I Bergen Belsen fanns judar från hela Europa. Det var här som Anne Frank och hennes syster Margot avled. Max Federmanns pappa överlevde både Bergen-Belsen och Buchenwald. Här berättar Max om sin pappas historia, med anledning av att 80-årsdagen av Auschwitz befrielse högtidlighölls tidigare i veckan.
Jag är son till två föräldrar som båda överlevde Förintelsen. Mamma, Judith, född i Ungern, överlevde Auschwitz och kom till Sverige med det så kallade ”spöktåget” från koncentrationslägret Ravensbrück i norra Tyskland 1945. Mammas berättelse kan man höra henne berätta i podden ”Överlevarna på nätet”.
Min pappa, Theodor Federmann, föddes i Hannover 1923. Pappas familj bestod av fem personer. Fadern, Jakob, och hans fru, Rosa, hade invandrat från Polen till Tyskland 1920. De fick tre barn: Lotti, Theodor och Malli.
Jakob förvärvade 1922 ett hus på Ballhofstrasse 5 i Hannovers gamla stadsdel, där han inrättade sin skrädderiverksamhet.
När nazisterna kom till makten 1933 började förföljelserna direkt. År 1936 tvingades Jakob sälja sitt hus, vilket skulle rivas för att ge plats åt en nazistisk paradplats framför Hitlerjugends kansli. Detta var samma år som min pappa, Theodor, gjorde sin bar mitzva (den judiska motsvarigheten till konfirmation).
Pappa, som var en talangfull violinist, älskade opera och klassisk musik.
Familjen tvingades nu flytta till Knochenhauerstrasse 46, även detta i den gamla stadsdelen (Altstadt).
Greppet om de tyska judarna hårdnade och kulminerade den 9 november 1938 under den så kallade Kristallnatten, då SS-trupper plundrade och brände ner den vackra, stora Neue Synagoge från 1870 på Bergstrasse, samt plundrade flera judiska hem och butiker i Hannover.
Under 1938–1939 utvisades alla judar med polska medborgarskap, cirka 50 000, från Tyskland till Polen. Familjen Federmann förlorade allt och tvingades 26 juni 1939 att bosätta sig i polska staden Czestochowa, förutom äldsta dottern Lotti som modigt gått till Gestapo och lyckats förvärva ett engångspass, för att i sista sekund ta sig till England i augusti 1939.
Mamma Rosa och dottern Malli deporterades senare till Rigas getto, där de under svåra omständigheter tvingades utföra slavarbete ända till slutet av kriget.
Jag är son till två föräldrar som båda överlevde Förintelsen
Kvar i Czestochowa, där nazisterna samlade alla judar i det som kom att bli stadens getto, var min pappa och farfar. De arbetsföra tvingades arbeta i tyskarnas militärindustrianläggningar, medan de som var oförmögna att arbeta deporterades i omgångar till förintelselägret Treblinka, där de mördades.
Det var ont om mat och befolkningen – som mest 48 000 – svalt.
Numerären i gettot minskade dock stadigt genom deportationer och folk som dog av svält och umbäranden. Då minskades gettots yta från ”det stora till det lilla gettot”, som var en bråkdel av det ursprungliga. Av de kvarvarande 6 000 invånarna avrättades 850 direkt på plats i det lilla gettot.
Under ledning av Mordechaj Zylberberg bildades en motståndsgrupp på cirka 300 personer som förde en omöjlig kamp mot förtryckarna. Zylberberg begick självmord när soldaterna närmade sig hans bunker.
Efter fler avrättningar var endast 3 500 kvar i livet då gettot slutligen likviderades. Av dessa skickades 1 200 personer 1943 till koncentrationslägret Buchenwald, nära Weimar i Tyskland, bland dem min pappa och farfar, Theodor och Jakob Federmann.
Buchenwald var ett ökänt läger, ett av de äldsta och största i Tyskland, med förfärliga levnadsvillkor för fångarna. Den kände författaren och sedermera nobelpristagaren Eli Wiesel var en av dem som senare vittnat. Detta var ett arbetsläger, inte ett förintelseläger, även om många fångar dog av påfrestningar. Här fanns fångar från hela Europa som slavarbetade i krigsindustrin.
