I går var det tio år sedan terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. Tolv personer mördades och elva skadades när två bröder, bägge salafister, anföll tidningen. Ett par dagar senare lyckas polisen polisen ringa in mördarna i en byggnad utanför Paris. I samband med attacken skedde fler terrordåd kring Paris där ännu fler dog.
Bakgrunden till terrorattacken var att tidningen Charlie Hebdo hade drivit med islam. Bland annat hade tidningen bytt namn till Sharia Hebdo och hotat alla som inte skrattade med 100 piskrapp. Att smäda profeten eller islam är enligt sharialag ett brott som kan straffas med döden.
En period efter morden var nästan hela världen Charlie Hebdo. Frasen ”Je suis Charlie”, jag är Charlie, spreds och en betydande mängd profilbilder på Facebook och andra sociala medier fick texten.
Ganska snart tröttnade folk på att identifiera sig som Charlie eller att stå upp för yttrandefriheten. Ganska lite har hänt på det decennium som har förflutit, vilket på sitt sätt är talande. När det fanns som flest Charlies twittrades frasen 6500 gånger i minuten.
Kanske är det så enkelt som att taggade profilbilder och twitter är billigare än idealism. De helt självklara slutsatserna, att islam, precis som vilken annan religion som helst, måste få vara måltavla för skämt, satir och kritik, liksom att yttrandefrihet är central i samhället och att blasfemi är något man får ägna sig åt, har tyvärr inte dragits. Tio år senare står vi i hög grad och stampar. Yttrandefriheten är fortfarande hotad.
Vi skrattar fortfarande åt dem som vill förbjuda Life of Brian, att Norge faktiskt gjorde det, vi skrattar åt skämt om präster, rabbiner och kanske allra mest åt katolska präster.
När Elisabeth Ohlsson Wallin, skaparen av utställningen Ecce Homo där Jesus bland annat skildrades som möjligt homosexuell, dog i fjol hyllades hon stort. En tydlig kontrast till de mer tveksamma kommentarerna kring Lars Vilks i samband med att han dog.
Vilks fick inte Sverige att sluta upp bakom yttrandefriheten. Snarare ansågs han som jobbig, han ansågs skapa ett hot mot Sverige och orsaka problem. Problemet var tydligen inte de som hotade med våld och terror, problemet var Vilks och andra som använde sin yttrandefrihet. Kritiken låg mycket på offret och inte på de som brukar våld.
Resultatet blev en seger för våldet. Våldsamheten normaliserades och sågs inte som det huvudsakliga problemet på samma gång som det var ett fenomen som var isolerat till islam. Kristna, judar, buddister, hinduer och andra var normala medan islam fick en särställning. Våld som medel blev något som visade sig effektivt.
Inte minst visar det sig i DN, vilket kanske inte förvånar. Rebecka Kärde menar att Hebdoterroristerna avslöjade problemet med liberala principer som yttrandefrihet. För henne är inte kontexten grupper som är beredda att ta till extremt våld för att de känner sig kränkta. För henne är i stället kontexten fattigdomen i Paris förorter, CIA:s stöd till mujahedin, rasismen efter 11 september och liknande faktorer. Givetvis inklusive Israels ockupation av Palestina.
Det är en dumhet som påminner om när man ansåg att kvinnor som klädde sig utmanande fick skylla sig själva om de blev våldtagna. Ansvaret för den som begår ett brott är brottslingens, inte offrets. Skiftet i perspektiv som Kärde har från att förövaren är just förövare till att vara både offer och förövare, är talande.
Muslimer blir med det perspektivet ett slags andra rangens personer som inte själva fattar beslut om att ta till våld. Vi kan förmodligen inte förvänta oss mer av dem utan får huka oss och vara försiktiga så att vi inte provocerar dem. Det är en konstig syn på människor. Alla är väl ansvariga för sina handlingar?
Samma perspektiv finns kring korankravallerna i Sverige. Våldet ses som förvisso fel, men ändå delvis acceptabelt eftersom det föregicks av provokation. En typ av resonemang som inte finns i andra situationer som till exempel när kristna extremister angriper abortkliniker.
Steg för steg bygger vi in en tolerans, inte för humor, satir och debatt utan för rädsla och våld kring islam. Vi skulle chockas om det blev kravaller på grund av en bränd bibel men med en koran är det inte våldet i sig utan dess omfattning som förvånar. Våldet är redan en del av förväntan.
Yttrandefrihet är en central del av vårt samhälle men också av vårt välstånd. Genom att allt får diskuteras, skärskådas, hånas, drivas med och på andra sätt vinklas och vridas på får vi bort det det värsta. Idéer som hotas av satir är dåliga och förtjänar att rensas ut.
Det är något vi måste värna. Men vi måste också vara tydliga med att det finns en uppsättning regler oavsett vilken religion man tillhör. I väst får man kritisera religion, driva med tro och begå blasfemi.
Felet är inte att yttrandefrihet tillåts i Väst, utan att det är förbjudet i stora delar av världen.
Läs även: Northvolts grundare har inte lärt något
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar