Historien utgörs ofta av pendelrörelser, och signalerna blir allt fler på att den långa eran av radikal progressivism är i färd att vända i västvärlden. Det är i så fall ett enormt kulturellt skifte, och ger anledning till utvärdering för hela samhället. Vad var det egentligen för vision vi satsade på, vad blev resultatet – och vart vill vi gå nu?
En rörelse som lyckas ta kontrollen över ett lands politik, media, utbildning och andra institutioner intalar sig ofta att den egna uppfattningen är så självklar att den aldrig behöver motiveras. Därför behöver motståndares argument heller aldrig analyseras; det räcker att utmåla dem som vansinniga, ondskefulla och ett hot mot det demokratiska systemet. Ungefär så har det omaka äktenskapet mellan socialister och liberaler format det offentliga samtalet i decennier. Men med tiden blir distansen ohanterlig mellan människornas livserfarenhet och de alltmer absurda kulturella uttrycken, parallellt med att etablissemanget ständiga försäkringar att allt står väl till. En dag slutar väljarna lyssna på maktens varningsrop om att kritiker vill kasta tillbaka samhället till 1930-talet eller medeltiden. Till slut faller pendeln oundvikligen tillbaka av sin egen tyngd.
Tecknen på detta är många. Demokraternas storförlust i höstens USA-val var en uppenbar motgång för den progressiva rörelsen. Men i Kanada har den radikalt liberale premiärminister Trudeau haft det ännu motigare, och efter allt djupare missnöje med högtflygande frihetsvisioner som aldrig uppfylldes avgick han i förra veckan. Trudeau tog stora steg för att knyta an till Kanadas minoriteter, men lyckades ändå göra sig osams med de flesta. Han utlovade en blomstrande ekonomi, men verkligheten blev den motsatta. Och när hans opinionssiffror fallit lika brant som det sluttande planet i hans dödshjälpssystem tvingades Trudeau slutligen kasta in handduken.
Motsvarande missnöje har resulterat i liknande bakslag för många vänsterinriktade eller liberala regeringar också här i Europa. GP:s Adam Cwejman kallar den nu fallne Trudeau för ”den siste av sin sort”, och menar att det inte längre finns utrymme för ännu en Merkel eller Reinfeldt – borgerliga politiker som vann makten genom att anpassa sig till den vänsterliberala grundsyn som Västerlandets opinionsledare höll för självskriven. Men med tiden började projektet klingar så falskt att till och med de etablerade medierna började våga granska det.
Den dramatiska omsvängningen syns nu på allt fler fronter. Stora företag som Åhléns, Toyota, med flera vänder nu wokefilosofin ryggen, och detsamma gäller till och med Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram. Tidningen Kvartal visar dessutom att användningen av wokeinriktade uttryck som ”normkritik”, ”rasifierad”, ”intersektionell” under flera år har fallit tillbaka i svenska medier. En extra kraftfull signal i medievärlden kom också i förra veckan när Facebook-grundaren Mark Zuckerberg meddelade att företaget avbryter sin externa faktagranskning, eftersom dessa ”granskare” i praktiken blev grindvakter mot alla ifrågasättanden av etablissemangets inställning.
Detta skeende påminner om att den som står på sanningen har alla skäl att stå rak, hur mycket motvind eller hån man än möts av. Om ett projekt byggs på lögn och orätt faller det förr eller senare, oavsett vilka strategier de tar till för att försöka tysta sina kritiker. Den öppna demokratin stärks när alla i dag har möjlighet att granska den politiska och mediala makten. Vi tycks i dag stå i en tid av välkommen tillnyktring i västvärlden – till och med i Sverige.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar