Unni Drougge: Stor skillnad på dagens och gårdagens ”skolgårdskungar”! Epoch Times.

 De kriminella nätverkens skolrekryter har haft lång tid på sig att skapa det gängvälde som gjort skolan till ett enda stort och öppet sår, skriver krönikören. Foto: Maria Hellström.

Vad ska vi göra med skolan, detta variga sår som aldrig vill läka? Såret blir bara större för varje ny generation som slussas genom skolsystemet medan skoldebatten stiger upp som dålig lukt från de växande varhärdarna av elever som inte ens klarar grundskolan. Men många av dem som lyckats i skolan och erövrat inflytelserika samhällsposter bär också på bultande sår från sin skoltid.

Väck någon av dem som lyckats i skolan mitt i natten, och de kan direkt ange den status de blev tilldelade i den informella hackordning som rådde utanför klassrummen. Där var det inte studieresultat som gav utdelning, där bestod hårdvalutan av välväxt fysik.

Han valde att sluta trotsa lagen. Det valet kan alla göra.

En av mina manliga vänner, som i dag driver en välrenommerad advokatbyrå, känner fortfarande förödmjukelsen svida till innanför bröstet, då någon han möter på andra sidan skranket bär drag av dessa ”skolgårdskungar” som han jämt var rädd att få stryk av. Fastän deras nuvarande samhällsstatus motsvarar klassrummens negativa förväntningar, kan min framgångsrike vän alltjämt bli hypnotiserad av deras forna rang som skolans ballaste badboys och påminnas om sin egen tonåriga tönststatus. Då hjälper det inte att Ferrarin han parkerat vid tingsrätten är ännu flådigare än den som en utbrunnen skolgårdskung står åtalad för att ha stulit. Just det: Att bli nedvärderad i unga år gräver djupa sår som aldrig riktigt vill läka.

Jag är ganska säker på att de flesta av er kan minnas någon av dessa skolgårdskungar – de stöddiga flickmagneterna. Och som gav de välartade flickorna komplex över att aldrig räknas in bland de populära pinglorna.

Själv minns jag tydligt när skolans värste värsting kraschade in på ett skoldisko där vi krampaktigt grep om flaskorna med hallonsoda för att kyla av vår pubertala handsvett i väntan på något spännande inslag som vi innerst inne redan visste att vi aldrig skulle finna i skolaulan under överinseende av vuxna. Vi befann oss ju i den ålder som Gud glömde och som vi själva helst också ville glömma. Men då gjorde Kingen sin effektfulla entré. Genom ett fönster, eftersom han plankade in. Därefter hjälpte han sitt kvinnliga sällskap att ta samma väg. Vigt som en puma landade hon med sina tajta jeans. Intill denna gnistrande pokal i rosa och pastellblått stod den ökände och mytomspunne skolgårdskungen och kastade med sin vilda man mitt framför oss.

Stumma av beundran eller glödande av avund stod vi alla och kikade under lugg på detta coola, snygga par som likt Bonnie och Clyde struntade i regler och tände varsin cigg. Bristen på blinkande ljus i den till disko nödtorftigt omklädda aulan kompenserades därför snart av polisens blåljus som aktiverats via skolpersonalens förtrytelse över det spektakulära gästspelet i deras städade arrangemang.

Utanför skolan hade jag sedan stått i skaran av de övriga fansen och kastat långa blickar efter idolernas avfärd i polisbilen som skulle dumpa vår antihjälte på ungdomsvårdsskolan han rymt från och hans pangbrud till hennes föräldrar med stränga förmaningar om att hålla dottern borta från detta olycksbringande samhällselement.

Efter grundskolan uppfyllde också den före detta skolgårdskungen sin förutbestämmelse som kriminellt element med både långvarigt drogmissbruk och en mångårig brottskarriär framför sig. Men flera decennier senare fick jag på omvägar höra att han hoppat av brottets bana och förde ett normalt knegarliv med villa, fru och ungar. Just då höll jag på med ett research­arbete om vad som får vissa människor att bryta destruktiva livsmönster, så jag sökte reda på honom och han gick med på att ses. Trots att han blivit 40 år äldre var han sig väldigt lik och minst lika snygg som jag mindes honom.

Men när jag frågade hur det hade känts att vara kung bland de unga tittade han helt oförstående på mig. Jag friskade upp hans minne med att berätta hur mycket vi alla hade sett upp till honom, att han varit som en popstjärna i våra ögon och all avund han väckt hos plugghästarna och mesarna för att han kunnat välja och vraka bland de läckraste bruttorna, som plugghästarna och mesarna aldrig skulle haft en chans på. ”Njöt du inte av att ha en sådan maktposition?” frågade jag.

Han ruskade på huvudet och tittade ännu lika undrande på mig. ”Vad hade jag för makt?” mumlade han. ”Visste du inte om det?” svarade jag häpet.

Och till min stora förvåning visade det sig att den respekt som vi högstadieelever känt och den makt vi tillskrivit honom gått spårlöst förbi. I stället berättade han om maktlöshet. Om lärarnas förakt, om att ingen trodde på honom, om att inte höra hemma någonstans och om en tillvaro i ständig försvarsberedskap inför våldet och förnedringen som lurade bakom varje hörn. Och han berättade om dagen då han till sist fått nog och bara bestämde sig tvärt – aldrig mer häktet. Han skrev på ett samhälls­kontrakt och blev laglydig. Det har han varit sedan dess. Han tog sig ur både kriminalitet och drogberoende, mot alla odds. Den makten ägde han och ingen annan.

Men nu är tiden en annan, och skolgårdskungarna vi minns är ett minne blott. Då var det arbetarklassens ungar som blev kungar på skolgården. I dag är det organiserade gangstergäng som gör skolgården osäker. De gängkriminella går inte till skolan för att delta i undervisningen, de går till skolan för att rekrytera hjälpredor bland de unga elever som ännu deltar i undervisningen. Deras våldskapital är uppbyggt med hjälp av skjutvapen och sprängämnen och smäller betydligt högre än den råa muskelstyrkan hos de välbyggda arbetargrabbarna. De kriminella gängen med utrikes födda föräldrar har heller ingen knegarbakgrund att falla tillbaka på, den lilla andel knegare som ännu bor kvar i de utsatta områdena har lärt sina kids att vika undan och aldrig brösta sig mot de lättkränkta ortenkillarnas släktbaserade herravälde.

Och fastän dagens ungdomskriminella sällan hänger på skolgården, utan lurkar i närheten efter potentiella barnsoldater, utövar de en långt större och värre påverkan på själva skolmiljön än vad dåtidens vanartiga skolgårdsbusar kunde åstadkomma. De fyllde nämligen inte andra elever med skräcken att bli förnedringsrånade, ihjälskjutna, få sin port sprängd eller dörren till sitt hem pepprad med automatvapen. Den skräcken har däremot de kriminella nätverkens skolrekryter arbetat in. Och de har haft lång tid på sig att skapa detta gängvälde som nu gjort skolan till ett enda stort och öppet sår. Ingen enda av de myndigheter som stått och glott ner i det växande såret har hittat någon läkningsmetod.

Ändå finns det en sak som varje nutida gängmedlem har gemensamt med skolgårdskungen från mina tonår. Han valde att sluta trotsa lagen. Därigenom trotsade han också omgivningens negativa prognos. Det valet kan alla göra.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se