Unni Drougge: Möjliggörarnas tänkande nödvändigt för brottslingarna.
Möjliggörare, sådana som ska rädda och tycker synd om kriminella, finns överallt. Kvinnor är som klippta och skurna för att träda i tjänst. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Utan möjliggörare hade inte kriminaliteten kunnat borrat sig så långt in i välfärdssamhället.
I dagens ändlösa harvande om gängvåldets utbredning har tyngdpunkten länge legat på så kallade kriminogena faktorer. Man har stött och blött alla tänkbara orsaker till varför somliga begår kriminella handlingar och andra inte. Allt ljus har riktats mot gärningsmännens bakgrund, etnicitet, socioekonomiska kontext, skolresultat, intelligens och psykopatologi. Men när den skarpsynte krimreportern Lasse Wierup nyss släppte sin senaste bok ”Maffiapakten” lyste han upp en annan sida av det kriminella fältet, nämligen den skuggiga gråzon där möjliggörarna håller sig dolda. För utan möjliggörare hade den organiserade brottsligheten inte kunnat borra sig så långt in i samhällets bjälklager att hela det svenska välfärdsbygget börjat vackla.
Och möjliggörare finns överallt, både där de absolut inte får finnas – inom rättsväsendet, banker, myndigheter, kommuner, vård och omsorg – och där man kan förvänta sig att de finns – hos familj, släkt, vänner och sexpartners.
Kvinnor verkar ofta som klippta och skurna för att träda i tjänst som möjliggörare och de flesta anmäler sig frivilligt. Alla som såg tv-serien ”Clark”, baserad på Clark Olofssons omsusade brottskarriär, minns säkert också den kvinnliga socialarbetaren vars tindrande ögon såg den fruktade riksbusen som ett oskyldigt offer för en hemsk barndom och ett orättvist samhälle, vilket fick henne att smälta som vax i hans händer. Även seriemördare med enbart kvinnliga offer på sin meritlista får containerlass med beundrarpost från trånsjuka kvinnor som tävlar om att få ihop det med en kallblodig psykopat. Hur många damer var det inte som friade till Knutbypastorn Helge Fossmo när han satt av sitt 26-åriga fängelsestraff?
I möjliggörarnas rike är godtrogenhet en nationaldygd. – Hej världen! Je suis Lars Norén.
Alltför många kvinnor lider av magiskt tänkande kring sin inbillade förmåga att frälsa förtappade karlar från ondo genom att älska ihjäl deras kriminalitet, missbruk eller andra destruktiva karaktärsdefekter. Det här vet varenda skurk och knarkare.
Som av en händelse tycks kvinnliga möjliggörare vara särskilt frekventa inom yrkesgrupper med mestadels manligt klientel som vet exakt vilka trådar de ska dra i för att få en villig marionett. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Men även möjliggörare har sin dolda agenda, fastän de blir blåsta av cyniska typer med egen dold agenda. Ingen agerar nyttig idiot om inget finns att vinna på den till synes usla dealen.
Ta den typiska alkoholisthustrun, som gärna vill tro att hon blir lycklig bara hon kan få karln att sluta kröka. Men på ett annat plan mår hon bra av att leva med en ansvarslös drummel hon alltid kan överglänsa med sin rekorderlighet. Därför blir hon också en möjliggörare, för hur ska hon vidmakthålla sitt moraliska övertag om mannen reser sig ur förfallet? Behovet av att förbarma sig över samhällets bottenskrap styrs av samma själviska motiv, förklädda till humanistiska ideal om människans inneboende godhet som kan lockas fram av den egna förträffliga vidsyntheten.
Teatergeniet Lars Norén, numera saligen avsomnad, utgör ett praktexempel på hur illa det kan gå om man försöker leka Gud. Hans fäbless för de socialt utslagna vars godhjärtade och fina inre kvaliteter han ofta talade sig varm för gjorde honom till en livsfarlig möjliggörare när han satte upp pjäsen ”7:3”, där högriskfångar hämtades från fängelset för att inta huvudrollerna på Dramatens öppna scen inför en hänförd publik, vilket som bekant fick sin tragiska upplösning i Malexandermorden.
Denna sedelärande historia har dock inte avskräckt politiker, kriminologer och opinionsbildare från att veva samma visa om de ungdomskriminella i utsatta områden. Vi uppmanas visa medkänsla och förståelse för deras destruktiva livsval som kommer sig av den socioekonomiska misären de växer upp i. Därför behöver de hjälp att känna förtroende för samhället genom välvilliga insatser och inte straffåtgärder.
Och visst går det att föreställa sig hur hopplöst det kan kännas att växa upp i Järvaområdet. Att vara en elvaårig grabb som kommer hem efter skolan till en trerummare med sju syskon och kanske ett par släktingar som söker uppehållstillstånd och sover på madrasser i vardagsrummet, där det sitter en farsa (om det ens finns någon farsa) och kollar Al Jazeera på datorn, som grabben ber att få låna så att han kan göra sina hemuppgifter och farsan ryter åt honom att hålla käften och försvinna ut, det kan inte kännas kul. Och när han går ut möter han brorsans polare som ger honom en femhundring om han vill hjälpa till med en grej.
Jag har inga svårigheter att förstå de dystra framtidsutsikterna hos killar med liknande uppväxt när de går ut grundskolan med underkänt i alla ämnen. Och jag fattar också vad tramadol och marijuana har för verkan på småkillar som redan ställt till med så mycket trubbel att de jämt mår dåligt. Men människor med söndertrasade psyken gör ingen människa glad och framför allt gör det ingen människa god. En kvaddad själ är ingen oslipad diamant som kan gnuggas fin och blank med silkesvantar. Ett hjärta av sten blir inte till guld i en kramgo famn av kravlös tillit. I ett hav av tistlar växer inga rosor. ”Friend another word for fool.” Så lyder credot i en kriminell hjärna. Men i möjliggörarnas rike är godtrogenhet en nationaldygd. – Hej världen! Je suis Lars Norén.
Och här, utanför mitt fönster i ett så kallat tryggt innerstadsområde, kan jag dagligen betrakta de godtrogna svenskarna. Från det närliggande storbygget smugglas sprängämnen ut av tonårskillar som springer ärenden åt kriminella gäng. Som belöning får de fylla fickorna med hemgjorda knallskott, vars kraftfulla verkan gett den präktiga gamla skolan karaktären av en krigszon efter fredagsmyset. På fotbollsplanen bredvid fyras skotten av mitt bland småknattarna som spelar match medan föräldrarna ser på. Eller inte ser på. För de vill varken se, höra eller veta vad som händer. Inte här, där allt är okej. Okej att tonåriga knarkgäng sitter och såsar om nätterna på den värdegrundsimpregnerade förskolegården, de måste ju också ha någonstans att gå. Okej att en bomb sprängde trappuppgången i flerfamiljshuset intill och lägenheterna fick evakueras, ingen dog ju. Okej att det hörs dunsar och skrik från våningen ovanför, här är alla grannar trevliga. Okej att lite skit kan hända även här, men den riktiga skiten händer inte här. Så talar den patologiska förnekelsen, både i mina kvarter och ända upp i det demokratiska statsskickets huvudkvarter tills det värsta har hänt, det som inte kan hända här. Bakom förnekelsens dimridåer har den organiserade brottsligheten fått äta sig in i samhällskroppens mest vitala delar. Det hade gått att stoppa om inte möjliggörarna gjort det möjliga omöjligt. Allt som nu återstår är den nästan omöjliga uppgiften att försöka göra det omöjliga möjligt.
Unni Drougge
Författare och Journalist
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar