Birgitta Ohlsson, måtte du bli frisk!

 

Birgitta medverkade på ett måndagsmöte !

Artikeln är från Tidningen DAGEN!

Fredens änglar tutar i sina horn!

 "I sitt sommarprat i P1, som sänds på söndagen, berättar Lindmarker att det även fanns andra saker som låg bakom hennes beslut. Som bland annat Hamas attack mot Israel i oktober 2023 och det krig som följde.

– Det här var något utöver det vanliga, Hamas attack. Och sen Israels långtgående hämnd, en långt utstuderad grymhet och hänsynslöshet från båda sidor som drabbade människor som bara ville leva sina vanliga liv, säger det tidigare nyhetsankaret i programmet och fortsätter:" Expressen

Så här skriver jag på Face:De allierade under ww2 var överens om att Tyskland med nazismen måste utplånas. Ett fullskaligt krig över hela Europa. Ser i Expressen att Anna Lindmarker ska tala idag i Sommar. Hon anser att Israel bedriver ett krig vilket de inte ska göra, jag tolkar hennes ord så. Israel har i åratal fått raketer mot sig från Gaza. Massakern den 7 okt var droppen av ondska. Att Israel bara ska sitta där och inte göra något är ju otänkbart. Med ett sånt handlande skulle Israel snart bli utplånat och offren skulle bli 7 miljoner. Iran bara väntar. Tur att inte Israel styrs av känslomässiga kvinnor. Nej, nazihamas måste krossas.

Undrar om Anna Lindmarker också anser att Ukraina ska ge upp i kriget mot Ryssland? Eller är det bara Israel som ska lägga sig platt för nazihamas?

Man kan ju också spekulera i hur Israel överhuvudtaget skulle ha existerat om de inte haft en stark krigsmakt under alla år sedan 1948?

Alla dessa terrorörelser med Iran bakom sig har ju sagt att de ska slakta alla judar.

Med sådana grannar så måste Israel gå till HÅRT motstånd för att dels kunna avlägsna faran samt ge ett besked till mullorna i Teheran att utan strid ger man sig INTE!

ATT världen idag tolererar att det enda demokratiska landet i MÖ behandlas så, se bara hur FN hela tiden ställer sig i princip på terrorns sida.

Inte ens houtis i Jemen och deras anfall på den civila sjöfarten åtgärdas av FN.

Houtis står också under Irans vingar.

Men dessa inom olika fredsrörelser vill inte (kan inte) inse vad islamisterna är för krigsrörelser. Att kvinnor överhuvudtaget kan ställa sig på dessa förtryckares sida visar en obegåvning som är hemsk. Nazihamas med kamrater är inte ett dugg bättre än tex IS!

Västvärlden må darra inför att Iran vinner kriget mot Israel, om så är det vår tur förr eller senare.

Så ska (S) TVINGA Sverige att blandas

När jag ser detta avsnitt så kommer jag att tänka på Sovjetunionen och deras 

försök att ändra floders avrinning. De fick en katastrof istället. Aralsjön försvann nästan helt. Det var en av jordens största insjöar.

Socialdemokraterna utövade en mycket destruktiv politik under många år när de hade makten.

Sedan kom Reinfeldt och gjorde att avtal med Mp och förvärrade det hela vad gäller invandringen.

Där står nu vårt arma land med en fortsatt växande befolkning av analfabeter och mycket lågt skolade människor.

Nu ska sossarna inför nästa val presentera sin botgöring. Den ser verkligen inte ut som något trevligt för de flesta. ÄNDÅ SÅ FÅR DE RÖDGRÖNA RÖSTER!

Ett sunt tänkande folk borde ju förkasta de som har förstört landet!

Men alla dessa mörka krafter bara maler på som om de satt på ett bönemöte med vettvillingar!

OCH vanvett har det varit och ÄR att importera så många från underutvecklade länder med en kultur och religion vilken inte fungerar tillsammans     med vår demokrati.

Att inte socialdemokraternas väljare ser vår överfulla fängelser , mördare i tonårsåldern, kriminaliteten  inom snart sagt alla verksamheter i landet osv.

DET är förvånansvärt.  95 % är människor med kopplingar till andra länder! 

Läser  inte socialdemokrater  rapporter från myndigheterna? 

Mångkultur? Är all kultur värd lika?

 https://www.kristianstadsbladet.se/ledare/ebba-buschs-tal-om-uppforandekoder-behovs/ 

Idag såg vi återigen hur mötesförstörare agerade , idag i Visby när KD hade möte.

Jag vet inte numera hur många möten som har förstörts genom åren.

Idag är det vänsterpartiets polare , som ofta med stöd av just V skriker på möten. Vem de tror de ska vinna över är en gåta som de nog inte ens kan svara på! DET är bara DUMT!

Sofia Nerbrant konstaterar helt kort så här idag :"Under palestinsk flagg visar aktivisterna med oönskad tydlighet att de inte respekterar traditionen att inte störa och förstöra politiska möten."

Är deras sätt att demonstrera ett utslag av deras kultur så ÄR det en dålig och odemokratisk kultur!

Den här gruppen människor kan bli farlig tids nog och det är både dumt och oförståeligt att de inte resolut plocka bort av polisen. Deras agerande har ju ingenting att göra med svensk yttrandefrihet!

Facebook visar idag hur de sätter vissa användare på bevakning!

 Jag har två konton på Facebook men jag har nu en tid testat att lägga ut samma länkar till samma tidning. Sofia Nerbrants ledare i Kristianstads bladet. På det ena kontot ,äldst, så kommer inom en minut hotet om nerstängning av mitt konto medan ingenting hörs på det andra kontot.

Efter många olika test så anser jag det bevisat att de sätter vissa konton på bevakning. Man kan tro att de vill ha bort somliga konton?

ATT inte ens kunna lägga länkar till svenska tidningar är ju helt galet.

OCH vad är det för folk som sitter där och gör sina bedömningar?

Allt påminner om Stalins censurgrupper vilka ingrep mot allt och alla.

När ska svenska tidningar ta upp detta på sina ledarsidor?

Malin Ekmans avskedsbrev från Svd!

 

Kära kollegor,

Jag har sagt upp mig från SvD. Det är ett tungt beslut, men har nu kommit att kännas både naturligt och nödvändigt.

För fem år sedan, 2019, blev jag SvD:s korrespondent i New York. Det var Donald Trumps sista år vid makten, och en speciell tid i USA. De etablerade nyhetsföretagens rapportering var ensidig. Även svensk journalistik var förutsägbart tendentiös i beskrivningen och förståelsen av det amerikanska samhället.

SvD:s ambition var att vidga läsarnas vy. Det märktes utåt i reklamen. “Vi vill ge dig fler perspektiv” (Anna Careborg, 2019), “Lyft blicken och ta del av nya perspektiv” (Negra Efendić, 2018), “Läsarna ska triggas att tänka själva (Tove Lifvendahl, 2019)”, “Med nyfiken blick på amerikanskt liv och politik” (undertecknad, hösten 2019). Jag märkte det också i redaktionskulturen.

Dåvarande redaktionschef Martin Ahlquist och jag diskuterade vad som fattades i USA-rapporteringen. Bristande granskning av amerikansk vänster. Baksidan av progressiv könslagstiftning. En tilltagande laglöshet i storstäderna. En allt större andel minoriteter som röstar republikanskt. Istället för att referera nyhetsflödet blev mitt uppdrag att göra större nedslag i reportageform och skriva analyser.

Jag har utöver Trump, riksrättsförfaranden och Januari 6 skrivit om radikal vänsterideologi i skol- och företagsmiljö, om brottsstatistik, cancelkultur och självcensur. Rapporterat om och från autonoma zoner, brotts- och droghärjade städer, och om ockuperade campus. Ämnen som jag tror är avgörande pusselbitar för att få en heltäckande bild av USA och de amerikanska väljarna.

Under flera år upplevde jag ett starkt stöd för min rapportering. Den dåvarande ledningen kommunicerade ofta att den var “en tillgång för SvD”, med uppmaningen att fortsätta mitt “viktiga arbete”. Och jag är stolt över den relation som jag upplever att det arbetet bidragit till att utveckla mellan tidningen och hennes läsare.

Vad gör en korrespondent? Hon är utsänd för att beskriva vad hon ser. I den bemärkelsen är hon läsarens ögon i världen. Latinets correspondere (att svara tillsammans) innebär att skapa överensstämmelse: att förklara vad du ser för att öka läsarens förståelse av en annan kultur. Därför bidrar korrespondenten ibland med oväntade perspektiv som kan utmana eller störa.

Istället har rollen som korrespondent, liksom journalistiken, utvecklats i motsatt riktning. Den journalistiska självkritik som följde Trumps valseger 2016, en insikt om att man misslyckats beskriva verkligheten som den är, har givit plats åt en redaktionell ensidighet.

Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst – införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är “den rätta” och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den “andra sidan” betraktas som “värre” slätas problem hos den egna över.

Det innebär att uppgifter som i vanliga fall hade ansetts relevanta för allmänheten, enligt principen om konsekvensneutralitet, nu inte rapporteras, alternativt förpassas till marginalen. Som uppgifter om hur demokrater använder rättssystemet som ett vapen mot republikanska motståndare. Eller hur techbolag och delar av statsmakten samverkat i syfte att avlägsna politiskt känsligt innehåll. Samtidigt som ogrundade påståenden om ryska kopplingar till Trumps kampanj renderat hundratusentals artiklar och bidragit till en djupare nyhetspolarisering såväl i USA som Sverige. De rättelser som nyhetsmedier senare tvingades utfärda får minimalt utrymme i nyhetsflödet.

Samtidigt väljs uppgifter som riskerar gynna “fel sida”, eller öka förståelsen för den, bort. Det kan handla om svarta och latinamerikaner som röstar på Trump, om missbruk och kriminalitet i progressiva storstäder, om komplikationer av att myndigheter inte vet vilka som illegalt tagit sig över den södra gränsen, om försämrade levnadsvillkor i inflationens spår eller om antisemitiska inslag i pro-palestinska protester.

Hur har de svenska mediehusens rapportering blivit ensidig? Jag kan beskriva utvecklingen utifrån min erfarenhet som korrespondent.

Medan min relation till läsarna bestått har den till redaktionen förändrats.

Jag upplever att något skiftar hösten 2023. Mina texter ser ut som tidigare men responsen blir annorlunda. Jag blir tillsagd att skriva genom min redaktörs ögon. Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de “riskerar uppfattas”.

Det är naturligt och önskvärt att vara oense i redaktionella processer. Det jag uppfattar som nytt är en ovilja till journalistisk diskussion. I stället får jag höra om “bud från ledningen”. Kollegor pratar om “en ny ängslighet” i spåren av världshändelser som Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrorattack i Israel.

En övermedvetenhet smyger sig in i min skrivprocess. Jag finner mig tveka inför att föreslå reportage och analyser som jag misstänker inte passar in i redaktionens uppfattning om vad som är rätt och fel i USA, vem som är god och ond. Jag gör det ändå och bävar inför responsen. När texten ska revideras behöver varje mening nagelfaras, och förbehåll byggas in, utifrån uppfattningar om vem som står att vinna politiskt på texten. Reportage arbetas om och om och tar i något fall månader att publicera.

Jag förlorar min arbetsglädje och känner att jag sviker läsarna. Något händer med språket, flytet och innehållet när jag vet att jag kommer avkrävas att omarbeta, och åter omarbeta, artiklar som tidigare accepterats med mindre korrigeringar. Jag känner att mina texter blir tråkiga referat utan insikt, motsatsen till vad som är korrespondentens uppdrag.

Jag ber om ett möte med ledningen för att diskutera en arbetssituation som jag upplever blivit ohållbar. Man förklarar då för mig att om någon skulle räknar mina artiklar och komma fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna, så skulle SvD ha svårt att “backa upp” mig publikt.

Att kritiskt granska och rapportera om det statsbärande partiet brukade anses utgöra en del av journalistens existensberättigande. Idag utgör det skäl för redaktionen att ta henne i örat.

Jag får även höra att en person i SvD:s ledning fått ett läsarmejl med utlåtandet att jag hyllar Trump. Ett omdöme ingen läsare gett till mig under mina snart fem år som korrespondent i USA. Tvärtom hör läsare av sig med tackord för vad de beskriver som en saklig rapportering som de har svårt att hitta på andra ställen. Varningarna från ledningen kan vara välmenande, men jag ser dem som tecken på att en ny ängslighet trängt undan försvarandet – och efterlevnaden – av publicistiska ideal, som det om konsekvensneutralitet.

Jag får en ursäkt, men min olustkänsla lever kvar. Tar sig uttryck i en grundläggande fråga: Är det möjligt att i en polariserad tid förena arbetet på en stor tidning med efterlevnaden av journalistiska principer?

Om du väljer att skriva om utmanande frågor väntar en utdragen process där återkoppling och kritik känns godtycklig, och där själva arbetet blir ineffektivt och andefattigt. Alternativet är att du väljer att tillrättalägga innehållet utifrån vad redaktionen vill höra. Min uppfattning är att den sortens journalistik inte behöver någon korrespondent utan snarare en genomarbetad översättning från engelska till svenska av texter som någon vecka tidigare stått att läsa i New York Times, The Atlantic, eller Washington Post.

Varför nöjer sig journalister med att upprepa innehållet i dessa publikationer? Jag tror att det handlar om flera saker. Många verkar helt enkelt övertygade om att rapporteringen representerar tidigare nämnda “rätta sida”, samtidigt som det överensstämmer med egna uppfattningar. Andra, upplever jag, är rädda att uppfattas som kontroversiella. Om du inkluderar perspektiv som inte redan godkänts (det som publicerats på etablerade mediers nyhetssidor är att räkna som godkänt) riskerar du att misstänkliggöras av kåren du tillhör. En liten yrkeskår med stränga koder för att accepteras och passa in. Som dessutom verkar på en arbetsmarknad där du förväntas vara tacksam över lyckan att ha ett jobb. Att utmana status quo är att riskera både sin tillhörighet i flocken och sin försörjning.

Det går att fortsätta avfärda avfällingar som mindre legitima, men det går också att som journalist bestämma sig för att ställa frågor: Varför håller vi på att förlora vår publik? Vad har vi missat att förstå? Hur förtjänar vi läsarnas förtroende? Vad förstår vi av världen vi rapporterar om? Är vi nyfikna på den?

Min poäng är inte att det saknas relevant kritik mot Trump, eller att denna borde negligeras. Poängen är att etablerade nyhetsföretag skapat en ny kultur. Det är en kultur där ändamålet helgar medlen, där nyans inte tolereras och där journalistiska ideal övergivits. Medan flera nyhetsmedier fortsätter att berömma sig med att tjäna demokratin gör de medvetet avkall på grundläggande journalistiska principer som de tidigare brukade anse känneteckna denna demokrati.

I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras.

Jag har landat i att min nuvarande roll inte möjliggör den sortens journalistik som jag tror på och som läsarna förtjänar. Det här beslutet har tagit tid och inte varit lätt. Under lång tid skattade jag mig lycklig över att vara korrespondent, och älskade mitt jobb. Jag har varit knuten till SvD i över tio år, de senaste fem som heltidsarvoderad korrespondent. Så det känns lite kusligt. Och jag kommer sakna er. Men jag har alltför länge saknat att kunna utföra mitt journalistiska arbete som det var tänkt.

Malin Ekman

Bulletin debatt!

 

24 jun 2024 06:30

Bulletin Debatt

Den antisemitiska festivalen kring Israel-Hamas kriget har pågått i ca åtta månader nu och fortsätter fortfarande nästintill oförminskat. Kriget har förts i Israel, Gaza och i Libanon men också i Malmö, på Columbia University och nu senast på KTH. Ena stunden försöker man bomba israeliska ambassaden, andra stunden protesterar man utanför den. Inte bara Israel blir attackerat av missiler från Iran och dess utsända, men judar och israeler över hela världen lever i rädsla och osäkerhet. Min israeliska vän i Stockholm blev fysiskt attackerad för att han talade hebreiska på pendeltåget och en väninna fick hot via brevlådan och fick ta ner sitt namn från dörren.

Granater kastades mot den israeliska ambassaden i Stockholm och ett värre terrordåd kunde i sista stund stoppas. För några månader sedan fick vi de chockerande nyheterna att Irans statliga terrororganisation IRGC-QF planerade att döda tre framstående medlemmar av den judiska församlingen i Stockholm med hjälp av två flyktingar från Afghanistan. Många judar blir hotade på sociala medier dagligen runtom i det nya toleranta och mångkulturella Europa. Det är ingen framtid som ser ljus ut för judar runtom vår kontinent.

Till råga på allt åtnjöt de två mest israelhatande partierna på vänsterkanten i Sverige, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, stora valframgångar i EU-valet.

I sådana tider tydliggörs det som är ens vän och vem som inte är det.

Sverigedemokraternas stöd till Israel

Sverigedemokraterna har under denna tid varit en stark röst för förnuftet och för Israels rätt att försvara sig självt mot den största världsomspännande ondskan vår generation står inför: islamismen.

Vi har sett otaliga exempel på detta stöd. Ett exempel är partiledardebatten med Jimmie Åkesson där han argumenterade för att man i vänstern bär ett ansvar för att legitimera Hamas och att folk som försöker bedriva kriget mot Israel och judarna i Sverige bör slängas ut. Ett annat exempel är när företrädare från SD i riksdagen talar om hotet som kommer från att låta palestinier från Gaza emigrera till Sverige, något som kraftigt skulle öka den antisemitism vi redan ser i Malmö och andra städer.

Ett tredje exempel är Charlie Weimers och Jimmie Åkessons exceptionella besök i Israel då man bland annat hälsade på hos gisslantagnas familjer och kibbutzen Kfar Aza där minst 52 personer mördades under pogromen den 7 oktober. De besökte Knesset och träffade ministrar och Knessets talman.

Under besöket i Israel talade Charlie Weimers om hur gazabor haft arbetstillstånd i Israel och utnyttjat dem för att bedriva spionverksamhet åt Hamas. Dessa palestinska arbetares spioneri möjliggjorde för Hamas att vara dödligt effektiva i sina pogromer av judar den 7 oktober. Det viktiga i sammanhanget var att Weimers drog paralleller mellan detta och situationen i Europa. Av detta drar jag slutsatsen att Weimers anser att en muslimsk massinvandring gör det möjligt för terrorismen att få ett fotfäste på den europeiska kontinenten, precis som den fick i Israel.

Sverigedemokraterna och Charlie Weimers förstår att terrordådet mot svenskar i Bryssel, mot judar i Israel och upploppen i Malmö mot Israels deltagande i Eurovision alla kommer från samma ideologi: politisk Islam. Denna politiska Islam härrör i sin tur från den muslimska massinvandringen till Europa.

Enligt ECI (European Coalition for Israel), som har mätt hur partierna röstat i EU-parlamentet gällande Israel, finns det bara två partier i hela Europa som har röstat för Israel mer än Sverigedemokraterna under perioden 2019-2024. Sverigedemokraterna är alltså det tredje mest israelvänliga partiet i hela Europa.

Sverigedemokraterna har bekänt färg när det betydde som mest. De har ställt sig på rätt sida av historien.

Sverigedemokraternas historia och agenda

Jag besitter inte någon hemlig kunskap om vad SD och andra partier ”egentligen, innerst inne” tycker om oss, eller vad ”de planerar att göra med oss längre fram”. Dessa spekulationer handlar ofta om vad folk extrapolerar från dåtiden till en ospecificerad framtid.

Vi känner alla till det mörker som finns i Sverigedemokraternas rötter. Det har funnits åtskilliga exempel även under senare år när rasistiska och antisemitiska attityder i SD har blottlagts. En hel del uteslutningar ur partiet har skett och fler kommer säkert att ske framöver. Bland diverse gräsrötter hos SD på Internet finns säkert en hel del antisemiter.

Björn Söder, som tydligen ska ha sagt att judar inte är svenskar, sade bara det som de flesta judar redan vet och håller med om. Jjudars etnicitet inte är svensk, men det inte spelar någon egentlig roll, eftersom vi har varit svenska medborgare under en lång tid och det har fungerat väl. Samme Björn Söder skrev sedan en debattartikel i Jerusalem Post en kort tid senare där han argumenterade för att Sverige skulle flytta sin Israel-ambassad till Jerusalem från Tel Aviv.

Politikens roll

Politik handlar inte om ”äkta vänskap” eller ”en delad historia” utan snarare om delade värderingar och intressen i nuet. Koalitioner kan skifta, och tidigare fiender kan plötsligt befinna sig på samma sida. Se bara på USAs och Sovjetunionens allians under andra världskriget, som ett exempel på att ”min fiendes fiende är min vän”.

Sverigedemokraterna förstår att Israel är i frontlinjen mot islamismens vansinne. De förstår att Israel är västerlandets östra front. Judar kommer aldrig att acceptera att manlig omskärelse och kosherkött förbjuds i Sverige, som Sverigedemokraterna kräver (inte nödvändigtvis utifrån antisemitism utan utifrån krav på assimilation). Men judarna har sannerligen fått bli varse om att de har en vän i kampen mot antisemitism och islamism i Sverigedemokraterna.

Det är verkligen hög tid för många judar och Israel-vänner att inse detta.

Tobias Goldman

lärare och skribent, Stockholm

 

Bilden har jag lagt hit!

Ett dokument från 1987! (Internationalen)

De som känner mig vet ju att jag har ett långt förflutet inom vänstern. Lägger ut en grej från tidningen Internationalen (SP) . Det är många år sedan jag publicerade det här, 1987! Men man lär av allting om man förmår ta in det i skallen . Min slutsats blev ju till slut att socialism innebär förtryck,byråkrater, ondska, sämre ekonomi osv.
 

Några röster på X!

 

Häpnadsväckande sorgligt beteende av Attenius och S i Göteborg. Vet inte riktigt vad som hänt med S på framsidan. I full fart på glid mot ytterkanterna; känns det som. Hoppas jag har fel. /Widar Andersson

Jonas Attenius (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, berättar om stadens beslut att bojkotta Israel inför de tusentals muslimer som kommit till eidbönen i Slottsskogen.

 

Attenius i Slottskogen med Faraj Semmo, ordförande i Göteborgs moské. Han var länge en aktiv profil i SUM (Sveriges unga muslimer) som förlorade sina statsbidrag i Kammarrätten eftersom organisationen inte respekterade demokratins idéer och genom åren bjudit in en uppsjö av antisemitiska figurer./ Sofie Löwenmark

 

Numer kan man som politiker vara öppet antisemit. Grattis! Det här är illa! Riktigt illa!/Polska araben

 

 

  

https://detgodasamhallet.com/2024/06/23/hittat-pa-natet-sjukt-att-goteborgs-kommunalrad-skryter-om-bojkott/#more-90757 

Det är häpnadsväckande att ett kvinnoförbunds ordförande ställer upp för det som nu sker i Göteborg där socialdemokratin har tappat huvudet. Annika Strandhäll är ju från Göteborg samt sossarnas kvinnoförbunds ordförande.

Förre ordförande säger så här idag på X, Nalin Baksi."Skiljelinjen går inte mellan svenskar och kurder, eller mellan kristna, judar och muslimer. Skiljelinjen går mellan alla oss som tror på yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter – och dem som inte gör det."

Man behöver ju inte vara skriftlärd för att förstå vilka Baksi menar,Hon har i många år berättat om de fanatiska islamisterna och blev nog inte så populär inom den socialdemokratiska ledningen.Arbetar numera inom sjukvården.

DET måste ju finnas fler inom socialdemokratin vilka ser vad dagens ledning håller på med!

  

Tänk att vara ung muslimsk kvinna i Göteborg med en dröm att bryta med hederskultur och judehat. Att se Göteborgs högsta företrädarekrossat nu.

 

De som tittar på Svt och sväljer deras sk nyheter blir ofta bedragna.

 

Så här ser det ut kl 17.30 den 22 juni. 

Alla deras siffror och uppgifter kommer från nazihamas så som det gjort ända sedan massakern den 7 okt. 2023.

Vad IDF säger kommer ALLTID i andra hand!  Om nu IDF har upptäckt allt från ramper för raketer till tung beväpnade terrorister och slår ut det hus de använder för sina attacker så beskrivs det alltid i negativa termer.

ATT nazihamas fortsätter detta krig utan en tanke på att lägga ner sina vapen intresserar inte tex Svt eller SR!

Alla dessa nyhetsmedia gör exakt det sossarna gör i Göteborg, stryker terroristerna jäms med.

Vi har genom politiken fått oerhört många islamister i vårt land. De syns och hörs snart dagligdags.

Vänsterpartiet är helt infekterad av antisemitiska åsikter och får idag ses som ett nazihamas parti. Sossarna på många ställen ,inte minst Malmö och Göteborg ansluter sig till antisemitismen.

Man bör nog ställa frågan om dessa partier , var stoppar de?

Göteborgs rödgröna har tagit beslut om att bojkotta varor från Israel. Ett enligt jurister olagligt beslut.

Det stinker 30-tal och en brun sörja omkring Göteborg!