Av 280 000 fångar dog över 56 000.
Inför amerikanska truppers ankomst i början av april 1945 evakuerade tyskarna lägret och tvingade ut fångarna på en dödsmarsch. SS-befälet ringde för att beordra att lägret skulle sprängas i luften – utan vetskap om att lägerledning och övrigt manskap redan hade flytt. Den som svarade i telefonen var en kvarvarande fånge, som övertygade SS om att lägret redan hade sprängts.
Det resulterade i att all dokumentation bevarades och finns kvar än i dag.
I min forskning har jag hittat min pappas fångkort, utfärdat av Buchenwald, där han är identifierad med uppgifter såsom födelsedatum, födelseort samt uppgiften ”polsk jude” som orsak till att han fängslats.
Men innan dödsmarschen, strax före amerikanernas befrielse av Buchenwald, hade pappa och farfar redan förflyttats till lägret Dora Mittelbau. Även från detta arbetsläger har jag hittat deras fångkort. Dora hade en underjordisk raketfabrik, där man byggde V2-raketer. Enligt nazisternas dokument som jag tagit del av anlände de i Dora den 17 januari 1945.
Dora hade ständigt cirka 12 000 fångar, men eftersom detta läger hade ett av det högsta dödstalet av alla arbetsläger var man tvungen att kontinuerligt fylla på antalet slavarbetare. Anledningen till de höga dödstalen var att arbetet utfördes under jord, i tunnlar utan möjligheter för fångarna att se dagsljus och få frisk luft, samt den ständiga bristen på mat.
Jag har inte kunnat spåra hur länge pappa och farfar var i Dora, men det handlar om högst ett par månader innan de förflyttades vidare till koncentrationslägret Bergen Belsen, norr om Hannover. Förflyttningar tycks ha skett kontinuerligt som ett resultat av de allierades framryckning.
I Bergen Belsen fanns judar från hela Europa. Det var här som Anne Frank och hennes syster Margot avled i februari–mars, bara drygt en månad innan befrielsen den 15 april 1945.
Mot slutet av kriget anlände fler och fler fångar, så att lägret blev fullständigt överbelagt. Nazisterna tvingade fångar från andra läger på dödsmarscher och transporter i godståg. Tiotusentals fångar anlände i början av 1945 bland annat från Auschwitz.
Pappa berättade att han tog farfar i en skottkärra och gick till fots till Hannover, cirka fem mil, eftersom farfar var för svag för att gå själv.
Läget var ohållbart och tusentals människor dog av sjukdomar och svält. Inför de allierades ankomst hade lägerchefen beordrat att alla dokument skulle brännas upp. Men i min forskning har jag hittat dokument från amerikanska armén, som visar att de identifierat Jakob och Theodor Federmann bland de överlevande och att de båda begav sig ”hem” till Hannover efter befrielsen.
Pappa berättade att han tog farfar i en skottkärra och gick till fots till Hannover, cirka femmil, eftersom farfar var för svag för att gå själv.
Två år senare begav de sig till Sverige som flyktingar, för att där återförenas med Rosa och Malli, som överlevt Rigas getto och kommit till Sverige. Att en hel familj på fem personer överlevt Förintelsen är unikt och det är inte många barn till överlevande som haft förmånen att träffa och lära känna sina farföräldrar, som jag och mina två bröder har fått göra.
Men vistelsen i lägren hade ett pris. Pappa fick någon form av hjärtbesvär – troligen inflammation i hjärtsäcken – i lägret och blev hjälpt av en medfånge som var läkare. Men hjärtat var försvagat och gav upp när pappa bara var 44 år. Detta blev ett hårt slag för farfar, som även han gick bort endast tre månader efter pappa.
Under sitt korta liv hann ändå pappa bygga upp ett nytt liv i Sverige, där han träffade och gifte sig med min mamma, Judith, 1948 och bildade familj. Pappa drev en framgångsrik verksamhet som fotograf i Helsingborg.
Må hans minne vara välsignat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar