Kan en miljöpartist förstå detta?/Epoch Times/

 Tysklands förbundskansler Olaf Scholz på industribesök. Med nuvarande utveckling kan det bli allt färre företag att besöka, spår den tyska handelskammaren.

FOTO: HEIDE PINKALL/SHUTTERSTOCK.

Industrin lämnar Tyskland i snabb takt!

Höga energipriser är en viktig anledning till att industriföretag lämnar landet. Utflyttningen ser dessutom ut att öka takten. Detta är naturligtvis dåliga nyheter för Tyskland, men även för Sverige. Tyskland är Sveriges största handelspartner, och ett svagare Tyskland påverkar även Sveriges ekonomi.

Den tyska handelskammaren med 3 300 medlemsföretag har nyligen gjort en enkätundersökning bland sina medlemmar om hur de ser på framtiden. Resultatet är ingen uppmuntrande läsning om man är tysk regering, och även den svenska regeringen bör ta mer än en förströdd titt på situationen.

En stor – och ökande – andel av de tyska industriföretagen ser mörkt på framtiden. Allt fler överväger att lämna landet, och i flera fall har man redan inlett uttåget. Allra mest alarmerande är situationen i de största företagen. Dessa pekar i hög grad ut energisituationen som boven i dramat.

”Förtroendet för den tyska ekonomiska politiken inom energisektorn är allvarligt skadat”, kommenterade handelskammarens vice vd Achim Dercks när rapporten släpptes. ”Under åren innan 2023 såg många företag möjligheter inom omställning av energisektorn för egen del. Nu säger många företag att riskerna är betydligt större än möjligheterna.”

Detta borde vara en väckarklocka för politiker över hela Europa, inklusive vårt eget land. Det har under ett antal år varit ett vanligt förekommande politiskt mantra att Den Gröna Omställningen innebär fantastiska möjligheter. Avsikten har varit att genom att ligga i global framkant i denna omställning kommer Europas företag att utveckla produkter och tjänster som sedan övriga världen kommer att efterfråga. EU:s paket om runt tio tusen miljarder kronor för att stimulera ekonomisk tillväxt efter pandemin bygger närmast uteslutande på sådana visioner. Att de ledande företagen i EU:s största ekonomi nu inte tror på visionen borde vara minst sagt besvärande för beslutsfattarna.

Hur många företag handlar det då om som planerar att lägga sina investeringar i andra länder, eller rent av att lämna Tyskland helt och hållet? Industriföretag med höga elkostnader (definierat som minst 14 procent av företagets totala kostnader) uppvisar nästan en fördubbling på två år, från 25 till 45 procent från 2022 till 2024. Bland större företag, med minst 500 anställda, har man gått från 37 till 51 procent under samma två år.

Att hälften av Tysklands storföretag söker en bättre framtid i andra länder är naturligtvis oroande i sig för landet som helhet. Det blir inte muntrare av att dessa företag i många fall redan har betydande verksamhet i andra länder, vilket gör det lättare och snabbare att flytta ut verksamhet. ”Avindustrialiseringen av Tyskland har börjat och det känns som om ingen motverkar den”, skrev ett industriföretag i västra Tyskland som kommentar i sitt enkätsvar.

Mot bakgrund av att de ekonomiska prognoserna är de svagaste i en europeisk jämförelse, har den federala regeringen nyligen presenterat en strategisk plan för tillväxt. ”Men i denna har den federala regeringen tyvärr helt utelämnat hållbara lösningar på energiförsörjningen och energiprisfrågan”, skrev Dercks. För många företag från industrin är dock detta just nu den avgörande lokaliseringsfrågan, enligt honom: ”Om du inte har detta på din radar kommer du att se avindustrialisering av vårt land.”

Förbundskansler Olaf Scholz från Socialdemokraterna och vice förbundskansler Robert Habeck, tilllika ekonomi och klimatminister från De gröna, påpekar ofta att energipriserna har fallit efter rekordnivåerna under det första året av kriget i Ukraina. Då hänvisar man oftast till priser på spotmarknader eller tariffer till hushåll. Tråkigt nog för företagen är detta en klen tröst. Ingetdera har stor påverkan på företagens långsiktiga kostnader och investeringsrisker.

På marknaderna för de långsiktiga priserna är elpriserna fortsatt dubbelt så höga som innan 2021 års prisuppgång. Fossilgas kostar fyra till fem gånger mer än i USA. ”Mot denna bakgrund är det uppenbart att regeringens representanter försöker dölja den bistra verkligheten med noga utvalda exempel”, framhöll Dercks.

Den stora kemikoncernen BASF har redan meddelat att de slutar att investera i Tyskland. Alla nya anläggningar kommer att läggas i Nordamerika och Asien. Volkswagen är i färd med att för första gången i företagets 80-åriga historia stänga en fabrik i hemlandet.

Dessa och många andra exempel tycks ännu inte ha avsatt några djupare spår i den tyska regeringens agerande. Nyligen förklarade en representant för regeringen att industrin måste lära sig att leva med varierande tillgång på el och kraftigt volatila priser. Industrin får helt enkelt producera mycket då tillgången är god och priserna är låga, och dra ner på produktionen vid motsatsen, var budskapet. Mottagandet från industrins representanter kan sammanfattas med stela överläppar. Den tyska industrin röstar just nu med fötterna – genom att lämna landet.

Jan Blomgren
Professor i tillämpad kärnfysik, författare
jan.blomgren@epochtimes.se

DEBATT: Vänstern förstår inte islam!

 Det finns en avgrund mellan islam och den moderna, fria, kapitalistiska och upplysta västvärlden. Vänstern lurar av känslomässiga och politiska skäl ständigt i sig att denna avgrund inte finns, skriver Richard Conricus.

När nu vapenvila – om än bräcklig – råder i kriget mellan Israel och Hizbollah, vill jag kort belysa det hat, fanatism och den våldsmekanism som styr Mellanöstern. Områdets motsättningar är svårförståeliga för västerlänningar, men de påverkar oss även i Sverige.

Invandrare, som kanske under decennier verkat i vårt demokratiska land med allt vad det innebär av tolerans, frihet och solida värdegrunder, ställs inför identitetsproblem då de möter vad 250 år av upplysning försett oss med. Denna upplysning har inte förunnats arabländerna.

Orsaken står att finna i den uppfostran som tidigt format de som bor i dessa länder, på samma sätt som vi svenskar formats av vår uppväxt. Islams ideologi baseras på utanförskap, och har ett stort mått av patologisk avundsjuka, som under 1500 år exkluderat dem från den judisk-kristna gemenskapen. Islam kidnappade de två monoteistiska ideologiernas teologi, historia och portalfigurer och marknadsförde dessa som sprungna ur islam, och predikade att bara islam förkunnade den rätta läran.

Människor som uppmuntras till tolerans, respekt för oliktänkande och uppmanas att ta hänsyn till socioekonomiska orsaker till folks handlande, lever i en helt annan värld än de som fostrats i att det bara finns en sanning och anser allt annat som ett angrepp på denna enda sanningen.

Detta svart-vita förhållningssätt präglar radikala islamister. De är fostrade till att förtrycka oliktänkande och agerar utifrån plikten att sprida den enda sanningen, och hävdar att judar är “Allahs fiender, ättlingar till apor och grisar” (Al-Azhar Sheikh Muhammad Sayyid Tantawi, högst rankade prästen i den sunnimuslimska världen, 2002).

Det vore väl i och för sig acceptabelt om de bara fortsatte med denna ideologiska övertygelse enbart i sina hemländer. Men problem uppstår när man inte frigör sig från dylika förtryckarideologier då man tar plats i västerlandets offentliga rum.

Det blir än värre om okunniga västerlänningar feltolkar signalerna från invandrande radikala islamister. Godtrogna människor som lägger andra kulturers problem på sig själva lider i många fall av en känsla av skuld och otillräcklighet inför historiska skeenden. Detta manifesteras i fientlighet mot jaget och en oförmåga att se helande utvecklingsmöjligheter i nutid.

Ett exempel är Staffan Beckman, som 1969 inledde boken Palestina och Israel med orden: ”Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir alltmer motbjudande för varje år.” På samma vis utropade Jan Myrdal år 1967 att “Israel är ett redskap för Wall Street och den internationella monopolkapitalismen”. Olof Lagercrantz skrev 1987 ”Den vita rasens högmod och den vita färgens gynnade ställning i politik och kultur har förvridit våra huvuden.”

Självhatet bland en del av västerlandets kulturelit mot framför allt Israel togs välvilligt emot av islamister.

Tongivande socialdemokrater följde dock den skuldbetyngda elitens anti-judiska uttryck med helt annan strategi. Omedvetna(?) om att islamism är demokratins motsats har socialdemokratin sedan 1970-talet värvat muslimska röster.

Kristna judehatare, som Sigbert Axelson och etikprofessorn (!) Carl-Henrik Grenholm, såg möjlighet att ideologiskt utnyttja marxismen och anamma islamsk subversiv ersättningsteologi.

De hävdade i tidningen Broderskap och i annat studiematerial att den judiska staten stred mot Bibelns profetior. ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja”. (Broderskap nr 10, 1971).

Med ökad muslimsk invandring var det bara en tidsfråga innan de som ansåg sig representera muslimer tog kontakt med Socialdemokraterna:

”Efter valet 1994 tog Sveriges muslimska råd/SMR kontakt med socialdemokraterna för att markera sin vilja att öka delaktigheten i det svenska samhället och söka vägar för att få Sveriges muslimer mer aktiva i svenskt samhällsliv och politik... Det är viktigt för framtiden att religionens roll blir tydligare i politiska livet.” (Broderskapsrörelsens rapport 4/99).

Detta borde ha hissat varningsflaggan hos övertygade socialister och demokrater. Men så icke.

Oförmågan hos en del av västvärldens politiker och tunga opinionsbildare att förstå islams grundläggande krav att vara aktiv part i det offentliga politiska rummet har låtit islam växa sig stark. Radikala islamister anser sig nu vara så starka att de offentligt på gator och torg skränar ut sitt hat och skändar västerlandets demokratiska värden, genom att ogenerat kräva folkmord på judar och staten Israels utplåning. I deras koppel går skuldtyngda västerlänningars felriktade humanism, som fördömer Israels folkrättsliga försvarskrig mot islamistiska terrorregimer som Hamas, Hizbollah och Iran.

Skuldtyngda västerlänningar hade förmodligen agerat annorlunda om Israel inte haft ett effektivt luftförsvar som till stora delar räddat Israel från nästintill utplåning det senaste året, då mer än 20 000 raketer skjutits mot Israel. Kanske hade dagens Palestinaaktivister då kallat på världssamfundets hjälp för att stödja Israel mot urskillningslöst bombardemang och folkmord?

Men Israel och världens judar har tillsammans med goda människor och statschefer runt om i världen lyckats överleva. Men det var nära. Israels innovativa attack genom personsökare och walkie-talkies sprängningar banade väg för Hizbollahs förstörelse.

Israel har lärt sig läxan och sätter än mindre idag än före 7 oktober tilltron till Västerlandets demokratier, som besudlats av radikala islamister och som en del politiker i Väst ger plats åt i det offentliga rummet. Uttrycket “Shame on you!” har aldrig varit mer befogat!

Richard Conricus
Författare och samhällsdebattör

Tova Mobergs tragiska död!

 

https://sverigesradio.se/avsnitt/ny-mordet-pa-tova-moberg

Denna podd är över en timma lång men fy attan så det kniper i hjärtat efter att jag lyssnat färdigt. 

Samma mönster som i alla liknande fall sedan åratal, män som är behäftade med en rad mindervärdiga komplex som gör dem till hemska förtryckare !

Med ena handen säger de att de älskar kvinnan med den andra handen slår de hårt!

Just den här mannen förnekade mordet in i det sista. Hans påhittighet inför polisen var mycket besvärligt för dem.

Tova bröt till slut med den här mannen efter flera års försök och skulle med vänner på fest denna ödesdigra kväll. Men varför hon istället åkte hem till honom får vi aldrig veta.

Varje år så slår män ihjäl sina kvinnor,ibland mitt inför de barn de har!

Det enda råd som finns och är bärande är att vid första slaget som utdelas i ett förhållande så måste man bryta upp.  Inte lyssna till alla ord som alltid kommer från dessa män om bot och bättring. Kom ihåg att det är bara ord som i de flesta fall är bortglömda tills nästa slag kommer och då ofta ännu hårdare!

Världen idag, Israel!

Klicka på texten!

De väljer bort X! Världen idag rapporterar!

 

Dagens Nyheter väljer bort digitala plattformen X med hänvisning till ägaren Elon Musks förändringar av sajten samt dennes stöd till Donald Trump. Samtidigt är tidningen aktiv på kinesiskt ägda Tiktok. Även ärkebiskop Martin Modéus och Svenska kyrkan har nyligen pausat sina aktiviteter på X.

Sedan Elon Musk tog över Twitter, numera X, har plattformen blivit mer öppen. Tidigare blockerades material som ansågs vara desinformation, även om det i slutänden inte alltid visade sig vara desinformation. Nu finns både mer grovt material och politiskt kontroversiellt material på plattformen. 

Det har gjort att flera aktörer och personer – inte minst på den vänster­liberala kanten – valt att lämna X. 

Brittiska The Guardian och spanska La Vanguardia är två exempel på stora mediehus som nyligen bestämt sig för att lämna plattformen, och nu hakar Dagens Nyheter på den trenden. 

I en debatt i SVT:s Morgon­studion debatterade DN:s chef­redaktör Peter Wolodarski och Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt det hela. 

Wolodarski motiverade DN:s beslut med att Elon Musk ”monterat ner” arbetet med säkerhet och motverkande av ”desinformation”. Han sade vidare att X blivit ”mer politiskt” när Musk som ägare öppet började kampanja för Donald Trump.

– Det är en stor förändring som har inträffat de senaste tre åren, skulle jag säga, och det sammanfaller med att Elon Musk blev ägare av Twitter, sade han. 

Jörgen Huitfeldt kunde inte låta bli att replikera på Wolodarskis utspel om att X blivit mer politiskt.

– Som att det inte varit det förut. Vi vet alla att X censurerade bort nyheten om Hunter Bidens laptop förra valrörelsen, sade Huitfeldt och betonade att han knappt kan tänka sig någon handling som skulle vara mer politisk än så.

Huitfeldt medgav samtidigt att atmosfären på X blivit grövre.

– Det är en del av Musks tänk kring yttrandefrihet, sade han.

Samtidigt som DN lämnar X är man fortfarande aktiv på Tiktok, en digital plattform med ägarskap i det kommuniststyrda Kina. 

– Att man kan vara på Tiktok … och samtidigt klaga på X är höjden av hyckleri, sade Jörgen Huitfeldt.

– Det finns absolut stora problem med hela Tiktoks ägarskap, medgav Wolodarski samtidigt som han torgförde sin åsikt om att den ”öppna manipulation” han hävdar sker på X inte gått lika långt på Tiktok.

– Det är nästan tryggare med den öppna manipulationen än den kinesiska varianten, inflikade Huitfeldt.

Även ärkebiskop Martin Modéus har nyligen valt att inaktivera sitt X-konto. Världen idag kontaktar honom för att höra varför han valt att göra detta nu och inte tidigare. 

Twitter och numera X har tidigare haft en viktig betydelse i den mediala världen. Men vi bedömer nu att X har spelat ut sin roll för det som är viktigt – det förtroende­fulla samtalet i samhället. Vi vill lägga resurser på plattformar där vi verkligen kan göra nytta, säger Modéus i ett mejl till Världen idag.

Hur ser ärkebiskopen på argumentet att det är betydelsefullt att vara aktiv på X i syfte att sprida det kristna budskapet till människor som använder denna digitala plattform?

– Som kyrka är vi inte beroende av vissa specifika kanaler, utan finns där människor finns. Men vi har ändliga resurser, och behöver regelbundet göra en pågående analys av var det är klokt att sätta in de resurserna. Jag kommer givetvis att fortsätta stå upp för det kristna budskapet i olika sammanhang, där en viktig del är i sociala medier, säger Martin Modéus som kommer att fortsätta vara aktiv på Facebook och Instagram.

Även Svenska kyrkan nationellt har pausat sitt X-konto.

Twitter var inte ensamt om att anklagas för censur. I augusti år skrev Världen idag om att Facebook­grundaren Mark Zuckerberg uppgav att de utsatts för påverkans­försök från Joe Bidens administration och Vita huset. Det handlade om påtryckningar gällande innehåll om covid-19 och innehåll om kontroverserna kring presidentens son Hunter Biden.

Ola Karlmanreporter

Unni Drougge: Stor skillnad på dagens och gårdagens ”skolgårdskungar”! Epoch Times.

 De kriminella nätverkens skolrekryter har haft lång tid på sig att skapa det gängvälde som gjort skolan till ett enda stort och öppet sår, skriver krönikören. Foto: Maria Hellström.

Vad ska vi göra med skolan, detta variga sår som aldrig vill läka? Såret blir bara större för varje ny generation som slussas genom skolsystemet medan skoldebatten stiger upp som dålig lukt från de växande varhärdarna av elever som inte ens klarar grundskolan. Men många av dem som lyckats i skolan och erövrat inflytelserika samhällsposter bär också på bultande sår från sin skoltid.

Väck någon av dem som lyckats i skolan mitt i natten, och de kan direkt ange den status de blev tilldelade i den informella hackordning som rådde utanför klassrummen. Där var det inte studieresultat som gav utdelning, där bestod hårdvalutan av välväxt fysik.

Han valde att sluta trotsa lagen. Det valet kan alla göra.

En av mina manliga vänner, som i dag driver en välrenommerad advokatbyrå, känner fortfarande förödmjukelsen svida till innanför bröstet, då någon han möter på andra sidan skranket bär drag av dessa ”skolgårdskungar” som han jämt var rädd att få stryk av. Fastän deras nuvarande samhällsstatus motsvarar klassrummens negativa förväntningar, kan min framgångsrike vän alltjämt bli hypnotiserad av deras forna rang som skolans ballaste badboys och påminnas om sin egen tonåriga tönststatus. Då hjälper det inte att Ferrarin han parkerat vid tingsrätten är ännu flådigare än den som en utbrunnen skolgårdskung står åtalad för att ha stulit. Just det: Att bli nedvärderad i unga år gräver djupa sår som aldrig riktigt vill läka.

Jag är ganska säker på att de flesta av er kan minnas någon av dessa skolgårdskungar – de stöddiga flickmagneterna. Och som gav de välartade flickorna komplex över att aldrig räknas in bland de populära pinglorna.

Själv minns jag tydligt när skolans värste värsting kraschade in på ett skoldisko där vi krampaktigt grep om flaskorna med hallonsoda för att kyla av vår pubertala handsvett i väntan på något spännande inslag som vi innerst inne redan visste att vi aldrig skulle finna i skolaulan under överinseende av vuxna. Vi befann oss ju i den ålder som Gud glömde och som vi själva helst också ville glömma. Men då gjorde Kingen sin effektfulla entré. Genom ett fönster, eftersom han plankade in. Därefter hjälpte han sitt kvinnliga sällskap att ta samma väg. Vigt som en puma landade hon med sina tajta jeans. Intill denna gnistrande pokal i rosa och pastellblått stod den ökände och mytomspunne skolgårdskungen och kastade med sin vilda man mitt framför oss.

Stumma av beundran eller glödande av avund stod vi alla och kikade under lugg på detta coola, snygga par som likt Bonnie och Clyde struntade i regler och tände varsin cigg. Bristen på blinkande ljus i den till disko nödtorftigt omklädda aulan kompenserades därför snart av polisens blåljus som aktiverats via skolpersonalens förtrytelse över det spektakulära gästspelet i deras städade arrangemang.

Utanför skolan hade jag sedan stått i skaran av de övriga fansen och kastat långa blickar efter idolernas avfärd i polisbilen som skulle dumpa vår antihjälte på ungdomsvårdsskolan han rymt från och hans pangbrud till hennes föräldrar med stränga förmaningar om att hålla dottern borta från detta olycksbringande samhällselement.

Efter grundskolan uppfyllde också den före detta skolgårdskungen sin förutbestämmelse som kriminellt element med både långvarigt drogmissbruk och en mångårig brottskarriär framför sig. Men flera decennier senare fick jag på omvägar höra att han hoppat av brottets bana och förde ett normalt knegarliv med villa, fru och ungar. Just då höll jag på med ett research­arbete om vad som får vissa människor att bryta destruktiva livsmönster, så jag sökte reda på honom och han gick med på att ses. Trots att han blivit 40 år äldre var han sig väldigt lik och minst lika snygg som jag mindes honom.

Men när jag frågade hur det hade känts att vara kung bland de unga tittade han helt oförstående på mig. Jag friskade upp hans minne med att berätta hur mycket vi alla hade sett upp till honom, att han varit som en popstjärna i våra ögon och all avund han väckt hos plugghästarna och mesarna för att han kunnat välja och vraka bland de läckraste bruttorna, som plugghästarna och mesarna aldrig skulle haft en chans på. ”Njöt du inte av att ha en sådan maktposition?” frågade jag.

Han ruskade på huvudet och tittade ännu lika undrande på mig. ”Vad hade jag för makt?” mumlade han. ”Visste du inte om det?” svarade jag häpet.

Och till min stora förvåning visade det sig att den respekt som vi högstadieelever känt och den makt vi tillskrivit honom gått spårlöst förbi. I stället berättade han om maktlöshet. Om lärarnas förakt, om att ingen trodde på honom, om att inte höra hemma någonstans och om en tillvaro i ständig försvarsberedskap inför våldet och förnedringen som lurade bakom varje hörn. Och han berättade om dagen då han till sist fått nog och bara bestämde sig tvärt – aldrig mer häktet. Han skrev på ett samhälls­kontrakt och blev laglydig. Det har han varit sedan dess. Han tog sig ur både kriminalitet och drogberoende, mot alla odds. Den makten ägde han och ingen annan.

Men nu är tiden en annan, och skolgårdskungarna vi minns är ett minne blott. Då var det arbetarklassens ungar som blev kungar på skolgården. I dag är det organiserade gangstergäng som gör skolgården osäker. De gängkriminella går inte till skolan för att delta i undervisningen, de går till skolan för att rekrytera hjälpredor bland de unga elever som ännu deltar i undervisningen. Deras våldskapital är uppbyggt med hjälp av skjutvapen och sprängämnen och smäller betydligt högre än den råa muskelstyrkan hos de välbyggda arbetargrabbarna. De kriminella gängen med utrikes födda föräldrar har heller ingen knegarbakgrund att falla tillbaka på, den lilla andel knegare som ännu bor kvar i de utsatta områdena har lärt sina kids att vika undan och aldrig brösta sig mot de lättkränkta ortenkillarnas släktbaserade herravälde.

Och fastän dagens ungdomskriminella sällan hänger på skolgården, utan lurkar i närheten efter potentiella barnsoldater, utövar de en långt större och värre påverkan på själva skolmiljön än vad dåtidens vanartiga skolgårdsbusar kunde åstadkomma. De fyllde nämligen inte andra elever med skräcken att bli förnedringsrånade, ihjälskjutna, få sin port sprängd eller dörren till sitt hem pepprad med automatvapen. Den skräcken har däremot de kriminella nätverkens skolrekryter arbetat in. Och de har haft lång tid på sig att skapa detta gängvälde som nu gjort skolan till ett enda stort och öppet sår. Ingen enda av de myndigheter som stått och glott ner i det växande såret har hittat någon läkningsmetod.

Ändå finns det en sak som varje nutida gängmedlem har gemensamt med skolgårdskungen från mina tonår. Han valde att sluta trotsa lagen. Därigenom trotsade han också omgivningens negativa prognos. Det valet kan alla göra.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se   

IRA tillbaka i Sverige!

 

Chanuka Sameach!

 

Keren Hayesod önskar trevlig helg!

22 november 2024 at 11:06 Lämna en kommentar

Ulf Cahn i Världen idag!

Turkiet har alltsedan 7 oktober-attacken uttryckt stöd för Hamas, och president Erdogan (mitten) har sagt att ”Turkiet är ett land som talar öppet med Hamasledare och står bakom dem”. (Bild från ett möte mellan presidenten och en Hamasdelegation i april i år.)

 

Turkish Presidency/AP/TT/foto

 

Vad skulle Hamasledarnas flytt till Turkiet få för konsekvenser?

Det har länge ryktats om att Qatar inte längre kommer att tillåta Hamasledare att vistas på sitt territorium, utan utvisa dem. Anledningarna skulle vara flera. 

USA har satt hårt tryck på Qatar länge, och efter att Donald Trump vunnit det amerikanska presidentvalet kommer förstås än mer påtryckning äga rum. Det faktum att Hamas har mördat amerikan­ska medborgare är inget som USA tar lätt på. 

Men Qatar har också sina egna anled­ningar. Länge menade man att närvaron av Hamasledare i landet skulle underlätta Qatars roll som medlare mellan Israel och Hamas.

Det som ska ha utlöst Qatars beslut nyligen är, utöver de amerikanska påtryckningarna, att Hamas har vägrat ha seriösa förhandlingar om den israeliska gisslan och vapenvila. Så har det varit länge, men nu har både USA och Qatar tappat tålamodet. Så under den gångna helgen spreds det officiellt från Qatars håll att Hamas ledare inte längre är välkomna i landet.

I dagarna rapporterade också KAN, Israels public service, att Hamas ledarskap har befunnit sig i Turkiet de senaste dagarna. Att just Turkiet skulle bli lösningen för Hamasledarna kommer inte som någon överraskning. Landet har ända sedan 7 oktober 2023 uttryckt stöd för Hamas. President Erdogan har sagt att ”ingen kan få oss att se Hamas som en terrororganisa­tion. Turkiet är ett land som talar öppet med Hamasledare och står bakom dem”.

I augusti utlyste Erdogan en sorgedag efter att Hamasledaren Ismail Haniye dödats, och Turkiets ambassad i Tel Aviv flaggade på halv stång.

Frågan är vad detta betyder framöver. Israels relation med Turkiet är nog redan så dålig som den kan bli. Men man kan notera att med detta har Hamas förlorat sitt sista fäste i Mellanöstern, och det är förstås en stor och principiellt viktig förlust. 

Man har nu sina ledare i Europa – vilket borde göra europeiska ledare och EU nervösa. Kommer Hamas nu att satsa ännu mer på Europa avseende opinions­bildning och terror? 

En annan aspekt är att Israel fortfarande har intresse av att eliminera Hamasledare som man menar är ansvariga för 7 oktober-massakrerna. Kommer Turkiets Natomedlemskap att avskräcka Israel? Vi kan ju räkna med att om Israel slår till i Turkiet, så kommer Turkiet omedelbart begära att Nato ger sig på Israel. 

En tredje intressant fråga, med tanke på Donald Trumps tillträde som president i januari, är om han försöker få med Qatar i Abrahamavtalen. Det kan inte uteslutas, och det skulle onekligen kunna bli en fjäder i hatten tidigt under Trumps presidentskap. Med tanke på hans många löften om att snabbt ordna fred både mellan Israel och Hamas samt mellan Ryssland och Ukraina, tror jag ett sådant initiativ från USA ligger nära till hands.

Israel har lyckats väl i sitt krig mot Hamas och Hizbollah; bägge organisa­tionerna är starkt försvagade. Det måste gräma Iran, som ju sett dessa terror­organisationer som sina så kallade proxyarméer i Israels närhet. 

När och hur Israel väljer att slå till mot Iran vet vi inte. Men det kommer att ske, för att det måste ske. Israel kan inte acceptera att Iran finansierar, utbildar och beväpnar terrorister. Och eftersom FN och världssamfundet inte gör något får man ta saken i sina egna händer.

Ulf Cahnkommunikationschef, Med Israel för fred (MIFF)

Alice Måve får ordet!

 

Marxisten Lenin ska ha sagt att ”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer.” Vi är i ett sådant skede nu. Kriget i Ukraina och hur Europa hanterar det kommer inte reduceras till några sidor i framtidens historieböcker. Kriget kommer att bli ett eget kapitel. Det finns därför inget utrymme för naivitet och önsketänkande. Historiens dom blev hård mot dem som gick Hitler till mötes och trodde att det gick att förhandla med en revanschlysten despot som bara ville ha mer makt och mark. Historiens dom kommer att vara hård mot dem som i våra dagar tror sig kunna tämja Putin. Alltmedan vi fortsätter att leva våra vanliga liv, i en alltmer ovanlig tid, fortsätter Ryssland sitt imperialistiska krig i Ukraina. Men för Putin handlar det inte enbart om Ukraina. Maktambitionerna sträcker sig längre än så. Det handlar ytterst om att återupprätta den maktsfär som gick förlorad när Europa enades efter murens fall. De danska och tyska försvarsministrarna talar om ett fönster på mellan tre till fem år innan Ryssland kan ha kapacitet att angripa ett Nato-land och därigenom testa paragraf 5 i praktiken. Därför finns ingen större, eller mer avgörande fråga, för Europas framtid än frågan om Ukrainas rätt till fred, frihet och självbestämmande. Men så länge västvärldens rädsla för Putins oberäknelighet och kärnvapenhot är större än Putins rädsla för västvärlden, så kommer Ryssland fortsätta att agera på samma aggressiva och revanschistiska sätt. Därför måste det vara utifrån den här verkligheten som vi bygger vår beredskap och vårt försvar. Det är utifrån denna insikt som EU:s framtida säkerhets-, försvars- och utrikespolitik behöver formuleras. Och det är just detta som jag kommer att kämpa för i Bryssel. Gränser är en förutsättningen för att säkra vår frihet och Europas fred. Och nu måste vi göra vad vi kan för att säkra just freden och friheten. Det vi bevittnar är inte bara en strid om territorium och suveränitet. Det är även en kamp om värderingar och om vilken världsordning som ska råda. På ena sidan autokratier, som Ryssland, Iran och Kina, som drömmer om en alternativ, multipolär världsordning. På andra sidan står vi - den fria världens demokratier vars konstitutioner baseras på grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, med fria val, folkstyre och rättsstatens principer. Det är alltså en kamp mellan den starkes rätt och den rätt som följer av internationell lag. Det är ordning mot oordning. Förtryck mot frihet. Fransmannen Jean Monnet var en av de pådrivande personerna bakom EU. Monnet konstaterade att Europasamarbetet skulle formas av kriser och vara resultatet av hur dessa kriser hanterades. Nu påminner Rysslands krig mot Ukraina om att vi delar samma öde. Ester och tyskar. Finländare och fransmän. Svenskar och rumäner. Frågan, som vi behöver ställa oss, är vad som ska definiera Europa efter Ukrainakriget? Om fem år, hur vill vi se tillbaka på den här tiden, och på de beslut vi fattade? Hur hade vi velat att världen hade agerat om den blågula flaggan, som solidariskt vajar på stänger runtom i Europa, inte hade varit Ukrainas utan vår? Hade vi tyckt att världens respons varit tillräcklig? Europa behöver göra mer, för att öka den egna beredskapen och motståndskraften men också för att säkra vägen till fred för Ukraina. Misslyckas vi ser alla världens diktaturer att Rysslands metod står öppen också för dem. Och de kan enbart vinna om vi andra inte orkar stå enade. Därför får EU-länderna inte falla för de splittringsförsök som utgör kärnan i diktaturens propaganda. Därför måste EU stå upp för Ukraina - ekonomiskt, militärt och humanitärt. Och det är därför EU ska stå upp för Israels rätt till både existens och självförsvar – för den judiska staten har en skyldighet att försvara sitt folk mot Hamas terror och krig. På samma sätt som den ukrainska staten har en skyldighet att försvara sig mot Putins terror och krig. Och det är vår skyldighet att hävda dessa utsatta folks rätt till försvar.

Skogkär: Sverige i terroristernas kikarsikte!

 Palestinademonstration i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT.

I Tyskland pågår en rättegång mot terrorister som planerade att angripa Sveriges riksdag på uppdrag av Islamiska staten. Denna terror på religiös grund utgör i dag det i särklass största och mest akuta säkerhetshotet mot Sverige. Samtidigt stöds och hyllas numera två andra islamistiska terrorgrupper – Hamas och Hizbollah – öppet i den svenska offentligheten.

På fredagen inleddes rättegången i Jena i den tyska delstaten Thüringen mot två män som står åtalade för att ha planerat ett terrordåd mot riksdagen i Stockholm. De två är afghanska medborgare och ska enligt åklagaren ha agerat för Islamiska staten Khorasans räkning. Deras plan var att skaffa skjutvapen och åka till Stockholm för att döda poliser och andra utanför riksdagshuset, minst tio personer. I september förra året besökte de förhoppningsfulla terroristerna Tjeckien för att skaffa vapen, något de misslyckades med. Istället greps de på tillbakavägen av tysk polis. Männens terrormotiv? De var kränkta av koranbränningarna i Sverige.

Logiken i att mörda helt oskyldiga människor för att någon i samma land eldat upp islams heliga skrift kan tyckas vara ett något märkligt, rent av irrationellt och kontraproduktivt sätt att bemöta dem som anklagar islam för att vara en våldsam och krigisk religion. Det är snarare det bästa sättet att ge dem rätt som beskriver islam som en våldsam och krigisk religion.

De fyra terroristgrupper som förra året dödade flest människor var, enligt Global Terrorism Index 2024, i tur och ordning Islamiska staten, Hamas, Jamaat Nusrat Al-Islam wal Muslimeen och Al-Shabab. Vad som förenar dessa fyra behöver kanske inte skäras ut i papp.

I dag kommer det stora, överhängande terrorhotet mot Sverige från just islamistiska grupper. Det är hotet därifrån som gjorde att terrorhotnivån i Sverige förra hösten höjdes från tre till fyra på den femgradiga skalan, vilket innebär att Sverige av islamisterna betraktas som ett prioriterat mål.

Läs även: Sjunnesson: Västmedia låter Hamas vinna propagandakriget

De senaste åren har den islamistiska propagandan framförallt gått ut på att Sverige är ett islamfientligt land, inte minst därför att vår yttrandefrihet – ännu så länge – gör det möjligt att både bränna koraner och rita karikatyrer av Muhammed. Visserligen med risk för eget liv, men ändå. Med Israels krig mot Hamas kom fokus emellertid att skifta, från islamfientlighet “till ett antisemitiskt och ett anti-israeliskt narrativ”, konstaterar NCT, Nationellt center för terrorhotbedömning. Här utgör Israel och de länder som anses stå på Israels sida, främst USA men också västeuropeiska länder, däribland Sverige, de primära terrormålen. Det är skälet till att säkerhetshotet mot Eurovisionsfinalen i Malmö, på grund av Israels deltagande, var så allvarligt. Det är skälet till att hotnivån mot judiska institutioner och arrangemang är så hög.

Vad det gångna året visat – och vad de flesta i den allmänna debatten fortfarande tycks vilja förtränga – är att terroristernas uttalade sympatisörer liksom deras mer eller mindre medvetna och villiga medlöpare återfinns överallt. På alla nivåer i samhället. I politiken, på universiteten bland såväl studenter som lärare, på redaktionerna, i vården, i skolan – kort sagt överallt. En del nöjer sig med att skriva debattartiklar och underteckna upprop. De mer aktiva och handlingsinriktade ägnar sig åt att trakassera näringsidkare, företag och journalister, de stör politiska möten – till och med debatter i riksdagen. Och varje helg marscherar alla tillsammans på gatorna, i tusental. I dessa tåg hyllas terroristledare som Hamas Yahya Sinwar och Hizbollahs Hassan Nasrallah – och beskrivs som martyrer – av demonstranter som kräver vapenvila, säger sig vilja ha fred och anklagar alla som inte stödjer deras sak för att ha blod på sina händer.

Det är inte bara terrorhotet som ökat. Terrorstödet har efter hand också blivit allt mer oblygt. Det viftas med Hamas- och Hizbollahflaggor, demonstranter går omkring i kläder som hyllar Hamas massaker på judar den 7 oktober förra året, den dödligaste terrorattacken i världen sedan 11 september 2001. Slagorden ekar över gator och torg: sionismen ska krossas, Palestina ska befrias från floden till havet, revolution är den enda lösningen. Det är inte fredsbudskap, det är drömmar om våld, krig och dominans. De kunde lika gärna hylla Islamiska staten. Det är egentligen förvånande att de inte gör det. Att de inte gjort det. I konsekvensens namn.

Läs även: Ahmed: Hamas på svenska gator och ett nytt land

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Världen idag utvärderar valet i USA!

 

Demokraterna och USA:s etablissemang blev så uppslukade av sin egen världsbild att de glömde kontrollera om väljarna verkligen ville ha mer av samma progressiva visioner, eller mest önskade att samhället bara ska fungera, menar ledarskribenten apropå presidentvalet. 

Susan Walsh/AP/TT.foto

 

USA-valets lärdom: Den progressiva eliten förlorade kontakten med folket.

 En dryg vecka har gått sedan USA-valet, och nyktra utvärderingar kan påbörjas. Republikanernas vinst av såväl Vita huset som båda kamrarna i kongressen möttes inledningsvis med chock. Hur hade hela USA mage att gå i fel riktning? Hur kunde väljarna strunta i etablissemangets larmrop om att en Trumpseger skulle innebära fascism, kaos och katastrof?

Efteråt tycks insikten ändå börja sjunka in: Det är så här demokrati fungerar. Felet kanske inte låg hos det arbetande folket, dem som president Biden strax före valet kallade ”garbage” (skräp). Kanske var det snarare eliten som fullständigt hade missbedömt verkligheten?

En demokratisk partistrateg gjorde en klok analys i SVT av partiets brakförlust: ”Vi orienterade oss kring de postmaterialistiska värderingarna hos den välutbildade storstadseliten.” Partiet och USA:s övriga etablissemang blev så uppslukade av sin egen världsbild att de glömde kontrollera om väljarna verkligen ville ha mer av samma progressiva visioner, eller om de kanske allra mest önskade att samhället bara ska fungera så att vanligt folk kan arbeta och leva i trygghet.

Samma mönster uppträdde även vid förra riksdagsvalet i Sverige. Socialdemokraterna gick framåt bland det förmögna etablissemanget i Stockholm, men fortsatte förlora arbetarväljare. I båda länderna drev den progressiva vänstern sina identitetspolitiska projekt, samtidigt som de fjärmade sig alltmer från de gräsrötter som inte har någon annan makt än sin röstsedel.

Och då kommer de också att använda den.

Svensk politik har i dag blivit en motsatt bild av förra sekelskiftet. Det gamla samhällets maktelit såg det då som självklart att de borde styra landet, men för varje val gick arbetarklassen framåt tills socialdemokratin vann makten och kunde börja omforma landet. I dag har de vänsterliberala grupperna blivit den nya eliten, med krav på att just deras idéer ska utgöra mallen för hela samhället.

Men den som har bott in sig i maktens boningar blir lätt blind för världen därutanför – det samhälle där kriminalitet och verkligt hot och hat finns, där folket inte vill ha biologiska män i kvinnlig idrott, och vill se något annat på tv än ännu fler inslag som tror sig vara kreativt normbrytande, men som bara upprepar samma provokation som tittarna redan sett tiotusen gånger.

Liknande situationer gäller i stora delar av västvärlden, och det får genomslag i väljarkåren. I EU-valet i somras gick väljarna generellt åt höger. I Kanada pekar opinionsmätningarna mot en brakförlust för den ultraliberale premiärminister Trudeau i nästa val. Och i USA tvingades eliten i Hollywood och på medieredaktionerna inse att folket inte längre köpte deras verklighetsbeskrivning. Trots alla varningsrop valde folket att inte ge Demokraterna förnyat förtroende att regera Vita huset.

Situationen påminner om George Orwells satir Djurens gård. Efter revolutionen när djuren kör bort den förtryckande bonden lyckas grisarna ta makten. Men stegvis blir de alltmer lika den tidigare förtryckaren, tills det slutligen blir omöjligt för de andra djuren att avgöra skillnaden mellan gris och människa.

De politiker som sade sig stå på de utsattas sida blev själva den nya eliten, och nu har USA-väljarna avsatt dem.

En rimlig utvärdering för det progressiva etablissemanget vore att släppa sina krav på underkastelse under den egna visionen och i stället komma ner till folket och köra ner nävarna i de verkliga samhällsproblemen. Om de vänsterliberala partierna inser att de hamnat i en återvändsgränd kan de kanske återvinna väljarnas förtroende.

I annat fall riskerar de att straffas ännu hårdare i kommande val.

Per Ewert ledarsidan@varldenidag.se