Vet inte svenska debattörer vilka Hizbollah är?/Dagen,

 Med tiotusentals soldater och stöd från Iran i form av finansiering, vapen och träning är Hizbollah en av världens starkaste icke-statliga arméer, skriver debattörerna. Aktivister demonstrerar med Hizbollahplakat och palestinska flaggor i Ramallah, 7 oktober 2024. (Foto: Nasser Nasser & Kristdemokraterna).

Sedan 7 oktober 2023 har Hizbollah avfyrat över 8 000 raketer och missiler från Libanon mot Israel. I dagsläget har detta tvingat omkring 60 000 israeler att fly från sina hem i norr. Israel har bland annat svarat med bombningar och sofistikerade angrepp mot Hizbollahmedlemmar.

Sedan dess har flera röster höjts i Sverige, särskilt från vänsterhåll, som kraftigt ifrågasatt och fördömt Israels ageranden. Varje oskyldigt civilt dödsoffer är en stor tragedi och en förlorad värld i sig, och det är otvetydigt varje stridande parts ansvar att skydda civila, därom råder inget tvivel. Det verkar dock finnas stora kunskapsluckor bland svenska debattörer om vilka Hizbollah faktiskt är.

Hizbollah är en shiamuslimsk islamistisk rörelse och utgör en förlängning av Irans maktutövning i regionen. Konflikten mellan Israel och Hizbollah i Libanon är inte en isolerad händelseutveckling mellan två grannländer utan en del av ett större mönster där Iran spelar en avgörande roll som destabiliserande kraft i Mellanöstern.

Med tiotusentals soldater och stöd från Iran i form av finansiering, vapen och träning är Hizbollah en av världens starkaste icke-statliga arméer. Organisationen kontrollerar stora delar av Libanon, i synnerhet i södra delarna av landet. Detta har kraftigt undergrävt Libanons självständighet samt låst fast landet i en farlig upptrappning av konflikten med Israel.

Hizbollah behöver betraktas och behandlas för vad de faktiskt är: en terroristorganisation som behöver bekämpas med alla till buds stående medel.

—  Magnus Berntsson och Yusuf Aydin, KD

Ett av Hizbollahs viktigaste mål är att utplåna staten Israel. Detta utgör en del av Irans större och destruktiva ambition om att, genom investeringar i proxygrupper som Hizbollah i Libanon och Houthirebellerna i Jemen, sprida och exportera sin islamiska revolution. Strategin tjänar därutöver som en distraktion från Irans inhemska problem, där ekonomisk misskötsel och folkets missnöje växer. Det är utifrån denna kontext som Hizbollah ska betraktas – en terroristorganisation som utgör ett verktyg för en av världens mest brutala och onda diktaturer.

FN:s säkerhetsrådsresolution 1701, som antogs 2006 för att avsluta kriget mellan Israel och Hizbollah, är tydlig. Den kräver att Hizbollah drar sig tillbaka från södra Libanon och att den libanesiska staten återtar full kontroll över sitt territorium.

Men i stället har Hizbollah, med stöd av Iran, fortsatt att agera i direkt strid med FN:s bestämmelser. Detta visar på hur ineffektiva internationella åtgärder har varit när en aktör som Iran medvetet stärker sin proxynärvaro och militära kapacitet i Libanon.

Libanons folk betalar och har betalat ett mycket högt pris för denna geopolitiska maktkamp. Landets politiska institutioner har försvagats, ekonomin har kollapsat och statens suveränitet underminerats av en aktör som prioriterar Irans intressen framför Libanons framtid.

Detta har resulterat i att Libanon, en gång Mellanösterns bankcentrum och ett kulturellt nav, nu befinner sig i ett tillstånd av politiskt kaos och ekonomisk ruin. Hizbollahs hårda grepp om Libanon har vidare lett till ett djupt fragmentiserat och sekteristiskt samhälle, där kristna och andra minoriteter nu allt starkare begränsas i sitt politiska och samhälleliga deltagande.

