Den nyligen utkomna ”Hundra in i döden: En polischefs berättelse om ett urspårat gängvåld” är en välskriven bok. Tack vare dagböcker förda under alla år som polis så är skildringens autenticitet och detaljer säkrade. Trots sin raka verklighetsbeskrivning saknas inte empati för såväl förövare som offer. Boken är så viktig att den borde användas som referenslitteratur i samhällskunskap på våra gymnasier.
Christoffer Bohman är uppvuxen i Södertälje, en stad med många utanförskapsområden. Han drabbades tidigt själv av den växande gängkriminaliteten då han i femtonårsåldern blev rånad på en moped av ett förortsgäng i hemstaden. Då han ville anmäla brottet hos polisen blev han avrådd; det var alltför farligt.
Kriminaliteten sjunker allt djupare ned i åldrarna; man kalkylerar med att personer under femton år inte är straffmyndiga.
Jag har själv sett åtskilligt av den kriminalitet som Bohman beskriver, men från ett annat perspektiv, då jag som åklagare i omkring 40 år sett hur kriminaliteten i vårt land förändrats och vuxit till extremt farliga nivåer under senare decennier.
Berättelsen tar sin början i ett läge då Bohman och hans kollegor spanar på narkotikabrottslingar i Stockholms innerstad. Jag känner väl igen mig; det är insatser mot enstaka misstänkta, personer som hanterar mindre mängder narkotika för att sälja på krogar eller på gatan i city. Men den här bilden kommer att ändras. Bohman söker sig till Järva, ett område med ett flertal så kallade socioekonomiskt utsatta områden, med hög andel invånare med bakgrund utanför Europa, låg sysselsättningsgrad och utbildningsnivå, men med många barn. Den nya placeringen sker omkring 2010. Vid den tiden inträffar en kraftig acceleration av den grova kriminaliteten. Ungdomar känner att det går snabbare att skaffa sig status och rikedom genom att begå brott: sälja narkotika, utöva utpressning mot affärsägare och privatpersoner, syssla med bedrägerier. Varför utbilda sig när man kanske aldrig klarar utbildningen, aldrig får ett jobb, ja, när man i sin omgivning saknar vuxna förebilder och där föräldrar och andra vuxna i stort sett endast lever på olika bidrag och sitter fast i fattigdom. Kriminella kompisar som kör dyra bilar och rör sig med massor av pengar, märkeskläder och dyra klockor blir förebilder för allt fler. Varför arbeta lågavlönad på en trist arbetsplats då man kan tjäna ofattbara summor genom narkotikaaffärer på olika plan, eller ställa upp som yrkesmördare där en dödsskjutning kan ge 150 000 kronor?
Bohman skildrar skickligt och med gedigna kunskaper den förändring som sker i den kriminella världen från mindre till mer allvarliga brott, hur skjutvapen alltmer kommer in i bilden, hur hot och våld eskalerar, hur man går från att skada till att skjuta för att döda. Den tid då den kriminelle agerade som individ och på egen hand är förbi; nu är det gängen som regerar och styr. Kriminaliteten sjunker allt djupare ned i åldrarna; man kalkylerar med att personer under 15 år inte är straffmyndiga. För ett utrett mord riskerar en person under 15 år att hamna på ett SiS-hem, en förvaring under namn av vård, under mycket fria former. Konstellationer av människor förändras ständigt i denna värld av konkurrerande gäng, där en vän kan förvandlas till dödsfiende från en dag till en annan. Den här förändringen av brottsligheten sker snabbt, den går på mindre än tio år. Jag upplevde den själv som ledare av förundersökningar i Västerås.
En som förtjänstfullt såg faran av denna utveckling var länspolismästare Carin Götblad, som redan 2010 kom med en utredning som talade om rekrytering av allt yngre till allt grövre kriminalitet, våld och narkotikabrott. Hon spekulerade då att det kunde finnas omkring 5 000 mycket unga villiga att engagera sig i det grova gängvåldet. I dag anges den siffran vara 30 000. På senaste tiden har det skett en viss förändring av rekryteringen, där även ungdomar från mer välbärgade förhållanden kan låta sig värvas till denna mycket farliga verksamhet.
Denna utveckling mot allt grövre våld och allvarligare hot, även mot poliser och andra anställda i offentlig tjänst, sliter hårt på poliser, särskilt på de i yttre tjänst som utgör frontlinjen mot detta nya, livsfarliga våld. Åtskilliga slutar som poliser eller söker sig till andra befattningar inom kåren. Även Bohman kliver av tjänster som polisområdeschef och biträdande sådan för att ta uppgiften som utredningschef i Sörmland, Strängnäs och Eskilstuna. Men det eskalerade skjutvapenvåldet har nått även dit. År 2022 hade Eskilstuna det högsta antalet skjutvapenvåld i förhållande till befolkningen. Vid ett tillfälle under hösten skjuter en ung man mot en grupp yngre män i ett bostadsområde, men träffar en mamma och ett litet barn med sina skott.
För ett par år sedan fick svensk polis tillgång till chattkonversationer från Encrochat som gav uppslag till att lösa brott som resulterade i domar om sammanlagt 2 000 års fängelse! Ett väldigt problem är dock att varken fängelse eller risken att själv bli dödad avhåller dessa mycket unga från brott; de räknar inte med att bli mer än något år äldre … Alltså, ”Hundra in i döden”.
Christoffer Bohman har lämnat sin anställning inom polisen och arbetar nu i stiftelsen Idéer för livet, ett uppdrag som koncentrerar sig på förebyggande verksamhet bland barn och ungdomar.
Något jag saknar i Bohmans bok är en analys av hur den extremt omfattande invandringen till Sverige från andra länder, andra världsdelar, påverkat utvecklingen i Sverige. Jag förstår honom; det är oerhört lätt att i det svenska debattklimatet bli utpekad som främlingsfientlig om man tar upp frågan. Budskapet i övrigt får inte en chans att komma fram. Men om vi ska våga vara öppna och modiga i debatten, är det tydligt för mig, utifrån mina många år i brottsutredande verksamhet, att om det under några decennier flyttar in människor från andra världsdelar och helt andra kulturella miljöer, ofta outbildade, även rena analfabeter, och dessa bosätter sig i hundratusental i vissa segregerade områden, så har samhället öppnat för en mycket farlig utveckling.
Göran Kastlund
kultur@epochtimes.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar