Om man med ett ord ska beskriva stämningen kring upploppen i Storbritannien blir det misstro. Folk misstror media, polisen och politiker. Media, polisen och politiker misstror folk. Båda sidor ser de andra som extremister och våldsutövare. Båda sidor anser att den andra sidan ljuger.
I tisdags skulle upploppen nå Pendleton, en stadsdel i Salford som är en del av Greater Manchester och som bara ligger två kilometer från mitt hem. Manchester Evening News meddelade att affärerna i köpcentret stängt, jalusierna var nedrullade och personalen hemskickad. Någon timma senare meddelade man att polisen var på plats, men på bilden såg de inte ut att vara många. Med så få poliser kunde det bli ett rejält slagsmål.
I augusti 2011 utbröt stora upplopp i Storbritannien efter att polisen sköt ihjäl 29-årige Mark Duggan. Händelsen framställdes då som att Duggan var oskyldig och obeväpnad och sköts därför att han var svart. Senare har det visat sig att polisen hade honom under uppsikt eftersom han var gängkriminell droghandlare. Han hade inget vapen på sig när han sköts, men hade en pistol i sin bil och polisen visste att han ägde vapnet. Händelsen ledde till upplopp, plundringar och mordbränder.
Jag såg upploppen i Pendleton då. Folk kom gående från de närliggande kvarteren i Charlestown, ett av Storbritanniens fattigaste områden, med kofötter, bräck- och brytjärn i händerna. Butikerna ”Bargain Booze” och ”Money Shop” bröts upp och plundrades. Det vill säga, man var ute efter sprit och kontanter. Det hade mycket lite med Mark Duggans död att göra, men visade tydligt klasskillnader. I Manchesters centrum plundrades samma kväll flera butiker för billiga kläder, till och med en för begagnade kläder, medan exklusiva modeaffärer vid samma gator förblev orörda.
Tydligare kan knappast klassperspektivet visas. När man hade chansen att sno dyra märkeskläder gjorde man inte det, för vad skulle man med dem till? ”När det regnar välling har den fattige ingen sked” sa man förr. Brittisk arbetarklass klär sig inte snobbigt, till skillnad från svenska gängkriminella med guldkedjor och guccikepsar.
Ett åttiotal personer drabbade samman med polisen i Pendleton 2011 och jag såg alltsammans. En rondell över en närliggande motortrafikled var en utmärkt utsiktspunkt. Så i tisdags åkte jag dit för att se nya sammandrabbningar. Men allt var lugnt och stilla. Där fanns varken upploppsmakare eller poliser, men butikerna var alltså stängda, så där var ödsligare än vanligt.
Höghus i Pendleton Foto: Dan KornSlummen i Salford ansågs förr vara den värsta i Storbritannien, vilket inte vill säga lite. Här fanns ett myller av gator, kors och tvärs, med små brittiska radhus från 1700-talets slut och 1800-talets början- Där fanns hus byggda enbart med ingång åt gatan, så man fick gå runt hela kvarteret för att komma till sitt utedass på gården. I myllret av smala gator låg här och där stora fabriksbyggnader för textilindustrins alla moment: spinnerier, bomulls- och yllelager, väverier, färgerier och konfektionsföretag. Mitt i denna röra låg också en stor kolgruva, faktiskt kolgruvan med Englands djupaste schakt. Järnvägsspår gick kors och tvärs och ånglok spydde ut kolrök över kvarteren. Som oaser i allt detta låg här och där pubar och kyrkor.
I slutet av 1950-talet började allt detta rivas. Vissa industrier, pubar och kyrkor sparades. Eftersom det inte fanns något naturligt centrum i myllret av smågator drog man fram stora gator och genomfartsleder samt anlade ett centrum i Pendleton. Här skulle det skapas ett naturligt centrum för Salford, staden som annars såg grannstaden Manchesters centrum som sitt eget. Höghus ersatte de gamla radhusen, snabbköp ersatte små kvartersbutiker med försäljning över disk.
Men saker blir inte så som planerare tänkt sig på sitt ritbord. Höghusen blev plantskolor för en kriminalitet som den gamla slummen inte hade sett maken till. Men eftersom lägenheterna är varma och inte dragiga som de gamla kåkarna och eftersom snabbköpen säljer billig öl kan man sitta hemma med sin pint. Det blir mycket billigare än att gå till puben så snart fick pubarna stänga i brist på kunder. 1960-talet var också tiden då britterna i mycket hastig takt slutade att gå i kyrkan. På 1970-talet slog kolgruvan igen och textilindustrin drabbades av tekokrisen. Resultatet blev alltså att där den gamla slummen stått fanns nya, fula höghus som fort förföll, ett tämligen visset köpcentrum och som öar här och där ruckel till nerlagda pubar, stängda kyrkor och igenbommade fabriker.
På senare år har både en del kyrkor, pubar och gamla fabriker rivits, medan andra gjorts om till universitet. Både köpcentrumet och höghusen har rustats upp och ser inte lika bedrövliga ut längre som de gjorde när jag kom till stan för femton år sen. Men i området råder ingen brist på unga, arga män som gärna vill slåss när tillfälle ges. Samma sak gäller i närliggande Charlestown, med de små kaninbursliknande radhus man ersatte de gamla radhusen med och Kersal, där de gamla radhuslängorna ännu står kvar. Ett centrum i en sådan stadsdel blir också centrum när upplopp sker.
Den alldeles uppenbara orsaken till kravallerna i år är givetvis att de är en reaktion mot de brutala morden på tre små flickor i Southport som övergått till en protest mot den förda invandringspolitiken och framför allt mot det man ser som islamiseringen av samhället. Men det var ju inte skälet till kravallerna 2011, som tvärt om började som en protest mot upplevd rasism i poliskåren. Ändå är det ungefär samma grupper människor som bråkar nu som då. Hur kan det komma sig om orsaken nu enbart handlar om rasism och högerextremism?
För att förstå det kan man inte göra som en del debattörer i Sverige gjort; se på Storbritanniens rasistiska historia. Den som söker den finner och givetvis kan man peka på äldre tiders uppenbara rasism och kolonialism. Man kan till och med dra till med Englands roll i den transatlantiska slavhandeln, åtminstone om man väljer att bortse från att det var i Manchesters katedral det första stora massmötet mot slavhandel hölls 1787 och att England mycket bestämt och aktivt verkade för att utplåna både slavhandel och slaveri i hela världen sedan man äntligen bestämt sig för att förbjuda det i sina kolonier. Man måste också bortse från den öppna attityd engelsmän i gemen har inför främmande kulturer, inte minst dem som kommer från de gamla kolonierna.
Men lika mycket måste man bortse från att slagsmål och våldsamheter inte är ett ovanligt fenomen i Storbritannien, av helt andra skäl. Upploppen i år har till större delen förekommit i norra England och på Nordirland. Att katoliker och protestanter gemensamt demonstrerat mot den nya fienden islam på Nordirland är ett exempel på hur gamla fiender kan förenas mot en ny fiende. I norra England finns det en mycket gammal tradition av våldsamheter i vissa befolkningsgrupper, som anses gå tillbaka till den tid då härjande skotska klaner gjorde självförsvar nödvändigt. Den våldsamheten överlevde industrialiseringen och tar sig numera nya uttryck i supportervåld i samband med fotbollsmatcher.
Vi har här att göra med upplopp som återkommer med några års mellanrum, nästan alltid vid samma tid. Att det var vid exakt samma tid på året som kravallerna 2011 ägde rum är värt att komma ihåg. Det var den 9 augusti 2011 jag stod och såg kravallerna i Salford och det var den 9 augusti i år jag tog de bilder som illustrerar denna text.
Men allt detta förklarar ändå inte upploppen nu. För att förstå dem måste vi omprogrammera våra hjärnor så att vi inser följande:
Det är inte rasism att bli upprörd över att tre små flickor brutalt mördas.
Det var inte rasism att bli upprörd över att den brittiske soldaten Lee Rigby brutalt fick huvudet avskuret på öppen gata i London 2013.
Mördaren Michael Adebolajo direkt efter att han mördat Lee Rigby 2013Det var inte rasism att bli chockerad över att 82-åriga Palmira Silva halshöggs i sin egen trädgård i Edmonton, London 2014.
Det var inte rasism att bli upprörd över att en bil medvetet kördes mot människor och skadade tre på bron utanför Westminster Palace i London 2018.
Och så vidare, och så vidare. Listan kan göras lång. I samtliga fall var förövaren en svart man, men det beror inte på rasism att man blir upprörd över dessa händelser. Lika lite har upprördheten något att göra med fascism, nazism, högerextremism eller vilken etikett man nu vill sätta på det. Att bli upprörd över brutala mord är helt enkelt mänskligt.
Bortsett från händelsen i Southport i år skedde samtliga dessa attacker – och ett stort antal fler – i Allahs namn. Det är inte islamofobi att säga det. Upprördheten beror på de förfärliga handlingarna. Och de allra flesta människor förmår att inse att inte alla svarta eller alla muslimer beter sig på det viset.
Men politiker, polisen och media tror uppenbarligen att folk är så korkade att de tror det. De försöker så gott det går att förtiga vilka förövarna är och vilka motiv som ligger bakom. Mördaren i Southport hävdades vara en walesare från Cardiff, vilket han också strängt taget är, men om man inte samtidigt nämner att båda hans föräldrar kommer från Rwanda blir det ändå missvisande. I flera av attackerna som nämnts ovan har vittnen hört rop ”Allahu akbar” och ändå har polisen länge vidhållit att motivet är okänt.
Det är inte rasism som orsakar dessa protester. En bidragande orsak är i stället myndigheters rädsla för rasism, som faktiskt tar sig uttryck i omvänd rasism, mot vita. Inom loppet av några dagar var upploppsmakare infångade, dömda och satta på långa fängelsestraff.
Men de muslimska motdemonstranter som också grep till våld och som hotade att skära halsen av folk går fria. Den afrikanska kvinna i Tottenham, London som vid ett flertal tillfällen försökt knivhugga judiska barn på gatan där hon bor är hemma igen efter att ha suttit fängslad en kort tid efter sin senaste attack. Folk gör sina jämförelser. Med metoder som dessa, när myndigheter visar beslutsamhet mot visst våld och har överseende med annat, skapar man bara tillfälligt lugn.
Kvinna jagar judiska barn med kniv på Cadoxton Avenue i Tottenham, London 15 maj i år. Hon är frisläppt och fortsätter att hota sina grannar.Gatuvåld är aldrig rätt. Och det är knappast människor med djupare politisk insikt som står för det. Våldet har lugnat ner sig igen och Elon Musks antagande om början på ett inbördeskrig kom som tur var på skam.
Men det är en kokande gryta och media, polis och politiker måste börja lära sig inse att det är när man försöker förhindra att ångan pyser ut som grytan exploderar. Det bästa man kan göra för att undvika det är att lyfta på locket.
Dan Korn
Dan Korn är Bulletins chefredaktör, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.
Inlägg
