Åsiktsfriheten är snart inlåst på toa!

 

I början av 2015 utfördes en massaker på den franska satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion. Tolv personer dog och många skadades. Vi har hämnats profeten Muhammed, skrek gärningsmännen. Dådet följdes av ett gisslandrama i den judiska matbutiken Hyper Cacher, som kostade fyra butiksbesökare livet. 

Efteråt manifesterade många, även i Sverige, under parollen ”Je suis Charlie” (Jag är Charlie). Men stödet haltade bland publicister och tongivande opinionsbildare. Jag minns en debatt på Publicistklubben strax efter dådet, som jag ledde, där Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg sade sig vara "trött på är att yttrandefriheten alltid ska testas på muslimer" (SR, 26/1 2015). Hon liknade Charlie Hebdos publicering vid hets mot folkgrupp.

Men satirtidskriften hade inte alls "alltid" testat yttrandefriheten på islam. Tvärtom hade den långt fler gånger gett sig på kristna symboler och makthavare. Det är om det har undgått någon, till skillnad mot att teckna Muhammed, helt riskfritt. 

Svenska "intellektuellas" oförmåga att försvara yttrandefriheten när den kommit i konflikt med en fundamentalistisk tolkning av islam är inte unik. Charlie Hebdos försvarare, advokaten och författaren Richard Malka, beskriver debatten från fransk horisont i sin bok "Rätten att jävlas med Gud" (Nopolar). Redan efter de danska karikatyrerna från 2005, som senare Charlie Hebdo publicerade i solidaritet med Jyllands-Posten, svek makthavare, påminner Malka. Den dåvarande franska presidenten Jacques Chirac, USA:s Bill Clinton och FN:s generalsekreterare Kofi Annan uttryckte att, Malka citerar: ”de tidningar som bidragit till att sprida karikatyrerna har missbrukat yttrandefriheten”. Trion vädjade även om ”respekt för religiösa känslor”. 

Men reaktionerna var först inte särskilt starka på publiceringarna. Konflikten fick bränsle först ett par månader senare av vad Malka kallar ett falskspel av ”danska imamer” från framför allt islamistiska Muslimska brödraskapet. De utnyttjade situationen och spred lögner. Alltför många gick i fällan och har fortsatt att göra det. 

Efter attentatet mot Charlie Hebdo sade påven Franciskus att man inte kan ”förolämpa andras religion, det är en provokation”. Malka ger gott om exempel på franska tongivande intellektuella som har ifrågasatt rätten att häda mot islam. Eftersom ”återinför blasfemilagen” inte låter särskilt bra sägs det i stället ”ni förödmjukar samhällets utsatta”. Inte sällan läggs skulden för islamistisk terror på offret för den. ”Man kan inte ge offer och bödlar ombytta roller”, påpekar Malka. Han skriver att islam inte kan vara den enda religionen som besparas kritik. Att det rasistiska snarare är att se muslimer som så oförmögna att hantera yttrandefrihet att de behöver behandlas som barn. Att man genom att ge upp rätten att jävlas med Gud överger ”miljontals muslimer, journalister, intellektuella, författare, kvinnor och studenter som slåss för sin frihet".

Har vi glömt hur människor har kämpat, även i Europa? Malka tar upp den franska historien: ”Vi var det första land i världen som avskaffade blasfemilagen" (1791). Vi borde ta strid mot religiös dogmatism även i dag är Malkas tydliga budskap: ”Jag hoppas att vi inte kommer att vara den generation som vände sin historia och framtid ryggen”.

Jag hoppas att alla som visat sig vara redo att göra det – de som anklagat Jyllands-Posten, Lars Vilks och Charie Hebdo – får Malkas utmärkta bok i handen.

UNT Sakine Madon Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.