Att riskera livet i sitt arbete

Jag arbetade i 20 år på ett järnbruk vid namn Gränges Nyby.Varken namnet eller bruket finns kvar,bara delar av det men det kan inte kallas för järnbruk längre.Detta öde drabbade stålindustrin på sjuttiotalet och de stora nedläggningarna vidtogs.Jag arbetade de sista 5 åren ute i stålverket.Ett mycket bra betalt arbete men med stora risker för hälsan och livet.
När jag möter någon av de få överlevande från den tiden så är de märkta för livet.Krokiga ryggar,dåliga lungor m.m.
Det var en fruktansvärd miljö att arbeta i, rök och damm hela tiden.På vintern var det minusgrader inomhus tex där kylskroten låg, uppe vid ugnarna var det 50 grader varmt.På sommaren mätte vi upp 70 grader när det var som värst!
Många var de arbetskamrater som dog i olika olyckor och många fick svåra brännskador eller avhuggna fingrar.Själv så klämde jag av mig en fingertopp mitt i natten men läkaren kunde sy fast den så jag har den kvar och den fungerar.
Mitt arbete bestod bla i att "slagga" av skänken så att det rena stålet kunde tömmas i vår konverterugn för att färdigställas. När man slaggar av så måste man stå snett under skänken som innehåller ca 60 ton flytande stål.Man ger tecken till traversföraren att tippa skänken en aning i taget tills man ser att slaggen är borta och att det rinner rent stål då man rätar upp skänken.
Den tjejen som körde traversen gjorde ett mycket stort fel denna natt,hon tappade skänken framåtCa tio ton flytande stål vältes ur skänken och där stod jag!
Av någon underlig anledning så uppfattade jag på något sätt att det gick på tok och sprang.Ja,jag sprang för mitt liv och mina arbetskamrater sa efteråt att jag slog världsrekord på denna löpning.
Tacka för det annars hade jag dött en ögonblicklig död.Traversföraren körde aldrig mer travers!
Nu sitter man som pensionär och minns.Tjänade bra och betalade mycket i skatt bla till sin kommande pension.
Var tog de pengarna vägen frågar man sig när man öppnar det oranga kuvertet från pensionsmyndigheten?