Sverige i fokus för påverkansoperationer från Iran!

 

Oavsett politisk färg har inte svenska regeringar ansträngt sig för att utreda påverkansoperationer från Iran. Exemplen är många, vi har två fall där Iranska revolutionsgardet sänt mördare till Sverige och båda gångerna har personerna gripits men bara utvisats utan andra åtgärder. Iran har fokus på Sverige för att vi är en fristad för orädda och tuffa iranier, skriver Magnus Norell.

Ända sedan jag började forska om islamism, terrorism och Mellanöstern för drygt 30 år sedan, har Iran bedrivit påverkansoperationer i Sverige. Allt från mord på oppositionella iranier i början av 1990-talet, över hot och utpressningsförsök, till dagens cyberangrepp och rekrytering av exiliranska akademiker.

Under samma tid har en rad svenska regeringar – oavsett politisk färg – ansträngt sig för att inte se vad som pågår, eller i varje fall försöka tona ner allvaret. Exemp­­len är många; de av det iranska revolutionsgardet utsända mördarna på 1990-talet utvisades helt enkelt utan andra åtgärder. Ett tillvägagångssätt som sedan upprepades 2022. Ett iranskt par som bott i Sverige sedan 2015 med falska identiteter, greps av polis efter tips från den israeliska säkerhetstjänsten, för att ha kartlagt svenska judar som skulle mördas. Paret utvisades utan övriga åtgärder.

Fallet med UI:s Mellanösternchef Rouzbeh Parsi är ytterligare en närmast övertydlig illustration av hur en klassisk påverkansoperation kan gå till, när högt uppsatta akademiker går med på att gå en annan regims ärenden. Det mest allvarliga i just det ärendet är inte Parsis agerande. Han är enbart ytterligare ett exempel på hur ett land – i detta fall Iran – övertalar någon att, under täckmantel av ”oberoende forskning”, komma fram till för regimen gynnsamma slutsatser och propagera för dessa. Det allvarliga är naturligtvis UI:s agerande när uppgifterna kom fram, nämligen att bortförklara, tona ned det hela och i stället hävda att TV4, som avslöjade historien, kom med ogrundade anklagelser etcetera, trots bevisen. Det om något visar hur illa det är ställt med både kunskap och preventiv beredskap när det gäller att motarbeta och komma åt påverkansoperationer från olika håll.

Det bör understrykas att skälet till att Iran har haft ett visst fokus på vårt eget något perifera land, är att det blivit en fristad för de många orädda och tuffa iranier som vigt sina liv åt att bekämpa den islamistiska regimen i Teheran, och därför blivit ett hot mot regimen. Sverige som nation har inte varit särskilt bra på att lyssna på dessa individer eller brytt sig om de hot de ofta lever under. Och det gäller förvisso andra än iranier. Aktivister som bekämpar islamism generellt har inte heller fått det stöd de hade behövt. På 1990-talet ledde det till flera mord, utförda och beställda av den iranska regimen. Då kunde man kanske med lite god vilja ändå hävda att problemet var tämligen nytt. Sedan dess har både myndigheter och en stor del av media velat tona ned hoten och inte sällan i stället anklagat dem som påpekat problemen för allsköns konspiratoriska idéer, islamofobi och rasism.

I dag kan man inte komma undan med att ”vi har varit naiva” eller ”vi såg det inte komma”, för att citera en tidigare statsminister. Men den underlåtenhet det innebär att förneka problemen med islamistiska påverkansoperationer, kan få fatala följder, vilket ju mordet på Salwan Momika visar. Han levde under hot och Sverige som nation kunde inte förhindra att han mördades för att han protesterat mot islamism och – helt inom ramarna för vad som är tillåtet i Sverige – kritiserat islam. I sammanhanget kan det vara värt att påtala det faktum att Stockholms tingsrätt har kommit fram till att koranbränningarna var hets mot folkgrupp.

Åtalet mot Momika lades ju ner i samband med mordet på honom, men fällande dom föll den 3 februari mot hans kompanjon Salwan Najem för samma brott. Det här är mycket allvarligt och signalen som tingsrätten skickar ut kommer naturligtvis att ses som en seger för de många aktivister som ville se Momika mördad och att all sorts kritik mot Islam bör förbjudas. I och med domen har Sverige således tagit ett nytt steg bakåt mot att återigen införa en sorts blasfemilagar. Lagar som dessutom i praktiken enbart gäller religionen islam. Det var måhända inte tingsrättens syfte, men det är så domen kommer att tolkas. Att det kan leda till din död, eller i bästa fall böter och villkorlig dom, om du kritiserar islam även i Sverige, är ett effektivt sätt att försvåra en vuxen debatt, och yttrandefriheten – vår främsta frihet – blir ännu svårare och farligare att upprätthålla.

Att mordet på Momika dessutom hyllats på muslimska och arabiska sajter, är något som Sverige som land snarast bör ta på allvar, annars riskerar vi att hamna ännu längre ner i den grop vi själva grävt ner oss i genom att i decennier förneka problem, låta bli att lyssna på dem som varnat och underlåtit att agera mera kraftfullt mot fientliga länder som Iran, som faktiskt vill oss illa.

Magnus Norell
Forskare med fokus på internationell terrorism

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.