Mats Skogkär får ordet. /Bulletin/

Mats Skogkär fick själv sparken från sydsvenskans ledarred. Han blev för frispråkig i  bla invandrarfrågan!  Men här får han ordet från Bulletin!

Demonstranter i Stockholm 1991 när frågan om läkarna som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa skulle få tillbaka sina läkarlegitimationer togs upp i kammarrätten. Foto: Bertil Ericson/TT

Drevet mot de två läkare som anklagades för att ha styckmördat Catrine da Costa för fyrtio år sedan är bara ett exempel på den konformism och åsiktsenfald som så länge utmärkt svensk journalistik.

Ett av Sveriges mest omtalade och omskrivna rättsfall genom tiderna har fått förnyad aktualitet. Det gäller det olösta styckmordet på Catrine da Costa 1984 som aldrig upphört att fascinera och engagera.

I den just nu aktuella dokumentärserien Det svenska styckmordet i SVT granskas denna Kafkaartade rättsprocess ännu en gång.

Av reaktionerna på dokumentärserien att döma tycks det nu vara på väg att bli allmänt accepterat att de båda utpekade läkarna Teet Härm och Thomas Allgén utsatts för ett justitiemord. Något som borde ha stått klart för de flesta redan när Per Lindebergs bok Döden är en man gavs ut 1999.

I början av 1990-talet hade Anna Hedenmo, under många år en av svensk public service mest kända journalister och programledare, just börjat jobba på Ekot i Sveriges Radio. Rättsprocessen i fallet da Costa pågick fortfarande, nu i kammarrätten, dit Härm och Allgén vänt sig för att försöka få tillbaka sina läkarlegitimationer – förgäves, skulle det visa sig.

Hedenmo beskriver i Expressen stämningen på Ekots redaktion vid denna tid som minst sagt uppjagad. Varje ord som yttrades under förhandlingarna i kammarrätten ansågs ha ett enormt allmänintresse.

“Allt mot bakgrund av förvissningen att männen var perversa individer som säkert var skyldiga till både mord och styckning. Det var ingen tvekan om var Ekots redaktion eller resten av medie-Sverige stod i skuldfrågan”, konstaterar Hedenmo.

Kan det möjligen ha varit tidsandan? Eller kan förklaringen vara en klassanalys grundlagd under det röda 1970-talet, funderar Hedenmo?

Med tanke på att i runda tal tre av fyra journalister röstar vänster vore det inte konstigt om den ideologiska slagsidan skulle ta sig sådana uttryck. Då blir da Costa den unga kvinnan som av omständigheter hon inte råder över drivits in i missbruk och prostitution, för att bokstavligen sluta som offer i händerna på två sexualsadistiska läkare, sinnebilden av en samvetslös, perverterad överklass. Sådan är kapitalismen, som det heter i visan.

Hedenmo söker men hittar ingen förklaring som är riktigt övertygande – för henne. Denna vandring utmed minnenas allé leder henne slutligen till följande fråga:

“Hur ska man förstå att journalistkåren, med bara några enstaka undantag, övergav sitt kritiskt granskande uppdrag just i fallet Catrine da Costa?”

Läs även: Skogkär: Lögn, förbannad lögn och däremellan lite journalistik

Men det vore fel att beskriva styckmordet som ett enstaka misstag, en avvikelse. Hedenmo nämner själv metoo “och den huvudlösa uthängningen av män som utan rättslig prövning pekades ut som sexuella förövare eller som hårdföra ledare” som exempel på ett liknande beteende. Det är en passande jämförelse med tanke på den roll radikalfeministiska aktivister kom att spela i båda fallen.

Men listan kan enkelt byggas ut med ytterligare exempel på hur journalistkåren, på ett liknande lämmelaktigt sätt, rusat åstad i samma riktning. Då framstår journalistkårens agerande i styckmordsfallet inte längre som avvikande utan snarare som något normalt. Det är ingen felfunktion, det är så medierna opererar – it’s not a bug, it’s a feature.

Hur var det med de apatiska flyktingbarnen, barnen som föll ner i bottenlös, förlamande förtvivlan när deras familjer inte fick uppehållstillstånd? I efterhand har en del av dessa barn själva berättat att de tvingats spela sjuka. Men när regeringens utredare Marie Hessle då det begav sig vågade hävda att det förekom både att barn drogats och att barn simulerat fick hon löpa gatlopp i den svenska offentligheten.

