Självmord bland äldre män!

Svenska Dagbladet har haft en serie om självmord och det är en välkommen debatt de tar upp. Många vittnar om hur svårt just äldre män har att tala om sina innersta känslor.De döljer vad de egentligen skulle vilja säga. En del påstår att vi män inte förmår tala om känslor men det gäller nog i så fall lika för en del kvinnor.
Vi är alla olika på den punkten men jag tror nog att om man förstår sig på människor (män) så går det att få till bra samtal om känslor !
Äldre män veknar ofta och hur många är det inte som på äldre dagar får tårar i sina ögon över känsliga situationer.
Visst finns  det så som Svd:s serie också påvisar män som blir arga och bittra och mycket svåra att tala med och de är ofta mycket mörka i sin tankevärld. Deppade helt enkelt på vanlig svenska.
Barnen kan vittna om hur dessa män (fäder) blir personlighetsförändrade och att man inte når dem längre!
Visst finns det (kanske?) hjälp att få inom sjukvården men man måste ställa sig frågan varför det är så många som ändå tar sina liv?
Alla verkar ju misslyckas när det gäller den här gruppen av män?
Jag förstår att man som åldrande kan drabbas av missmod när man märker att synen , hälsan, kroppen osv blir allt sämre för varje vecka. Men när tankarna på att avsluta sitt liv kommer , ja, då är man sjuk och behöver hjälp. OCH då är frågan, dessa män vill inte ha hjälp.De stretar emot med all kraft de kan uppbåda. Vad kan man då göra som anhörig?
Jag har inget bra svar för detta mer än att man måste kunna sätta sig ner o tala o tala med den man vill hjälpa. Går inte detta så är det nog kört enligt mig.
Det är som med alkoholister, vill de inte lyssna och medverka så finns det inget att göra.Bara vänta!
Själv känner jag mig också dyster över de krämpor jag får mer och mer. Det finns ju inget att direkt jubla över när läkaren säger om tex synen "att det finns inget att göra"!
Ja, det här är ett stort dilemma för samhället, självmorden ligger på alldeles för höga tal för att vara acceptabla. Många onödiga tragedier utspelas i många familjer men anslagen från staten är löjligt låga till forskningen omkring detta stora problem.
Vällovligt vore om allt fler politiker fick upp sina ögon för dessa tragedier och handlade i riksdagen på ett betydligt klokare sätt än de gör idag!