Detta framgår kanske som tydligast utifrån att positionen som landets president, vilken konstitutionellt ska vara besatt av en kristen maronit, varit vakant ända sedan oktober 2022. Detta bland annat till följd av att Hizbollah i parlamentet har obstruerat tillsättandet.

Frågan man härmed behöver ställa sig är hur länge det internationella samfundet ska tillåta Iran att använda Libanon som en plattform för sin proxykrigföring. FN och världens stormakter måste sätta press på Iran och dess allierade i Libanon för att upprätthålla resolution 1701 och stödja Libanons återhämtning som en självständig stat.

Sanktioner och diplomatiska påtryckningar mot Irans stöd till Hizbollah måste intensifieras. Den libanesiska regeringen måste också få stöd för att stärka sina egna institutioner och minska beroendet av externa aktörer som underminerar dess suveränitet.

Vidare behöver Hizbollah terrorklassas i sin helhet. Rörelsen militära gren är sedan 2013 terorrklassad av EU. Det är välbelagt att hela organisationen opererar som en och samma enhet. Detta medför risken att terrorister kan undgå konsekvenserna av en terrorstämpling. Hizbollah behöver betraktas och behandlas för vad de faktiskt är: en terroristorganisation som behöver bekämpas med alla till buds stående medel.

Hizbollahs agerande och Irans fortsatta stöd hotar inte bara Israel, utan även Libanons framtid och hela regionens stabilitet. Internationella aktörer bör därför agera med tydlighet och kraft för att motverka Hizbollah och Iran.

Detta är en avgörande förutsättning för att skapa ett suveränt land med en fungerande demokrati samt ett inkluderande samhälle, där kristna och andra minoriteter tillåts att delta och frodas fullt ut. Det kokar ner till en grundläggande och avgörande insikt som behöver få fäste även bland de breda lagren i Sverige: kampen mot Hizbollah och Iran är en kamp för Libanons framtid och dess folk.

Magnus Berntsson och Yusuf Aydin, KD.

Att fly från ÖstBerlin! /Epoch Times

 BERLINMUREN BÖRJADE byggas i augusti 1961. Anledningen var att förhindra den stora flykten av människor till Västberlin. Innan murens uppförande hade tre och en halv miljoner människor hunnit lämna östblocket. Redan under murens första sex år miste över 70 flyktingar livet. Totalt beräknas 136 personer ha mist livet i olika flyktförsök. Efter decennier av repression och otaliga flyktförsök från Östtyskland föll Berlinmuren i en plötslig och nästan ofattbar omvälvning. Tusentals östtyskar strömmade mot muren, och när vakterna slutligen öppnade portarna den 9 november, rev människor symboliskt ner delar av den fruktade muren. Det var ett ögonblick som världen sent skulle glömma: en påminnelse om att murar kan byggas, men också rivas när människors hopp och längtan är tillräckligt starka.

FOTO: EXPRESS/ARCHIVE PHOTOS/GETTY IMAGES.

Flyktbilen som gränspolisen bommade

EN AV DE MEST spektakulära och symboliska flykterna undan kommunistregimens förtryck skedde i en hastigt modifierad bil, med lågt däcktryck, som körde rakt under en av Berlinmurens gränsposteringar.

Från 1961 reste sig Berlinmuren som en symbol för det kalla krigets isande verklighet – en 43 kilometer lång barriär som skar rakt igenom hjärtat av en av Europas stora metropoler. Muren, byggd av betong och övervakad av beväpnade soldater, skiljde inte bara familjer och vänner åt utan representerade också det ideologiska gapet mellan öst och väst, mellan diktatur och demokrati. Bakom järnridån i Östtyskland levde miljontals människor under den socialistiska statens järnhårda kontroll, utan frihet att själva välja sina liv. Trots övervakningen och den ständiga hotbilden lockades otaliga östtyskar av tanken på att fly, att bryta sig ut och finna frihet i väst.

Det är en grå dag i Bonn när nyheten når invånarna. En man som går under namnet Heinz Meixner har genomfört en spektakulär, vågad och fräck flykt från Östtyskland till Västtyskland – bakom ratten på en klassisk Austin-Healey.

Österrikaren Heinz Meixner, 20, hade flyttat till Västberlin två år tidigare för att ta ett jobb som svarvare. Som utlänning kunde han fritt passera gränsen till Östberlin, där han på ett nöjesetablissemang träffade Margarete Thurau. Tycke uppstod, men när östtyskan Thurau ansökte om tillstånd att emigrera till Österrike blev svaret från den kommunistiska polisen att paret skulle gifta sig i Östberlin och sedan förbli där. ”Så fort jag hörde det”, sa Meixner, ”så bestämde jag mig för att få ut henne.” Och det var inte bara flickvännen som skulle fly till friheten, utan även flickvännens mamma.

Människor hade tidigare använt bilar för att fly Östtyskland: gömt sig under falska golvbrädor, klamrat sig fast vid undersidan av en bil eller, i ett minnesvärt fall, stuvat undan sig i motorrummet på en modifierad BMW. DDR:s gränsbevakningspersonal sökte dock oftast igenom bilar noggrant, och risken för att bli upptäckt och tillfångatagen med två gömda personer i bilen ansåg Meixner vara alltför stor. Så för att kunna genomföra en lyckad flykt var han tvungen att komma på en annan lösning.

Meixner gick grundligt tillväga. För att skaffa sig kunskap om den hårt bevakade, kommunistiska sidan av gränsövergången Checkpoint Charlie, stannade han sin skoter invid bommen som var den sista utposten mot väst. Han låtsades ha motorproblem, mätte snabbt höjden på bommen och noterade att den var drygt 95 centimeter från marken. Meixners nästa drag var att leta hos biluthyrningsfirmorna i Västberlin efter en sportbil som var liten nog att glida under bommen. Han bestämde sig till slut för en Austin Healey Sprite, som, om man tog bort vindrutan, mätte drygt 90 centimeter från marken.

Dagen för flyktförsöket körde Meixner hem till sin flickvän. När de strax efter midnatt den 5 maj 1963 närmade sig Checkpoint Charlie hukade Margarete i det trånga utrymmet bakom förarsätet. Hennes mamma var inklämd i bagageutrymmet. Framme vid gränspolisen visade Meixner sitt österrikiska pass för en vakt. Denne blev dock misstänksam eftersom bilen hade suffletten nere trots att det var kallt ute. Han vinkade därför Meixner vidare till tulltjänstemännen, så att dessa kunde genomföra en grundlig undersökning av fordonet. Men i stället trampade Meixner gaspedalen i botten, och sicksackade mellan olika barriärer innan han nådde fram till bommen. Han blev osäker på om han hade mätt rätt, men nu fick det bära eller brista. Han duckade samtidigt som han återigen gav full gas. Bilen formligen flög under bommen och in på västtyskt territorium. Väl på säker mark tryckte han så hårt på bromsarna för att få stopp på den näst intill skenande bilen att det blev långa bromsspår i asfalten. När Meixner väl nådde den västtyska sidan möttes han av jubel och applåder från en grupp turister som hade bevittnat hans djärva flykt.

Sammanlagt beräknas 136 personer ha dött i samband med flyktförsök, som företogs bland annat genom ballongfärder, tunnlar och seglatser under de 29 år som muren delade Berlin. Framgångsrika flykter som Meixners inspirerade fler att försöka. I dagens fria och förenade Berlin står resterna av muren kvar som ett monument över dessa desperata men modiga försök – en påminnelse om att viljan att leva som fri aldrig kan kuvas. ■

Vanvettig censur på alla Meta!

 Inte ens en liten stenbit från Berlinmuren får vara ifred. Censuren är svår på dessa sidor. 

Men det visar hur vår tid har blivit. Jag minns i början på internet hur många slogs för att frihet för olika åsikter skulle råda. Nu råder censur snart sagt överallt.

Inger Enkvist: FN är ingen världsregering./EpochTimes

 

Argentinas president Javier Milei kristiserade i ett tal i FN förslaget till Framtidspakt 2045. Han hävdade att FN tvingar på stater en kollektivism. Förslaget talar om jämlikhet, men lyfter inga skyldigheter. Milei menar att FN inte är en världsregering och att förslaget urholkar de nationella regeringarnas förmåga att agera. Varför har inga andra världsledare protesterat?

Argentinas president Javier Milei höll ett anförande inför FN:s generalförsamling i New York i slutet av september när FN var samlat för att utarbeta sin Framtidspakt. Det var ett modigt och viktigt tal, knappt femton minuter långt. Milei inledde med att påminna om FN:s syfte. Bildandet av FN efter andra världskriget och utfärdandet av förklaringen om de mänskliga rättigheterna hade i uppgift att skydda fred men också individens frihet från förtryck från totalitära regimer. 

Milei underströk att FN har varit framgångsrikt och bidragit till en lång fredsperiod. Dock har FN likt andra organisationer med tiden förändrats och har blivit en överstatlig byråkratisk organisation som försöker inskränka staters suveränitet och individers frihet, menade Milei. Man har antagit den socialistiska Agenda 2030 som försöker tvinga på stater och individer en kollektivism som redan har misslyckats. 

Det viktigaste politiska innehållet var att FN borde reformeras och återgå till att försvara frihet.

Nu har man utarbetat en Framtidspakt, också kallad Agenda 2045, som går ännu längre än Agenda 2030 och är ännu skadligare. Alla i hela världen ska vara jämlika och ha rättighet till skola, hälsa och arbete. Skyldigheter betonas inte. Som om FN vore en världsregering utarbetar dess byråkrater genom Agenda 2045 lagar för hela världen och begär resurser för att genomföra sitt program. De urholkar därmed de nationella regeringarnas förmåga att agera och därmed demokratin.

Milei gick sedan över till att räkna upp hur FN svikit grundidéerna: Man har låtit diktaturer som Kuba och Venezuela sitta i Rådet för mänskliga rättigheter, liksom stater som straffar kvinnor som inte täcker sig. Man röstar mot Israel gång på gång fast det är den enda demokratiska liberala staten i Mellanöstern. Man bekämpar inte terrorrörelser på det sätt som förväntas av en fredsorganisation. FN:s kreditinstitut tvingar på fattiga länder klimatmål som de inte har råd med. Vetorätten i säkerhetsrådet används för den egna statens bästa och inte världens, konstaterade han. Invasionen i Ukraina har inte fördömts tillräckligt kraftfullt. 

Milei avslutade med att säga att vi nu står inför slutet på en historisk fas med kollektivistisk politik, företrädd exempelvis av Agenda 2030. Han föreslog att FN skulle börja tala om Frihetsagenda i stället. Han annonserade att Argentina inte längre kommer att vara neutralt utan från och med nu stödja frihet. Han använde också sin typiska avslutningsfras. ”Viva la libertad, carajo”, det vill säga ”Leve friheten, dj – r.”

Milei framförde med andra ord väsentlig kritik mot FN. Det viktigaste politiska innehållet var att FN borde reformeras och återgå till att försvara frihet. Han gjorde också helt rätt som tog upp Agenda 2030 och den nya varianten. Att läsa de här FN-texterna är som att lyssna till Greta Thunberg. Innehållet är utopiskt, och införandet skulle innebära en försvagning av regeringars makt i varje land. Varför har ingen annan politisk ledare protesterat?

Milei kallas i pressen ”el loco”, galningen. Han har uppträtt okonventionellt i många sammanhang och det är svårt att sia om huruvida hans reformer av Argentina kommer att lyckas. När det gäller kritiken av FN var hans tal emellertid inriktat på väsentliga problem som andra världsledare kunde och borde ha fört fram. FN måste reformeras, och om det inte sker bör demokratiska liberala stater lämna organisationen. Milei har helt rätt i sin kritik av FN och höll ett mycket viktigt tal.

Inger Enkvist
Professor emerita vid Lunds universitet

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna
Kontakta skribenten: inger.enkvist@epochtimes.se 

Självbiografiskt om det grova gängvåldet./Epoch Times

 Bohman skildrar skickligt och med gedigna kunskaper den förändring som sker i den kriminella världen. Foto: Sofie Lantto/Pressbild.

Den tidigare polischefen Christoffer Bohmans nya bok är en av årets viktigaste böcker –lika mycket en självbiografisk berättelse om tiden som polis som en ingående skildring av den farligaste samhällsutveckling som skett i Sverige under modern tid: det mycket grova gängvåldet.

Den nyligen utkomna ”Hundra in i döden: En polischefs berättelse om ett urspårat gängvåld” är en välskriven bok. Tack vare dagböcker förda under alla år som polis så är skildringens autenticitet och detaljer säkrade. Trots sin raka verklighetsbeskrivning saknas inte empati för såväl förövare som offer. Boken är så viktig att den borde användas som referenslitteratur i samhällskunskap på våra gymnasier.

Christoffer Bohman är uppvuxen i Södertälje, en stad med många utanförskapsområden. Han drabbades tidigt själv av den växande gängkriminaliteten då han i femtonårsåldern blev rånad på en moped av ett förortsgäng i hemstaden. Då han ville anmäla brottet hos polisen blev han avrådd; det var alltför farligt.

Kriminaliteten sjunker allt djupare ned i åldrarna; man kalkylerar med att personer under femton år inte är straffmyndiga.

Jag har själv sett åtskilligt av den kriminalitet som Bohman beskriver, men från ett annat perspektiv, då jag som åklagare i omkring 40 år sett hur kriminaliteten i vårt land förändrats och vuxit till extremt farliga nivåer under senare decennier.

Berättelsen tar sin början i ett läge då Bohman och hans kollegor spanar på narkotikabrottslingar i Stockholms innerstad. Jag känner väl igen mig; det är insatser mot enstaka misstänkta, personer som hanterar mindre mängder narkotika för att sälja på krogar eller på gatan i city. Men den här bilden kommer att ändras. Bohman söker sig till Järva, ett område med ett flertal så kallade socioekonomiskt utsatta områden, med hög andel invånare med bakgrund utanför Europa, låg sysselsättningsgrad och utbildningsnivå, men med många barn. Den nya placeringen sker omkring 2010. Vid den tiden inträffar en kraftig acceleration av den grova kriminaliteten. Ungdomar känner att det går snabbare att skaffa sig status och rikedom genom att begå brott: sälja narkotika, utöva utpressning mot affärsägare och privatpersoner, syssla med bedrägerier. Varför utbilda sig när man kanske aldrig klarar utbildningen, aldrig får ett jobb, ja, när man i sin omgivning saknar vuxna förebilder och där föräldrar och andra vuxna i stort sett endast lever på olika bidrag och sitter fast i fattigdom. Kriminella kompisar som kör dyra bilar och rör sig med massor av pengar, märkeskläder och dyra klockor blir förebilder för allt fler. Varför arbeta lågavlönad på en trist arbetsplats då man kan tjäna ofattbara summor genom narkotikaaffärer på olika plan, eller ställa upp som yrkesmördare där en dödsskjutning kan ge 150 000 kronor?

Bohman skildrar skickligt och med gedigna kunskaper den förändring som sker i den kriminella världen från mindre till mer allvarliga brott, hur skjutvapen alltmer kommer in i bilden, hur hot och våld eskalerar, hur man går från att skada till att skjuta för att döda. Den tid då den kriminelle agerade som individ och på egen hand är förbi; nu är det gängen som regerar och styr. Kriminaliteten sjunker allt djupare ned i åldrarna; man kalkylerar med att personer under 15 år inte är straffmyndiga. För ett utrett mord riskerar en person under 15 år att hamna på ett SiS-hem, en förvaring under namn av vård, under mycket fria former. Konstellationer av människor förändras ständigt i denna värld av konkurrerande gäng, där en vän kan förvandlas till dödsfiende från en dag till en annan. Den här förändringen av brottsligheten sker snabbt, den går på mindre än tio år. Jag upplevde den själv som ledare av förundersökningar i Västerås.

En som förtjänstfullt såg faran av denna utveckling var länspolismästare Carin Götblad, som redan 2010 kom med en utredning som talade om rekrytering av allt yngre till allt grövre kriminalitet, våld och narkotikabrott. Hon spekulerade då att det kunde finnas omkring 5 000 mycket unga villiga att engagera sig i det grova gängvåldet. I dag anges den siffran vara 30 000. På senaste tiden har det skett en viss förändring av rekryteringen, där även ungdomar från mer välbärgade förhållanden kan låta sig värvas till denna mycket farliga verksamhet.

Denna utveckling mot allt grövre våld och allvarligare hot, även mot poliser och andra anställda i offentlig tjänst, sliter hårt på poliser, särskilt på de i yttre tjänst som utgör frontlinjen mot detta nya, livsfarliga våld. Åtskilliga slutar som poliser eller söker sig till andra befattningar inom kåren. Även Bohman kliver av tjänster som polisområdeschef och biträdande sådan för att ta uppgiften som utredningschef i Sörmland, Strängnäs och Eskilstuna. Men det eskalerade skjutvapenvåldet har nått även dit. År 2022 hade Eskilstuna det högsta antalet skjutvapenvåld i förhållande till befolkningen. Vid ett tillfälle under hösten skjuter en ung man mot en grupp yngre män i ett bostadsområde, men träffar en mamma och ett litet barn med sina skott.

För ett par år sedan fick svensk polis tillgång till chattkonversationer från Encrochat som gav uppslag till att lösa brott som resulterade i domar om sammanlagt 2 000 års fängelse! Ett väldigt problem är dock att varken fängelse eller risken att själv bli dödad avhåller dessa mycket unga från brott; de räknar inte med att bli mer än något år äldre … Alltså, ”Hundra in i döden”.

Christoffer Bohman har lämnat sin anställning inom polisen och arbetar nu i stiftelsen Idéer för livet, ett uppdrag som koncentrerar sig på förebyggande verksamhet bland barn och ungdomar.

Något jag saknar i Bohmans bok är en analys av hur den extremt omfattande invandringen till Sverige från andra länder, andra världsdelar, påverkat utvecklingen i Sverige. Jag förstår honom; det är oerhört lätt att i det svenska debattklimatet bli utpekad som främlingsfientlig om man tar upp frågan. Budskapet i övrigt får inte en chans att komma fram. Men om vi ska våga vara öppna och modiga i debatten, är det tydligt för mig, utifrån mina många år i brottsutredande verksamhet, att om det under några decennier flyttar in människor från andra världsdelar och helt andra kulturella miljöer, ofta outbildade, även rena analfabeter, och dessa bosätter sig i hundratusental i vissa segregerade områden, så har samhället öppnat för en mycket farlig utveckling.

Göran Kastlund
kultur@epochtimes.se 

Bok

Hundra in i döden: En polischefs berättelse om ett urspårat gängvåld

Författare: Christoffer Bohman

Förlag: Polaris fakta

Sidantal: 285

Samvetsfrågan för en advokat, Världen idag!

 

Här blev socialdemokraterna smittade!

 Iran är den stora cancersvulsten i världen.  Tyvärr är den smittosam dessutom.  Hela nätet av terrororganisationer runt Israel är svårt smittade liksom de som kallar sig "palestinier"!

Sverige liksom många andra länder,  tex Storbritanien uppvisar dagligen hur denna islamistiska cancer sprider sig.

Istället för att isolera sjukdomen har alldeles för många länder aktivt bidragit till spridandet !

Symptom för att man är sjuk är att man inte förmår förstå fakta längre utan man lever i en bizarr värld.

Försöker man diskutera med dessa så möts man av skrik och hotelser.

På bilden ser man hur socialdemokratin fullkomligt utplånar sig själv. Det är så allting börjar med den islamistiska sjukan.

I alla våra stora städer så ser man hur islamistiska människor rör sig i stadsbilden. På tio år i Stockholm så är det mycket stor skillnad i stadsbilden. 

Ju fler islamister ju mer krav ställs från dem och det demokratiska svenska samhället backar undan för undan.

Är det något jag önskar så är det att se hur mullorna störtas i Iran!

Unni Drougge Epoch times.

 

Lars Norén, en gigant inom svensk teater, till vars eftermäle dessvärre måste räknas katastrofen kring ”7:3” och polismorden i Malexander. Foto: Polisen

Unni Drougge: Möjliggörarnas tänkande nödvändigt för brottslingarna.

Möjliggörare, sådana som ska rädda och tycker synd om kriminella, finns överallt. Kvinnor är som klippta och skurna för att träda i tjänst. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Utan möjliggörare hade inte kriminaliteten kunnat borrat sig så långt in i välfärdssamhället.

I dagens ändlösa harvande om gängvåldets utbredning har tyngdpunkten länge legat på så kallade kriminogena faktorer. Man har stött och blött alla tänkbara orsaker till varför somliga begår kriminella handlingar och andra inte. Allt ljus har riktats mot gärningsmännens bakgrund, etnicitet, socioekonomiska kontext, skolresultat, intelligens och psykopatologi. Men när den skarpsynte krimreportern Lasse Wierup nyss släppte sin senaste bok ”Maffiapakten” lyste han upp en annan sida av det kriminella fältet, nämligen den skuggiga gråzon där möjliggörarna håller sig dolda. För utan möjliggörare hade den organiserade brottsligheten inte kunnat borra sig så långt in i samhällets bjälklager att hela det svenska välfärdsbygget börjat vackla.

Och möjliggörare finns överallt, både där de absolut inte får finnas – inom rättsväsendet, banker, myndigheter, kommuner, vård och omsorg – och där man kan förvänta sig att de finns – hos familj, släkt, vänner och sexpartners.

Kvinnor verkar ofta som klippta och skurna för att träda i tjänst som möjliggörare och de flesta anmäler sig frivilligt. Alla som såg tv-serien ”Clark”, baserad på Clark Olofssons omsusade brottskarriär, minns säkert också den kvinnliga socialarbetaren vars tindrande ögon såg den fruktade riksbusen som ett oskyldigt offer för en hemsk barndom och ett orättvist samhälle, vilket fick henne att smälta som vax i hans händer. Även seriemördare med enbart kvinnliga offer på sin meritlista får containerlass med beundrarpost från trånsjuka kvinnor som tävlar om att få ihop det med en kallblodig psykopat. Hur många damer var det inte som friade till Knutbypastorn Helge Fossmo när han satt av sitt 26-åriga fängelsestraff?

I möjliggörarnas rike är godtrogenhet en nationaldygd. – Hej världen! Je suis Lars Norén.

Alltför många kvinnor lider av magiskt tänkande kring sin inbillade förmåga att frälsa förtappade karlar från ondo genom att älska ihjäl deras kriminalitet, missbruk eller andra destruktiva karaktärsdefekter. Det här vet varenda skurk och knarkare.

Som av en händelse tycks kvinnliga möjliggörare vara särskilt frekventa inom yrkesgrupper med mestadels manligt klientel som vet exakt vilka trådar de ska dra i för att få en villig marionett. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Men även möjliggörare har sin dolda agenda, fastän de blir blåsta av cyniska typer med egen dold agenda. Ingen agerar nyttig idiot om inget finns att vinna på den till synes usla dealen.

Ta den typiska alkoholisthustrun, som gärna vill tro att hon blir lycklig bara hon kan få karln att sluta kröka. Men på ett annat plan mår hon bra av att leva med en ansvarslös drummel hon alltid kan överglänsa med sin rekorderlighet. Därför blir hon också en möjliggörare, för hur ska hon vidmakthålla sitt moraliska övertag om mannen reser sig ur förfallet? Behovet av att förbarma sig över samhällets bottenskrap styrs av samma själviska motiv, förklädda till humanistiska ideal om människans inneboende godhet som kan lockas fram av den egna förträffliga vidsyntheten.

Teatergeniet Lars Norén, numera saligen avsomnad, utgör ett praktexempel på hur illa det kan gå om man försöker leka Gud. Hans fäbless för de socialt utslagna vars godhjärtade och fina inre kvaliteter han ofta talade sig varm för gjorde honom till en livsfarlig möjliggörare när han satte upp pjäsen ”7:3”, där högriskfångar hämtades från fängelset för att inta huvudrollerna på Dramatens öppna scen inför en hänförd publik, vilket som bekant fick sin tragiska upplösning i Malexandermorden.

Denna sedelärande historia har dock inte avskräckt politiker, kriminologer och opinionsbildare från att veva samma visa om de ungdomskriminella i utsatta områden. Vi uppmanas visa medkänsla och förståelse för deras destruktiva livsval som kommer sig av den socioekonomiska misären de växer upp i. Därför behöver de hjälp att känna förtroende för samhället genom välvilliga insatser och inte straffåtgärder.

Och visst går det att föreställa sig hur hopplöst det kan kännas att växa upp i Järvaområdet. Att vara en elvaårig grabb som kommer hem efter skolan till en trerummare med sju syskon och kanske ett par släktingar som söker uppehållstillstånd och sover på madrasser i vardagsrummet, där det sitter en farsa (om det ens finns någon farsa) och kollar Al Jazeera på datorn, som grabben ber att få låna så att han kan göra sina hemuppgifter och farsan ryter åt honom att hålla käften och försvinna ut, det kan inte kännas kul. Och när han går ut möter han brorsans polare som ger honom en femhundring om han vill hjälpa till med en grej.

Jag har inga svårigheter att förstå de dystra framtidsutsikterna hos killar med liknande uppväxt när de går ut grundskolan med underkänt i alla ämnen. Och jag fattar också vad tramadol och marijuana har för verkan på småkillar som redan ställt till med så mycket trubbel att de jämt mår dåligt. Men människor med söndertrasade psyken gör ingen människa glad och framför allt gör det ingen människa god. En kvaddad själ är ingen oslipad diamant som kan gnuggas fin och blank med silkesvantar. Ett hjärta av sten blir inte till guld i en kramgo famn av kravlös tillit. I ett hav av tistlar växer inga rosor. ”Friend another word for fool.” Så lyder credot i en kriminell hjärna. Men i möjliggörarnas rike är godtrogenhet en nationaldygd. – Hej världen! Je suis Lars Norén.

Och här, utanför mitt fönster i ett så kallat tryggt innerstadsområde, kan jag dagligen betrakta de godtrogna svenskarna. Från det närliggande storbygget smugglas sprängämnen ut av tonårskillar som springer ärenden åt kriminella gäng. Som belöning får de fylla fickorna med hemgjorda knallskott, vars kraftfulla verkan gett den präktiga gamla skolan karaktären av en krigszon efter fredagsmyset. På fotbollsplanen bredvid fyras skotten av mitt bland småknattarna som spelar match medan föräldrarna ser på. Eller inte ser på. För de vill varken se, höra eller veta vad som händer. Inte här, där allt är okej. Okej att tonåriga knarkgäng sitter och såsar om nätterna på den värdegrundsimpregnerade förskolegården, de måste ju också ha någonstans att gå. Okej att en bomb sprängde trappuppgången i flerfamiljshuset intill och lägenheterna fick evakueras, ingen dog ju. Okej att det hörs dunsar och skrik från våningen ovanför, här är alla grannar trevliga. Okej att lite skit kan hända även här, men den riktiga skiten händer inte här. Så talar den patologiska förnekelsen, både i mina kvarter och ända upp i det demokratiska statsskickets huvudkvarter tills det värsta har hänt, det som inte kan hända här. Bakom förnekelsens dimridåer har den organiserade brottsligheten fått äta sig in i samhällskroppens mest vitala delar. Det hade gått att stoppa om inte möjliggörarna gjort det möjliga omöjligt. Allt som nu återstår är den nästan omöjliga uppgiften att försöka göra det omöjliga möjligt.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se