Eller hur var det med vågen av tiotusentals ensamkommande flyktingbarn? Trots att “barnen” påfallande ofta framstod som klart överåriga var det i princip aldrig någon journalist som ifrågasatte deras berättelser. Bristen på journalistisk nyfikenhet – den omtalade – var påtaglig.

Och se på hur klimataktivisten Greta Thunberg har hyllats och lyfts fram som frälsare och orakel av en samlad, totalt okritisk journalistkår. Thunberg fick till och med hoppa in som chefredaktör på Dagens Nyheter och visa hur riktig klimatrapportering ska se ut.

Anna Hedenmo medger att hon inte kunde låta bli att dras med i ”det blodtörstiga drevet mot de två läkarna”. Något hon nu beklagar. Men att gå mot strömmen, att ifrågasätta konsensus, kostar på, konstaterar Hedenmo. Den som gör det riskerar att stötas ut ur gemenskapen.

Den svenska journalistkåren ser sig i allmänhet som fritänkare, orädda sanningssägande individualister som inte går i någons – allra minst maktens – ledband. Deras beteende – som i exemplen ovan – visar något annat. En långtgående konformism. En ständig önskan om att passa in, att vara en i gänget. Och inte minst att visa upp de rätta värderingarna. Att helt enkelt vara politiskt korrekt. De flesta gammelmediaredaktioner är i själva verket vindlande åsiktskorridorer.

Journalistiken blir därefter.

Läs även: Altstadt: Journalister är aktivister

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

RÄTTSRÖTA!

 Sista delen om det sk styckmordet är släppt idag och jag har just sett detta!

Det som jag kommer att tänka på är hur all massmedia är med och förvrider den fakta som fanns att tillgå, döljer viktiga saker och bara lyssnar på de usla poliser och åklagare som drev fram denna häxjakt på läkarna

. OCH så alla dessa kvinnor med Hanna Olsson i spetsen vilka ville ha blod.

Allting precis likadant idag ,i naturligtvis andra frågor, tex angreppen på judar eller det förvridna synsättet på Israel där massmedia sätter sin tillit till Hamas och Iran-Hizbolla.

Samma ljug idag som det var under rättegången om styckmordet. Samma ljug i Quickfallet. När en riktig journalist sätter sig ner och granskar de uppgifter som finns så upptäcker de genast alla lögner och mörkningar.

Allt medan de mördare som begick mord går fria!

Jag minns Vilhelm Mobergs kamp mot rättsrötan på 40-50-talet där bla köpta domare kunde sätta hederligt folk i förvar medan släkten plundrade personen. RÄTTSRÖTA ÄR ORDET!

So long Marianne!

 Idag såg jag seriens sista avsnitt och de avslutande 10 minuterna var jobbigt att se för en gammal romantiker som jag. Detta avslut pendlade mellan när de var unga och när de var nära döden. De glömde aldrig varandra.

Brevet från Cohen till Marianne när hon ligger på sjukhuset är så gripande.  Han sträcker ut sin hand till henne. De dog med tre månaders mellanrum!https://www.svtplay.se/so-long-marianne

Roar Sörensen får ordet. /Världen idag/

 En professor på Hebrew University sade en gång till mig, lite skämtsamt, att det är omöjligt att bli expert på Israel, för saker och ting förändras hela tiden. När man följer israeliska nyheter inser man också att den ena stora händelsen avlöser den andra – och ofta löper många saker parallellt. Så är fallet även nu.

De flesta tänker, med all rätt, på det krig som Hamas och Hizbollah startade i oktober 2023, på de hundra gisslantagna i Gaza, och nu på det som sker i Syrien. Men en annan, minst lika viktig, fråga har återkommit starkt på dagordningen de senaste månaderna: kampen om ledar­skapet i Israel.

Många inser att Israel, strax före kriget, var starkt splittrat och landet genomgick fem val på tre–fyra år. Mycket handlade då om rätts­reformen som Netanyahu-regeringen ville införa. 

Det är detta som utgör frontlinjen i kampen om ledarskapet, och här handlar det om maktbalansen mellan parlamentet (Knesset) och Högsta domstolen. Enkelt förklarat kan man säga att det gäller vem som ska ha sista ordet – vem som bestäm­mer vilka lagar och regler som ska gälla i Israel.

I ett samhälle där det råder ett förtroende­fullt förhållande mellan dessa instanser vore idealet att så gott som alltid uppnå en kompromiss. Som det ser ut i Israel för närvarande är denna tillit nästan borta. 

Parlamentet, som med korta avbrott har dominerats av den politiskt konservativa sidan de senaste trettio åren, är på kollisionskurs med den liberala och delvis progressivt dominerade domstolen – som i sin tur har ett starkt stöd i media och den akademiska världen. Kampen gäller i hög grad hur balansen mellan Israel som en judisk och demokratisk stat ska fördelas.

Kampen om ledarskapet tar sig exempelvis uttryck i vilka lagar som parlamentet tillåts att stifta, vilka ämbetsmän de får utnämna, vilka politiska kompromisser för mobilisering av ultraortodoxa till militären de får göra, och vilka utnämningar av militära ledare de tillåts göra. 

Många, inklusive tidigare domare vid Högsta domstolen, menar att denna har gått långt utöver sitt mandat i dessa frågor.

I centrum för allt detta står högerns obestridde ledare under de senaste trettio åren, Benjamin Netanyahu. De nu åter­upptagna rättegångarna mot honom är inte grundlösa, men man anklagar i flera fall en politisk ledare för saker som aldrig tidigare har betraktats som brottsliga. Även om det finns substans i vissa av anklagelserna, kan de som helhet knappast förstås som annat än en del av ett försök att fälla regeringen – som en del av kampen om ledarskapet.

Det är tragiskt att det, medan soldater ger sina liv på stridsfältet för att Israel ska fortsätta existera, finns en stark elit som försöker bevara sin hegemoni genom att splittra nationen. 

Men något hände i kölvattnet av den 7 oktober. Folket är mycket mer förenat, har sett andra perspektiv och är förhopp­ningsvis inte längre villiga att gå elitens ärenden.

Tumme upp

För införlivandet av druserna på syriska Golan, som enligt rapporter har bett om att få annekteras till Israel. ”Vi står med dem som bevarar vår värdighet”, sade de drusiska ledarna.

Tumme ner

För Sky News Australia, som utan angivet skäl sparkade nyhetsankaret Erin Molan, som flera gånger har talat till stöd för Israel. Sky News hävdar att avskedandet inte har med detta att göra.

Ordet till Andrew Petsonk MENORAH!

 

Nya priser på läkemedel. /Bulletin/

 

Frikortsnivån chockhöjs – så blir medicinpriserna!

Det kommer att bli dyrare nästa år för personer som regelbundet tar mediciner. Det så kallade högkostnadsskyddet föreslås höjas kraftigt – vilket innebär att den enskilde får betala 900 kronor mer än i dag innan frikort ges.

Det motsvarar en höjning på 30 procent och är den största höjningen på tolv år.

Förslaget från regeringen och Sverigedemokraterna aviserades i september i samband med presentationen av budgeten för 2025, men då utan siffror. Nu finns dock siffrorna med, i en promemoria som har skickats ut på remiss och som regeringen vill ha in synpunkter på senast den 17 februari.

30 procent

Förslaget innebär en kraftig höjning av gränsen för frikort för receptbelagda läkemedel, från den 1 juli nästa år. Det är den största höjningen, cirka 30 procent, sedan 2012.

I dag måste den enskilde lägga ut 2 850 kronor (2 900 efter indexhöjning vid årsskiftet) ur egen ficka under en tolvmånadersperiod innan staten tar över hela kostnaden. Då ges frikort och läkemedlen blir avgiftsfria.

Efter den första juli nästa år ska den enskilde betala 3 800 för egna läkemedel, enligt förslaget, innan frikort ges.

Kostar för mycket

Regeringen motiverar höjningen med att statens andel av kostnaden för högkostnadsskyddet har ökat mycket mer än patienternas egenavgifter. Finansieringen ska säkras genom att patienterna betalar mer för medicin.

I förslaget ingår också att den enskilde får stå för hela kostnaden för läkemedel upp till 2 000 kronor, mot idag 1 450 kronor. Det följer av att regeringen ville stuva om i den trappa i högkostnadsskyddet som innebär att den enskilde får rabatt på läkemedel efter att ha uppnått vissa steg.

Förslaget innebär också att den enskilde ska stå för 75 procent av kostnaden för läkemedel mellan 2 000 och knappt 3 600 kronor.

Ordet till Lotta Gröning ,Epoch Times.

 

Det är för tidigt att dödförklara ”woke”

Lotta Gröning.

Det har nyligen skrivits en del om ”woke” i olika medier. Många har uttryckt en förhoppning om att woketrenden är på väg att försvinna sedan Miljöpartiet och Socialdemokraterna har uttryckt att de vill bli mindre woke. Andra har dödförklarat woke.

”Woke” är ett engelskt uttryck som har blivit populärt för att beskriva medvetenhet om sociala orättvisor och förtryck, särskilt i frågor som rör ras, kön, sexualitet och ekonomisk ojämlikhet. Under senare år har termen fått en bredare betydelse och används ofta för att beskriva en framstegsvänlig syn på samhällsfrågor och rättvisa.

Det absolut farligaste inslaget i wokerörelsen är cancelkulturen.

Det innebär att woke slår till i många olika frågor, allt ifrån hur vi ska tycka om klimatkrisen, om sexualitet, religion och till och med SD. I Sverige har wokeismen vuxit fram successivt och förstärkts genom åren i takt med identitetspolitik och kulturkrig.

Även om ”woke” i vissa fall har haft en positiv betydelse för ett mer inkluderande samhälle har jakten på politisk korrekthet också bidragit till en tystnadskultur, till att kränktheten fått större utrymme och att toleransen blivit mindre.

Wokerörelsen har skapat en klyfta mellan höger och vänster och det är också vänsterpartierna som har drivit vissa frågor väldigt hårt och dessutom varit beredda att tumma på demokratin. Att de rödgröna partierna tar ett steg tillbaka är ett litet steg i rätt riktning men det sker inte utan protester.

Nyligen steg några tydliga woke-kvinnor, båda före detta partiledare, fram och försvarade politiken. Gudrun Schyman uttryckte en oerhörd besvikelse över beskedet och menade att partierna måste ta strid för folkbildningen och kunskapen. Mona Sahlin hävdade att det är fattigdomsbesked om politiken inte försöker förändra opinioner.

Men frågan vi bör ställa oss är om woke verkligen står för kunskap och folkbildning? Jag är beredd att svara nej på den frågan och det absolut farligaste inslaget i wokerörelsen är cancelkulturen. Vi har mött censuren i synen på invandrare och integration, vi har mött den i klimatpolitiken och i fråga om de gröna näringarna för att nämna några exempel.

Woke lever och frodas inte minst på universiteten. Det syns inte minst genom att anställda vid universiteten missbrukar den akademiska friheten. Det sker till exempel genom att hundratals anställda skrivit debattartiklar och ställt sig bakom protesterna som varit mot kriget i Gaza. De har anklagat polisen för våld och gett anklagelser om fascism.

Sten Widmalm, professor vid Uppsala universitet, tar upp åtskilliga exempel på våld och missbruk av tjänst inom universiteten i en artikel i Axess och undrar om många anställda har tröttnat på demokratin? De tillåter att byggnader ockuperas och att examensceremonier saboteras. En lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet som forskar på Israel och Palestina fick sitt arbetsrum sönderslaget. Så med andra ord, att dödförklara woke är alldeles för tidigt.

Lotta Gröning
Opinionschef

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: lotta.groning@epochtimes.se  

Div. nyskannat den 13 dec -24

Mormor Ellen 17 år.

Morfar Valle 22 år.

Sen kommer två bar, äldst är Alice och sedan kom Elly,bild fr 1912

Elly o Bänkt när de fått fr v. Bengt-Anders och Bosse.Bilden är tagen i Boliden ca 1945.
 

Migrationsverket och människor från Iran!

 Av Fariba Kasemi | Hossein Ostad och Amin Ostad

Publicerad: 11 december 2024Senast uppdaterad: 11 december 2024

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Vi har i 16 år bott i Europa, i Spanien och Sverige. Under lejonparten av alla dessa år har vi levt som kristna. Ändå ska vi nu, enligt svenska staten, utvisas till Iran – ett land som förra året avrättade mer än 60 apostater, det vill säga avfällingar från islam. Vi, Hossein och Amin som är söner till Fariba, var bara små när vi lämnade Iran och vi känner knappt det landet.

Men Migrationsverket, som för några år sedan bara delvis prövade våra grunder, anser att den omfattande bevisning som i dag finns och som samlat talar för vår sak inte behöver beaktas alls. Inte heller prövas. Vi tre, mor och söner, ska inte alls få bevisa vår sak.

Präster måste ha fel, verkar Migrationsverket anse, församlingsmedlemmar som talar till vår fördel har alltid fel, och den kunskap vi kan förmedla om vår tro uppfattas som tecken på bristande tro av personer som glömt Sveriges seder och bruk, och allt det goda som kyrkan gjort och alltjämt gör får vi inte uppskatta.

Migrationsverket talar mot sig själva när de bedömer konvertiters ärenden. De menar dels att den som helt vänt islam ryggen är i behov av skydd, och dels menar de att ingen iranier kan anses ha gjort det. Denna orimliga inställning används mot en familj som sedan 2008 aldrig utövat islam och som under alla år bott med kristna, levt som kristna och varit aktiva i en församling. Vi förväntas efter 16 år ha kunskaper om islam som vi helt enkelt inte haft och inte har.

Sverige har förbundit sig att skydda den som är i behov av skydd och att aldrig utvisa någon som kan komma att löpa en risk att behandlas omänskligt i hemlandet. Det åtagandet anser Migrationsdomstolen sig uppenbarligen inte bunden att hedra.

Migrationsdomstolen anser sig inte heller bunden av den lag som anger att Sverige inte får försätta den asylsökande i ett läge där de tvingas till en muslimsk religionstillhörighet som de inte vill ha. Men nu ska vi tvingas till just det, och vi ska utsättas för försök att tvångsvis få oss att överge vårt aktiva utövande kristna liv, eftersom detta är vad Migrationsdomstolen i Stockholm bestämt. Men den vet inte vad den gör.

Vi som nu står inför risken att avrättas hälsar er.

Hon konverterade för många år sedan: Anses nu inte vara äkta kristen

Mahnaz går på Kaggeholms bibelskola. Men Migrationsverket tror inte att hon blivit kristen av verklig övertygelse.

Av Eva Janzon

Publicerad: 12 december 2024 05:00Senast uppdaterad: 12 december 2024 09:19

Hon kämpar med svenskan, google-översätter och slår ivrigt i sin persiska bibel. Men Mahnaz Khalilzadeh Nafooti är fast besluten att klara den ettåriga bibelkursen på Kaggeholms folkhögskola. Den enda som kan sätta käppar i hjulet är Migrationsverket, som inte anser att hon blivit kristen av genuin övertygelse.

Rent formellt gick tidsfristen för att återvända till Iran ut i helgen. Men Mahnaz Khalilzadeh Nafooti och hennes make Mohammad Taghi Tamaddonnahad kommer inte att skaffa biljetter till något flyg.

I stället kommer Mahnaz att fortsätta med höstens rutiner – plugga svenska på förmiddagen och åka till Bibelskola Sthlm vid S:t Eriksplan efter lunch. Där kommer hon att sätta sig på sin plats, i mitten av bänkraden, plocka fram sina biblar och skrivhäften och dyka ned i studierna.

– Det är mycket svårt. Men min klasskompis Lena hjälper mig, säger Mahnaz Khalilzadeh Nafooti på trevande svenska.

Flertalet av sina åtta år i Sverige har hon arbetat, främst inom service, och studierna i svenska kom i andra hand. Nu hör hon med sina 56 år till de mer seniora eleverna på bibelskolan, och vill för säkerhets skull träffa Dagen tillsammans med en tolk.

– Jag använder Google Translate under kursen och fotar allt som lärarna skriver på tavlan. Ibland ber jag vänner översätta till mig via sms, förklarar hon.

Allvarlig och nervös

Mahnaz Khalilzadeh Nafooti ger ett allvarligt och korrekt intryck, och det märks att intervjun gör henne nervös.

Så glimtar ett leende plötsligt till, som när hon talar om pojkarna hon undervisade på grundskolan i Iran.

– Det var så roligt att vara lärare! De var som en del av min familj.

Nu sitter hon själv i skolbänken.

– Jag har studerat kristendom i den persiska gruppen i S:ta Clara kyrka. Men inte lika metodiskt som vi gör här, säger hon.

– Jag är nog mest fascinerad av våra fördjupningar i Gamla testamentet, och av att se alla kopplingar till det som kom sedan.

Kom till tro genom S:ta Clara

Mahnaz Khalilzadeh Nafooti hade arbetstillstånd när hon kom till Sverige 2016 med sin familj. Men eftersom arbetsgivaren inte skötte sina åtaganden gentemot Skatteverket blev tillståndet inte förnyat.

Redan under sina första år i Sverige hittade Mahnaz och hennes man till S:ta Clara kyrka i Stockholm. En tid senare valde de att söka asyl utifrån sin nya tro, med hänvisning till att det är förbjudet att lämna islam i den islamiska republiken Iran.

I S:ta Clara träffade paret volontären Ester Soraya Mosazadeh, som själv konverterade till kristendomen för 18 år sedan. Ester är sedan många år tillbaka den person i kyrkan som tar sig an de persisktalande konvertiterna, undervisar dem och hjälper dem med praktiska frågor.

– Mahnaz och hennes familj var aktiva från första början. De gick varje Alphakurs som de kunde och hjälpte till med kaffet och i köket, säger Ester till Dagen.

Vill evangelisera

Paret lät döpa sig i februari 2020. Mahnaz berättar att hon tidigt fick en längtan efter att missionera bland persisktalande, och att hon brukar sammanfatta sina nya kunskaper och lägga ut dem på sin Facebook-sida.

När hon tidigare i år fick ett mejl från Bibelskola Sthlm kändes det därför som “en gåva från Gud”. Att kursen bara ges på svenska var i och för sig lite avskräckande. Men inte tillräckligt.

Hungern efter kunskap lyste genom i Mahnaz första möte med kursföreståndare Caroline Wettebrand i augusti.

Jag kände att du verkligen hade drivet att gå bibelskola och lära dig mer, säger Caroline, som är med när Mahnaz träffar Dagen.

– Det är ju nästan det viktigaste när vi intervjuar: att man förstår att och varför någon vill gå bibelskola. Och den viljan var väldigt stark i dig, Mahnaz.

Det är heller inte första gången som bibelskolan har haft kursdeltagare som kämpat med svenska språket.

– Också då har vi sett att Gud har gjort mycket. De här deltagarna har fått utvecklas under året och har kunnat hänga med, ibland genom att få lite extra tid på sig, säger Caroline Wettebrand.

”Kan inte riskera att torteras och dödas”

För Mahnaz känns det just nu som att all vaken tid går åt till att studera.

– När jag kommer hem på kvällen spelas allt som sagts upp som en film i mitt huvud, säger hon.

– Så jag sätter mig och går igenom allt igen, till jag verkligen förstår. Jag springer inte framåt direkt, men tar ett steg i taget.

Studierna hjälper också med att skingra tankarna i ett läge som kan kännas hopplöst. Å enda sidan har Mahnaz och hennes make ett beslut om att de måste lämna Sverige, vilket gör att de varken har rätt till dagersättning eller hjälp med boende från Migrationsverket. Å andra sidan har Iran hittills inte tagit emot personer som nekats asyl om de inte återvänder frivilligt.

– Det är inte så att vi inte vill resa tillbaka. Vem vill inte helst vara i sitt hemland? Men vi kan inte riskera att fängslas, torteras och i värsta hand dödas av myndigheterna, säger Mahnaz.

 Så vi hänger mitt emellan. Vi kan inte stå på fötterna och vi har inga vingar att flyga med.

Pingsts utbildning är huvudman för Bibelskola Sthlm, som anordnas av Kaggeholms folkhögskola i samarbete med flera lokala församlingar i Stockholmsområdet och Mälardalen.