestinarörelsen började använda taktiken att avbryta politikers offentliga tal. Innan dess gjorde den petitioner, skrev artiklar och genomförde demonstrationer, samtal och debatter. Regeringen har framhärdat i sin inställning. Därför krävs andra sätt att protestera.


När politiker påstår att de har ”samtal” med medborgarna är det viktigt att göra en maktanalys. Det går inte att jämföra den plattform politiker har att uttala sig från med de möjligheter studenter har att göra sig hörda. Att politiker beskriver förhållandet som jämbördigt är antingen skrämmande naivt eller avsiktligt bedrägligt. Skolbarn i Sverige lär sig att civil olydnad stärker demokratin. Det är en dimridå att kalla den form av engagemang som studenter visat för odemokratisk.

Den sociala ordning som regeringen vill skapa hotar demokratin istället för att vårda den. Politiska filosofer i olika historiska sammanhang har länge varnat för detta. Den så omhuldade svenska demokratin har blivit mer av en stagnerad tradition än den dynamiska process den borde vara, en process som kräver ständigt engagemang och anpassning till samtiden.


Den rådande inställningen har blivit att betrakta demokrati som ett automatiskt och evigt system där medborgarnas delaktighet begränsas till grundläggande politiska rättigheter och skyldigheter, som att rösta och lyda lagar. Samtidigt formas regeringsbeslut av företags inflytande, inkomstklyftorna ökar, välfärdssystemen försämras och medelklassen framstår som likgiltig.

En av utbildningens kärnfrågor, och då särskilt när det gäller universitetsutbildning, är att förbereda studenter för att vara aktiva medborgare i en demokrati. Det innebär att landets universitet behöver utbilda om olika perspektiv och värderingar och uppmuntra studenterna att föreställa sig och sträva efter en mer jämlik och rättvis framtid. För de studenter som deltar i sociala rörelser kan politiskt engagemang fungera som en form av informell utbildning, viktig för att möta en nyliberal, marknadsanpassad socialpolitik.

Utbildning inriktad på demokratisk medverkan är nödvändig för att rusta studenter för att möta samtidens utmaningar. På universitet i Sverige har studenter hindrats att demonstrera – om än tillfälligt – och visa solidaritet med Palestina på olika sätt. Det är oroande när det är just politisk handling som lyser med sin frånvaro, på alla nivåer i samhället.

Studenternas aktivism, mobilisering och motstånd visar en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati. Människor kan lära sig viktiga demokratiska metoder, som kommunikation, samarbete, dialog, undersökande, empati, solidaritet, öppenhet och kollektivt handlande. Genom att kollektivt utmana orättvisor och skapa förutsättningar för välstånd går det att skapa vanor som krävs för att hålla en demokrati vid liv.


Vi vill tacka alla studenter som sätter sig in i komplexa och kontroversiella frågor och står upp för de slutsatser de drar. Deras arbete, ord och mod gör avtryck i världen, på gator såväl som i salonger. Betydelsen av det kan inte överskattas.

SKRIBENTERNA

Emma Eleonorasdotter, doktor i etnologi

Dalia Abdelhady, docent och lektor i sociologi

David Bowling, doktorand i idé- och lärdomshistoria

Karin Zackari, doktor i mänskliga rättighetsstudier

Victor Pressfeldt, doktorand i historia 

Shirley Chan, doktorand i bibliotek- och informationsvetenskap

Camila Borges, doktorand i bibliotek- och informationsvetenskap

Nina Gren, lektor i socialantropologi

Norma Montessino, docent och lektor i socialt arbete

Oliver Scharbrodt, professor i islamologi

Lina Eklund, doktor i naturgeografi

Bruno Hamnell, doktor i idé- och lärdomshistoria

Rola El-Husseini, lektor i statsvetenskap

Anton Öhman, doktorand i historia

Falastin Salami, medicine doktor

Vasna Ramasar, lektor i kulturgeografi

Billy Jones, doktorand i etnologi

Diana Mulinari, professor emerita i genusvetenskap

Hanna Chahin, läkare och doktorand i molekylär barnonkologi

Phil Dodds, forskare i musikvetenskap

Muriel Côte, lektor i humangeografi

Maria Andrea Nardi, lektor i kulturgeografi och ekonomisk geografi

Carin Graminius, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap

Jennifer Hinton, doktor i hållbar ekonomi

Simon Halberg, doktorand i etnologi

Signe Leth Gammelgaard, doktor i litteraturvetenskap

Daisy Charlesworth, doktorand i humangeografi

Karin Jedeberg, doktorand i Historia

Emma Shachat, doktorand i konsthistoria 

Melissa García-Lamarca, biträdande lektor i hållbarhetsvetenskap

Cecilia Andersson, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap

Barbara Magahães Teixeira, doktorand i statsvetenskap

Aaron James Goldman, forskare i religionsfilosofi

Thomas Olsson, adjunkt i musikvetenskap

Juan Samper, doktorand i hållbarhetsvetenskap

Anna Pardo, psykolog och adjunkt i psykologi

Josefine Löndorf Sarkez-Knudsen, doktorand i etnologi

Cansu Bostan, forskare i rättssociologi

Alexandra Nikoleris, doktor i miljö- och energisystem

Caroline Karlsson, doktorand i statsvetenskap

Alma Aspeborg, doktorand i etnologi

Andreas Malm, lektor i humanekologi

Kristin Linderoth, forskare i historia

Mikael Mery Karlsson, doktor i genusvetenskap 

Maja Sager, lektor i genusvetenskap


När jag läst igenom detta så dels undrar jag var överfallet mot fredliga människor och mördandet av dem den 7 oktober 2023 finns med i deras hjärnor? I skriften de publicerat på SDS innehåller inte ens en suck över de kidnappade vilka sitter sedan 6 månader nere i någon utgrävd bunker, inte ens barnen får någon medkänska bland dessa underliga "lärda" i Lund!

Hur har de lärt sina läxor om ordet "folkmord" egentligen? De enda som använder detta ord är ju dagens islamister, ingen annan!

Det som kan kallas folkmord är den grupp nazihamas mördade den 7 okt, 1200 utvalda offer. Att man sedan runt om i världen ,även i Malmö åker runt och jublar över dessa mord förskaffar dem till historiens värsta soptipp ihop med tyska nazismen.

Nazihamas utlovar dessutom ännu fler massakers vilket också anhängarna jublar åt.

Den här bannbullan från ca 50 lärare på Lunds universitet är bara en bekräftelse att infiltration har pågått länge, det är inte bara fanatikern Andreas Malm längre.

Är det några som är "nyttiga idioter" så är det dessa vilka gör exakt vad vänstern i iran gjorde när islamisterna började ta makten. Hela Europas vänster på den tiden gjorde också denna tjänst åt islamisterna. Jag skäms än idag ,för att även jag som då tillhörde svensk vänster, stödde denna fullkomligt vanvettiga hjälp åt de kommande bödlarna.

Samma bödlar ser vi i detta sk Palestina och deras Iranska omgivningar. 

Nu har de dessutom fått hjälp offentligt av Turkiets Erdogan, kurdmördaren!

När det gäller universiteten så ser vi samma galenskap och förräderi mot demokratin i de stora universiteten i USA där wokevänstern löper amok.

Nog för att vi i Sverige hade en vänster som stod stadigt på Stalin och Maos axlar men att få se dagens vänster stödja både antisemitismen och ren nazism ,det hade jag nog aldrig trott skulle kunna hända!

Slutligen, jag undrar vad studenterna i Lund får för undervisning från dessa lärare?




Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate