Andy Burnham håller ett tal på The People's Museum den 29 juni i Manchester, England.
FOTO: JEFF J MITCHELL/GETTY IMAGES
FOTO: JEFF J MITCHELL/GETTY IMAGES
Ska Andy Burnham bli ännu en i raden av brittiska premiärministrar som knappt hinner finna sig till rätta på 10 Downing Street innan de tvingas flytta ut? Många verkar benägna att svara ja på den frågan – men kanske är de för fixerade vid dagspolitiken, och missar därmed den långa och livskraftiga tradition Burnham representerar, en tradition som varken är vänster eller höger.
Andy Burnham betraktas som en given efterträdare till Keir Starmer som brittiska Labours näste partiledare, och därmed också Storbritanniens blivande premiärminister. Val av partiledare sker först på en konferens omkring den 17 juli, men eftersom inga utmanare klivit fram verkar resultatet givet, och blir Burnham partiledare så blir han därefter förstås premiärminister.
Då kommer landet att ha två kungar. Dels kung Charles III på sin tron i Buckingham Palace, dels Andy Burnham – eller ”King of the North” som han också kallas – på 10 Downing Street.
Men är det så mycket att yvas över att man är kung över landets norra del? Det är ju en landsände som alltsedan 1970-talet brottas med stora ekonomiska och sociala problem.
Popmusik är kanske det enda område inom vilket landsändens stora städer har gjort ordentliga avtryck de senaste årtiondena. Beatles från Liverpool inledde det brittiska segertåget i västvärldens ungdomskultur – långt senare kom Oasis, The Smiths, Stone Roses och Joy Division från Manchester. Birmingham levererade Duran Duran, UB 40 och Electric Light Orchestra, och Sheffield bidrog med Pulp, Arctic Monkeys och Human League.
Från de förr dånande verkstäderna var det däremot tyst.
Även om bandens existens gav städerna ett romantiskt skimmer av musikmetropoler var det ändå inget mot den strålglans som en gång spridits från städerna – inte bara i hemlandet utan ut över världen. Prestigen kom sig av att städerna var ekonomiska och industriella dynamiska centrum som påverkade människors vardag i jordens alla hörn.
Liverpools hamn var 1880 en av de tre största i världen. År 1980 återfanns hamnen inte bland de 50 största. I dag ligger Liverpool utanför listan över de 100 största hamnarna i världen. I stadens hamn hanteras 40 miljoner ton årligen, i Shanghai 1,2 miljarder ton.
Birmingham hade 1880 blivit känt under smeknamnet ”De tusen hantverkens stad”. Där fanns tusentals små familjeföretag samlade i olika distrikt. Det viktigaste området var metallverkstäderna och gjuterierna, men där fanns också distriktet där tågvagnar och cyklar tillverkades, och så fanns det en omfattande vapenindustri i staden. I Birmingham tillverkades också hälften av alla de stålpennor som användes i världen, och där började Cadbury bygga upp vad som skulle komma att bli ett globalt kak- och godsaksimperium. År 1980 hade de flesta av de små företagen slagits ut av de större bolag och koncerner som köpt upp eller konkurrerat ut de mindre tillverkarna. Biljätten British Leyland sysselsatte 100 000 personer. I dag arbetar 10 000 personer i stadens bilindustri, och Cadbury har merparten av sin enorma produktion utspridd över världen.
Sheffield var 1880 centrum för global ståltillverkning och metallbearbetning. Uppfinningar som bessemermetoden, för billigt massproducerat stål, och tillverkningen av degelstål, för produkter som krävde hög kvalitet, gjorde att staden dominerade den globala marknaden. Enorma gjuterier försåg landet och omvärlden med kanoner, stålplåtar till fartyg och järnvägsräls.
Till detta kom tillverkningen av verktyg: sågar, yxor, knivar, mejslar.
Jag växte upp i stålstaden Eskilstuna, och där fick vi på hembygdskunskapen lära oss att vi bodde i Sveriges motsvarighet till Sheffield. Båda städernas industri har sedan dess förlorat i storlek, styrka och vitalitet (liksom städernas fotbollslag).
I Sheffield försvann 50 000 jobb inom loppet av tre år omkring 1980. Stålverk, gjuterier och verkstäder tystnade och tömdes – konkurrensen från asiatiska stålproducenter och industrier hade blivit övermäktig – och nedläggningen av kolgruvor i regionen gjorde situationen än dystrare.
Omkring 1980 började man i Storbritannien tala om ”the northsouth divide”, alltså den ekonomiska ravin som skilde den norra delen av landet från den södra. Labour och de konservativa har varit helt ense om att denna skillnad – för att inte säga motsättning – finns mellan landsändarna. Den visade sig tydligt i folkomröstningen om EU-utträdet. Norra England röstade för brexit, södra delarna emot. I Liverpool och Manchester ville 60 procent av väljarna lämna unionen.
Men de olika partierna har inte varit ense om vad man ska göra åt denna motsättning. Hur ska ravinen fyllas igen? Och med vad?
För att förstå skillnaderna mellan vänster och höger i brittisk politik måste man komma ihåg att motsättningen mellan den norra delen och centralmakten i London har funnits genom rikets hela historia.
Det som har hänt är att de norra delarnas dominans på det ekonomiska området bröts omkring 1980 när industrierna kollapsade, och de södra delarna har i stället fått en dominerande ställning genom finanssektorn i London. Segrarnas ståndpunkt uttalades tydligt av Margaret Thatchers favoritminister lord Young 1987:
”De två tillväxtsektorer som finns för närvarande – finanssektorn och turismen – är koncentrerade i syd. Det är vår tur, så är det bara.”
Man kan läsa in ett ganska stort mått av skadeglädje i den formuleringen, för de stora industristädernas fall innebar också en avsevärd försvagning av de mäktiga brittiska fackföreningarna, och därmed minskade Labours slagkraft.
För den som är intresserad av den historiska bakgrunden till motsättningen mellan nord och syd finns det två grundläggande verk. Ett är skrivet av den konservative historikern Frank Musgrove: ”The north of England. A history from Roman times to the present”, som kom 1990.
Musgroves syn på de nordliga regionerna präglas inte av den hämndlystnad man kan ana hos lord Young. Musgroves hjärta klappar för människorna där och deras kultur, och han skriver med beundran inte bara om den industriella revolutionen under 1800-talet utan också om de nordliga territoriernas tidigare storslagna perioder, något som sammanfattas med orden:
”Det existerar ett naturligt och mycket livskraftigt kungarike i norr mellan Humberfloden och Forth-Clyde-näset.”
Underförstått att det är ett rike som bara väntar på en egen monark som ska härska till båtnad för dem som bor där.
Märkligt nog kommer den marxistiske historikern Tom Hazeldine i sin studie ”The northern question. A history of a divided country” fram till samma slutsats som den konservative Musgrove. Hazeldine ser en speciell mentalitet som utvecklats i norr, en produktionens allians mellan företagare, arbetare, entreprenörer och ingenjörer. Ett slags arbetets gemenskap, där alla svettas och sliter för att uppnå samma mål – och kan göra det eftersom de stora städerna har en långt större självständighet gentemot London än de har i dag.
Hazeldine ser centralmaktens hårda styrning av städernas ekonomi som det som gjort att de gamla industrimetropolerna inte kunnat möta omvärldens konkurrens med nya produkter och innovationer.
Den synen delas av Musgrove, som trots att han var konservativ såg med motvilja på Thatchers krossande av det relativt stora självstyre som städerna i norr tidigare hade haft.
Antagligen är det just Musgroves formulering – om ett livskraftigt kungadöme i norr – som gjort att Andy Burnham kommit att betraktas som monark i detta rike, och det genom sin roll som borgmästare i Greater Manchester, ett samarbetsorgan för Manchester och de kringliggande orterna.
Manchester har drabbats av samma utveckling som Liverpool, Sheffield och Birmingham. År 1880 var staden navet i världens textilindustri. Där fanns också stora metallindustrier, men mellan 1960 och 1980 försvann mer än 100 000 jobb. Antalet sysselsatta i textilindustrin minskade med 86 procent.
När Burnham 2017 lämnade sitt uppdrag som parlamentsledamot för att ta plats som den förste direktvalde borgmästaren för Greater Manchester (som består av två städer och åtta samhällen, boroughs) tolkades det i brittiska medier som att han gav upp sina försök att bli en viktig faktor i den nationella politiken. Han hade varit minister i några Labourregeringar och två gånger kandiderat till posten som partiledare – och förlorat. Men uppenbarligen drog sig inte Burnham tillbaka från parlamentet för att slippa ansvar, han drog sig tillbaka till sina hemtrakter för att hämta styrka i dess traditioner och lägga grunden för sin återkomst på det nationella planet.
Vad kommentatorer i dag verkar ha glömt bort är innebörden i termen ”manchesterliberalism”, den politiska filosofi som utvecklades i staden på 1800-talet av textilfabrikörerna Richard Cobden och John Bright. En av filosofins hörnstenar var minimal statlig inblandning i ekonomin, och det är just det som är grunden för Burnhams egen politik: idén om att de stora städerna i norr ska få sköta sig själva. Försöken att tolka Burnham i termer av Labours eller Tories partiprogram låter sig inte göras. Han står för något helt nytt i dagens brittiska politik, och han gör det genom att utgå från något mycket gammalt: den lokala självkänsla och stolthet som i århundraden präglat städerna i norr, den som Musgrove och Hazeldine beskriver i sina verk.
Thatcher var en stenhård motståndare till tanken på direktvalda borgmästare som fick makten över storstadsregioner, eftersom det utmanade regeringens makt. Under hennes tid minskades drastiskt städernas möjlighet att utveckla en egen politik utifrån sina förutsättningar, och de regeringar som följde på hennes har hållit fast vid detta. De intäkter städerna genererar, och som de får behålla, har hela tiden minskat, medan statens kaka hela tiden växt. En allt mindre del har återgått till städerna för att möta deras behov.
År 1990 kom uppemot 90 procent av Manchesters budget från statliga medel, 2010 var det 65 procent, i dag omkring 50 procent.
Men de av staten föreskrivna åtaganden som städerna har gentemot sina invånare har inte minskat, vilket har framtvingat nedskärningar på en mängd områden.
Burnham har, liksom många andra politiker i norr, protesterat mot stelheten i det system Thatcher skapade och som till stora delar lever kvar.
De skatter städerna hade möjlighet att ta ut för egen del var huvudsakligen fastighetsskatt på bostäder och kommersiella lokaler. Men bostadsskatten får inte höjas hur som helst – avgörandena sker i London. Fortfarande är den värdering man utgår från den som bostaden hade 1991 – och som var och en förstår har en hel del ändrats i norra Storbritannien sedan dess.
När det gäller de kommersiella lokalerna tar staten lejonparten av de skatter som städerna tar upp, vilket drastiskt minskar städernas vilja att locka till sig nya företag eller uppmuntra etableringen av nya företag – för staten håvar ändå in merparten av skatterna från dessa, och det är synnerligen oklart hur mycket som kommer tillbaka till den plats där värdet skapas.
De lokala utgifterna ökar, städernas styresmän har ingen verklig kontroll över skatteverktyget och staten skär ner bidragen eftersom den måste finansiera en galopperande statsskuld, som i dag årligen kostar mer än hela skolsystemet.
Att få slut på detta är själva syftet med den ”devolution” Burnham säger sig vilja genomdriva när han blir premiärminister.
Lyckas han så vore det en av de där ironierna som är så vanliga i brittisk historia. Det blir en Labourpolitiker som återför manchesterliberalismen till makten och avvecklar den starka statliga kontroll Thatcher skapade för att bekämpa Labour.
Något nytt framträder i landets politik, men det är som sagt egentligen något gammalt, något som kanske alltför länge fått dväljas i den skugga som fallit över kungadömet där uppe i norr. ■
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar