Ibland frågar jag unga människor om de sett ”Cabaret”. Bland de som fötts i detta århundrade har ingen hört talas om filmen. När den släpptes 1972 blev den oerhört populär. Liza Minnellis och Michael Yorks fenomenala rolltolkningar diskuterades livligt, och det var och förblir den träffsäkraste framställningen av atmosfären i Berlin från tiden då nazismen höll på att bli den tyska nationens religion.
Filmen kan hyras hos olika tjänster på nätet eller köpas på DVD. Att se den idag är en helt fascinerande upplevelse. För mer än ett halvt sekel sedan handlade filmen om ganska avlägsen historisk period, idag handlar den i stället om den värld vi lever i nu.
Läs även: DEBATT: Svenska biståndspengar går till Hamas
Den dåtida världens dekadens och förfall, dess beundran för barbariet, opportunismen hos dem som borde ha sett men valde att vända bort blicken, hopplösheten i protesterna mot den stigande tidvattenvågen, ondskans närvaro i ett hav av underhållning. Små och till synes obetydliga incidenter börjar smälta samman till en ny och vidrig verklighet.
Ayyan Hirsi Ali skriver om en händelse som ägde rum i London den 13 april 2024. Händelsen fångades på video och visar man i centrala London, i närheten av en pro-palestinsk demonstration. Mannen är klädd i kostym och har en liten kalott på huvudet. Han varnas av brittisk polisman:
– Du visar öppet att du är jude, detta en pro-palestinsk marsch, jag anklagar dig inte för någonting, men jag är rädd för reaktionen på din närvaro.
Ayaan Hirsi Ali, en före detta muslim som flydde från Somalia i jakt på frihet, skriver att hon är livrädd. I metropolen London anses alltså en man utsätta sig själv för fara för att han inte döljer faktumet att han är jude. Ali skriver om de tusentals demonstranter som ropar ut anklagelser om folkmord i den stad som är den europeiska parlamentarismens vagga. Vi har redan hunnit vänja oss vid dessa slagord på gatorna i Paris, Barcelona, Madrid, Berlin och Amsterdam. Hon skriver:
Den verkliga chocken med videon är dock inte bara hotet om islamistiskt, antisemitiskt våld. Detta är vi vana vid. Det verkligt chockerande är att en brittisk polis, en representant för staten, verkar antyda att det idag är oacceptabelt att på gatorna i en stor västerländsk stad vara ”ganska öppet jude”.
Polismannen ville förmodligen skydda mannen från att utsätta sig för fara, eftersom han var lätt att känna igen som jude, och var förmodligen också oroad över sin egen säkerhet för det fall han skulle tvingas att ingripa till skydd för den judiska mannen. Polisen var troligen varken antisemit eller Hamas-sympatisör.
Mannen i videon heter Gideon Falter och är VD för Campaign Against Antisemitism. Var hans beteende provocerande, eller ville han visa att hans blotta närvaro skulle avslöja den demonstrerande folkmassans tydligt antisemitiska attityder och åsikter? Vi kan betrakta detta beteende som modigt, olämpligt eller onödigt provocerande.
Ayaan Hirsi Ali påminner oss om att fredliga protester är lagliga och att det är förståeligt att visa medkänsla för oskyldiga krigsoffer. Samtidigt kan det inte råda några tvivel om att den brittiska polisen mycket väl vet att dessa demonstranter är redo för våld, att de uttrycker solidaritet med folkmordshandlingar, kanske vet de också vad det vanligt förekommande slagordet Khaybar, Khaybar, ya yahud! betyder. (Efter slaget vid oasen Khaybar i nuvarande Saudiarabien massakrerades den judiska församlingen under befäl av islams profet Muhammed år 628. Reds. anm.)
I många europeiska städer har det under loppet av ett antal år uppstått hela stadsdelar som polisen är rädd att gå in i. Förlusten av förmågan att upprätthålla lag och ordning gradvis blivit värre. Det neutrala offentliga rummet minskar hela tiden.
”Vi kan inte låtsas att det inte finns någon skillnad mellan fredliga protester och de som åtföljs av hotet om islamiskt våld”, skriver den före detta muslimen Ali, som känner till islams och dess radikala organisationers budskap bättre än andra:
Islamism är en värld där minareten tornar upp sig över allt. Det är burkans fladdrande svans som omsluter kvinnor som en invasiv klängväxt och kväver en tidigare blomstrande trädgård. Denna församling ropar att ”det här är vårt territorium nu”. Detta böneutrop basuneras ut på hög volym mot de kristna, judarna – eller mot de sekulära! På denna plats eller i en annan del av staden. Ända tills den dag då det inte längre finns någon icke-muslimsk del av staden kvar. Kristna i Istanbul och judar i Bagdad lärde sig detta den hårda vägen. Jag ber att de rika agnostikerna i Mayfair och Chelsea aldrig tvingas uppleva detta.
Ayaan Hirsi Ali funderar över frågan om huruvida den brittiska staten kommer att lära sig att skilja mellan fredliga protester och marscher (oavsett om de är berättigade eller oberättigade), och de som egentlig ropar efter erövring och dominans. Hon efterlyser en återgång till en agora där alla människors rättigheter och värdighet respekteras. Hon påminner oss om att utan detta kommer vår värld att bli alltmer sårbar för fientligt övertagande.
När jag läste den här texten fick jag intrycket att författaren medvetet valde en ton av mild övertalning i hopp om att något äntligen skulle nå dem som bara tittar på och vägrar tro på vad de ser, eller ännu värre, medvetet stödjer detta fientliga övertagande.
Född i Somalia kom Ayaan Hirsi Ali till Nederländerna som ung kvinna, studerade där, blev medlem av det holländska parlamentet och fick sedan fly vidare från sina tidigare trosfränder och deras västerländska allierade. Idag bor hon i USA, där universiteten ställer in planerade event med henne och mainstreammedia undviker henne som pesten. Hennes böcker talar om faran från militant islam, hyllar västerländsk frihet och stöder Israel. Det finns ingen plats för sådana människor på den publika scenen idag, och i det offentliga samtalet är det god sed att låtsas som de inte fanns.
I USA, där hon bor idag, utgör toppuniversitet grogrund för en märkligt placerad empati som långsamt förvandlas till ett öppet stöd för folkmordsrörelser som strävar efter det vad Ayaan Hirsi Ali kallar ett fientligt övertagande.
Ungdomar som demonstrerar för ”Palestina”, hur mycket vet de om konflikten, vad förstår de och vad förstår de inte? De bland annat vet att de inte gillar ”sionister” och ropar att dessa ”sionister” borde återvända till Polen. De attackerar alla som har bär symboler för judendomen eller den judiska staten, de vägrar alla diskussioner och blockerar alla försök att organisera dem. De ser till att det offentliga utrymme de kontrollerar hålls fritt från judar.
Läs även: Hjort: Hamas dödssiffror är en del av kriget
Olivia Reingold är reporter på The Free Press, och innan polisen slutligen började gripa de olagliga demonstranterna och bryta upp deras tältläger, bestämde hon sig för att mingla med folkmassan av ”protesterande” ungdomar. Hon såg studenter som struntade i undervisningen och slog läger på gräsmattan framför Columbia Universitys bibliotek. Vissa av dem tillverkar vänskapsarmband, andra målar slagord på bitar av kartong. Olivia stannar framför en skylt där det står ”Paint Ur Nails 4 Palestine”.Tältägaren visar upp sina röda tånaglar.
En ung man bär på en bok av Frantz Fanon som för decennier sedan uppmanade till mord på vita människor i antikolonialismens namn. Agitatorn med megafon väcker måttligt intresse. Keffiyehs dominerar, lila och morotsfärgat hår sticker ut ur dem. Festen är i full gång. ”Alla har sin del i revolutionen”, säger en student som undviker traditionella personliga pronomen.
Olivia tar ett foto av ett större tält som hon förser med följande bildtext:
Den vidsträckta tältstaden inkluderar en första hjälpen-station, ett rådgivningstält, ”People’s Library of Liberal Science”, en konsthörna, en mediahörna och en ”tvättstuga” för att torka kläder som blivit blöta i regnet. Oljor och tinkturer är utlagda på en gobeläng framför tältet.
Välkommen till ”Gaza Solidarity Camp”. Det finns ett rådgivningstält, ett skrivcenter och en konsthörna. Det finns montrar med nyttig mat, ekologiska tamponger, brädspel och ”Community of the Proud”-märken.
En student som identifierar sig som ”W” förklarar för journalister på protestens andra dag att studenter vid universitetet motsätter sig ”skapandet av en brutal enhet av sionistiska bosättare” i Israel. Olivia Reingold noterar i sin artikel:
Folkmord är ett nyckelord som ständigt dyker upp bland eleverna. Du kan se gränslös ilska mot Israel, det finns inget agg mot Hamas, terroristgruppen som mördade 1 200 människor den 7 oktober 2023 och fortfarande håller 129 som gisslan. Det nämns inget om 500 000 syrier som mördades av landets president Bashar al-Assad. Inte en enda person har uttryckt upprördhet över att uigurerna i Kina hotas av verkligt folkmord och fördrivning till arbetsläger bara därför att de är muslimer.
Läs även: Här är Hamaskopplingarna bakom demonstranterna i USA
Tidigare publicerade organisatörer från Yale och Columbia en guide godkänd av organisationen “Studenter för rättvisa i Palestina”. Den har en intressant titel: Först tar vi Columbia. Guiden hänvisar till studentprotesterna under Vietnamkriget och varnar för ”ockupationens” agitatorer som infiltrerar rörelsen.
Det hela är väldigt välorganiserat. Polisen tycks inte vara speciellt intresserad vem som organiserar det hela och varifrån instruktionerna och pengarna kommer. Reportern som ser deltagarnas upptåg är däremot intresserad av deras beteende.
De som vill argumentera är ”sionister som tagit sig in i lägret”. Chefen, som beskriver sig själv som en ”ombudsman”, beordrar omedelbart ”att trycka ut dem”. Unga människor bildar en mänsklig kedja som driver ut inkräktare.
Reportern lägger också märke till utrustning med inskriptionen ”People’s Forum” – detta är namnet på en organisation som finansieras av en mångmiljonär med band till den kinesiska regeringen.
Olivia Reingold observerade denna studentprotest under åtta dagar och hennes omfattande reportage avslutas med en scen där hennes samtal med en kvinnlig student avbryts av en journalist från Japan. Journalisten frågar varför ingen fördömer Hamas i detta tältläger, och tillägger att det vore på sin plats. En av studenterna som står i närheten utbrister argt: ”Det är redan gjort.” Den japanska journalisten vet mycket väl att detta är en lögn, vilket han också säger.
Eleverna tystnar, tittar i marken, journalisten tackar för intervjun och går.
När han väl gått sin väg försvinner en av studenterna för att ”prata med någon om honom”. ”Det där ar konstigt”, säger han och borstar bort smuts från sina jeans., ”arrangörerna måste få reda på det.”
Min gissning är att det bland de tusentals människor som svepts upp av den nya religionen kommer att finnas individer som upptäcker att de har blev lurade. Jag undrar hur vi kan öka antalet människor som klarar av att förstå vad de ser med sin ögon, vad de deltar i och vad de stödjer. Men fallet är närmast hopplöst. I ett land långt borta från detta kaos skickade jag ett brev till en organisation som bekämpar rasism, och som publicerat en prisbelönt bild på en palestinsk kvinna med ett avlidet barn i famnen.
Den prisbelönte Gazafotografen är anställd av Reuters, men en granskning av hans inlägg på X och Instagram lämnar inga tvivel om att han dokumenterar ”israeliska brott” under Hamas instruktioner. Denna organisation som sysslar med att dokumentera rasism, upprepar troget informationen från Hamas hälsoministerium, och de läsare som kommenterar bilden uppfattar budskapet korrekt.
Under posten väller judehatet ut. Jag frågar inte om de känner till Hamas-stadgan, jag upprepar inte frågan från den japanske journalisten. Jag skickar dem en uppsättning bilder på heilande Huthi- och Hizbollah-terrorister, på barn som tränas av Hizbollah. Jag frågar om de är medvetna om vad de gör.
Organisationen som dokumenterar rasism lämnar min fråga obesvarad.
”Cabaret” inleds med en scen där en ung brittisk författare som bestämt sig för att förbättra sin tyska anländer till Berlin och knackar på dörren till en lägenhet där han har hyrt ett rum. En ung kvinna öppnar dörren och visar sina svartmålade naglar genom den öppna springan. Hon skrattar och lyckas generellt chocka sin nye hyresgäst.
Filmen avslutas med låten ”Tomorrow Belongs to Me”. Den nya religionen har redan blivit universell. Ungdomen har erövrat agoran, det offentliga rummet är nu övertaget.
För ett halvt sekel sedan undrade jag om en eventuell uppföljare skulle hur filmens huvudperson återvände i uniform till ett besegrat Berlin i ruiner. När jag ser den här filmen idag undrar jag om uppföljaren inte snarare skulle visa hur huvudpersonens barnbarnsbarn deltar i en ”studentprotest” mot det tänkta brottet ”judar som försvarar sig”.
Läs även: Sjunnesson: Västmedia låter Hamas vinna propagandakriget
Översättning: Henryk Rubinstein
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar