”Digitala verktyg” för att röra sig
Allt fler av våra problem ska tydligen lösas av appar. Men frågan är om appar verkligen kan lösa de mest grundläggande problemen. Som att vi inte rör på oss tillräckligt. Eller ens förökar oss.
I sin roman ”Time Enough for Love” låter Robert A. Heinlein huvudpersonen Lazarus Long konstatera:
”En mänsklig varelse ska kunna byta blöjor, planlägga en invasion, slakta en gris, styra ett skepp, rita ett hus, skriva en sonett, hantera bokföring, mura en vägg, spjäla ett ben, trösta den döende, lyda order, ge order, samarbeta, agera på egen hand, lösa ekvationer, analysera ett nytt problem, skyffla gödsel, programmera en dator, tillaga en festmåltid, strida effektivt, dö hjältemodigt. Specialisering är något för insekter.”
Man kan väl säga att kravspecifikationen för ”människa” i dag i det moderna samhället är något mer begränsad, den kan väl skrivas som:
”Ladda ner en app. Använd en app.”
Och när det gäller insekter bör man notera att vi lever i insektsdödens tid. Nej, det är inte på det viset att alla insekter är på väg att utplånas, men den som rör sig genom skogen eller över ängar kan inte undgå att märka att de blivit färre.
Man kan väl säga att kravspecifikationen för ”människa” i dag i det moderna samhället är något mer begränsad.
Den nutida avsevärt kortare kravspecifikationen på människor har ett samband med det minskade antalet insekter.
Man får lätt intrycket att det mesta i djurvärlden riskerar att bli rödlistat och därmed är att betrakta som en hotad art.
Kanske vore det dags att införa rödlistning för människor också? Där skulle man kunna notera olika människokategorier vars existens hotas.
Föräldrar är definitivt en sådan grupp.
Men frågan är om så många i dagens samhälle bryr sig om det, ibland undrar jag om ens de som i biologisk mening är ett barns föräldrar bryr sig så värst mycket om sin föräldraroll.
Varför bry sig?
Olika funktioner som föräldrar har haft kan ju alltid ersättas av institutioner; av förskola, skola, kuratorer, BUP-personal, pillertrillande läkare – och numera gärna av en app.
Vid Luleå tekniska universitet (LTU) är man mäkta stolt eftersom man har tagit fram ett ”digitalt verktyg” som ska hjälpa barn att gå eller cykla till skolan. Det kan låta lite underligt att något sådant behövs – men utvecklarna ser en stor efterfrågan.
Där har man i åtta år forskat på ”aktiva skoltransporter”.
När jag övervunnit min förundran över nyheten, och satt mig in i ämnet, fylls jag först av en viss sympati för de forskare som ägnar sig åt detta.
Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi vid LTU, konstaterar att barn i Sverige rör på sig alldeles för lite. 90 procent av barnen rör på sig mindre än en timme om dagen.
En färsk rapport från Karolinska institutet påvisade att sarkopen fetma som tidigare i princip bara fanns hos vuxna nu blivit vanlig bland lågstadiebarn. Sarkopen fetma innebär att man har en ansenlig mängd bukfett, men svaga muskler.
Den professor som presenterade studien förklarade:
– När jag såg resultaten tappade jag nästan hakan. En del av barnen var så svaga att de hade svårt att resa sig upp ur en stol.
Anna-Karin Lindqvist vid LTU lägger en stor del av skulden på föräldrarna som ”lindar in barnen i bubbelplast”, och envisas med att skjutsa dem till skolan.
Att vara förälder är att vara en kulturbärare, man ska fostra sina barn, och dit hör att se till att de inte tillbringar all sin tid sittande eller liggande.
Efterhand vänds därför min sympati för LTU-forskarna till antipati. För vad är deras lösning på att föräldrar inte tar sitt ansvar och ser till att barnen går, cyklar … eller varför inte skuttar till skolan, fyllda av sprittande livsglädje?
Jo, forskarnas lösning är att ta fram ett ”digitalt verktyg” som ställer barnen inför ”utmaningar och uppdrag” som de ska lösa, typ ”hur många procent i klassen har gått eller cyklat till skolan den här veckan”.
Jag har väldigt svårt att förstå hur problemlösning av det här slaget ska få ett barn att tycka att det är kul att cykla eller att röra på sig på något annat sätt.
Att röra på sig ska upplevas som något självklart, skönt och roligt i sig. Om barn inte gör det finns där ett grundläggande problem – och det beror på att något inte finns – och det som inte finns är närvarande och aktiva föräldrar. Det problemet löser man inte genom införande av ett ”digitalt verktyg”.
Från LTU meddelar man att ”det finns en lång kö av skolor som väntar på att få börja använda det digitala verktyget”.
Det diskuteras varför födslotalen i Sverige nu blivit så låga, vuxna vill inte, eller orkar inte, sätta barn till världen.
Vi kan därför förvänta oss att det snart presenteras ett digitalt verktyg som löser det problemet genom att man ställs inför ”utmaningar och uppdrag som ska lösas”.
Innan dess kommer väl dock det digitala verktyg som ska lära brukaren att andas.
Boris Benulic
kultur@epochtimes.se
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar