Mobbande Palestinier!

Läs det här vilken är publicerad i Svd idag den 31 mars -17.

Det finns människor vilka tror att "rasism" bara finns i gruppen svenskar mot utlänningar. Förmodligen har de aldrig levt i en stadsdel med folk från olika länder.
Eller på ett härbärge där olika nationaliteter lever sida vid sida väldigt tätt. Där märker man direkt vem som står längst ner i gruppen. Ofta någon svart eller någon arab.
I Malmö bor många arabisktalande med ett ursprung från Palestina. Många är Hamasanhängare eller hyllar någon annan terrorgrupp.
Orsaken till all förföljelse och olika dåd i staden kan direkt härröras just till denna grupp av hatande individer.
Under alla år jag bodde där nere så kunde jag inte på min karta se en enda individ med denna bakgrund såsom en demokratiskt människa. OM de finns så märks de inte !
Som den politiska vänstermänniska jag var då så gick det ändå inte att samarbeta med dessa grupper från Palestina, det överlät vi till KPMLR och vänsterpartiet som med glädje samarbetar med terrorister.
Vårt parti (SOL) solidaritetspartiet kunde däremot samarbeta med den kurdiska gruppen av aktivister som fanns. Kossovofrågan var också något som fungerade mycket bra där vi till skillnad mot övrig vänster ställde upp i motståndet mot den serbiska tanken på ett StorSerbien.
Absolut bästa grupp att samarbeta med var det Iranska kommunistpartiet som tog frågan om Islam på allvar eftersom de hade bittert fått erfara vad det innebar.
Prästväldet lät hugga huvudet av tusentals av partiets  medlemmar i Iran.

Överhuvudtaget när man blandar ihop politik och religion till den otäcka Islamistiska läran med Brödraskapet i spetsen då kan det bara bli en hatfylld lära. En lära som alltid går ut på att utrota på samma sätt som nazisternas lära gick ut på.
Det är inte i bara olika läger för Palestinier  som det bråkas och trakasseras, se bara i Ghaza  hur Hamas och andra dödar varandra med jämna  mellanrum.
Alla dessa raketer som skickas mot Israel med åtföljande bomber mot ramperna gör ju inte livet bättre för de som bor där.
Religionen förblindar människorna i denna del av världen. De kan inte ens tala utan att blanda in gud i varannan mening eller profeten.
Hat, religion och politik är ingen bra blandning!
OCH inte är det heller särskilt kamratligt att förhålla sig så som de gör i detta läger som beskrivs i artikeln ovan.
Men vi har ju alldeles för många inom vänstern i vårt land som också har låtit sig hjärntvättas av islamisterna. När de öppnar munnen så går de ofta Hamas ärenden. "Ship to Hamas"!

"De andra kommer minsann hit på sin semester"!

Valet på chef för härbärget kom att stå på en man från psykvården där han arbetat som vårdare. En man från Sydamerika med ett kommunistiskt förflutet som satt hårt i honom.
Jag kände redan från början hur spänd han var inför mig eftersom han visste att jag hade haft åtskilliga diskussioner med den som slutligen anställde honom.
Om jag skulle så här många år efteråt gissa något så var det att han betraktade mig som någon slags "spion" från ledningen.
Vi öppnade något som kallades Celsiusgården med blott 15 boende och rätt tuffa regler från början. De boende skulle tex vara inne till klockan 22.00  efter denna tid var det stängt. Horribelt eftersom det rörde sig om vuxna män så jag pläderade för en senare tid och så blev det. Klockan 00.00 gällde som sista tid att komma in.
Jag arbetade ständig natt så det ingick i mitt jobb att bedöma om den som skulle komma in var påverkad av droger.Om så var fallet skulle de utestängas.
Detta var ju bland det svåraste att utföra och hela tiden något som ställde till med bråk och hot.
Kross av fönster för 40.000 kronor hände med påföljande rättegångar och det var inte trevligt alls.
Då fick jag lära mig att både tingsrätten och hovrätten inte ville ge mig ersättning eftersom jag inställde mig på dagtid "och inte förlorade någon förtjänst" enligt domaren. "Min fritid är värd väldigt mycket för mig" försökte jag säga men då skrattade de!
Vi växte snabbt ur kostymen och ny lokal med större utrymme hittades uppe på Kirseberg vid gamla Malmö Östra sjukhus. Vi fick ta över hela  det gamla kontorshuset och fick plats för uppåt 35 boende. Härbärget döptes till Beijers Hus!
Jag hade börjat inse att jag för min hälsas skull aldrig borde ha tagit denna anställning. Kände mig sjuk väldigt ofta med starka magsmärtor.
Chefens hållning till mig hade inte blivit bättre heller utan han kom med fånig kritik. "Alla andra anställda visar mer intresse för jobbet än du" ,sa han och tillade " de kommer minsann hit under sin semester och hälsar på"!
Jag förklarade för honom att det här jobbet var min födkrok och inget annat och har du något att klaga på mitt sätt att sköta detta så kläm då fram det.
Det kunde han ju naturligtvis inte.
Här bodde allt från narkomaner till mördare vilka nyligen hade släppts efter långa straff. Vissa var så ur psykisk balans så man fick hålla sin rygg fri. Hot förekom då och då och värst var med några som tog reda på var jag bodde och visste även om att jag hade barn. Några var glasklara med sina hot och sa att de skulle passa mig utanför min bostad samt skära tungan av mig!
De som kom från andra länder och det var ganska många klarade inte av att bli behandlade som alla andra med det regelverk som vi hade utan for ut med snack om att man var rasist som inte släppte in dem när de var drogade.
De ville inte förstå att ingen kom in som var påverkad! Som jag sa åt en kille, svart,gul eller grön, är du påverkad så är dörren stängd.
Sämst tyckte jag att det var att blanda unga killar på 18 år med detta ofta garvade klientel och detta framförde jag också men fick aldrig något gehör för mina tankar.
Samma var en vinter när ett rum uppläts åt kvinnor utan att de kunde låsa dörren .Där skulle de vistas ihop med män som gick på amfetamin och faktiskt kunde tänkas att förgripa sig på dessa kvinnor. Om detta fick jag också bråka och i sådana lägen säger vissa människor exakt vad de har i sin hjärna. Chefen ansåg att det kvittade med ett lås eftersom dessa kvinnor "var vana vid så mycket"!
Men när jag kom till jobbet nästa natt så hade de fått lås på dörren så han tänkte nog till lite grann. Vi talade aldrig mer om detta.
En natt var det en kille som fick noja, han mådde verkligen dåligt och jag kallade tillslut på ambulans för att ta honom till psykakuten. Ambulansen kommer med två man som genast säger att de tar inte med honom utan polishjälp. Det kallas på polis och efter en stund kommer polisbilen med två poliser. De tittar på mig och frågar hur många som bor här på Beijers Hus. Ca 35 stycken svarar jag. Ojdå, då måste ni vara många som jobbar här.Näe,det är bara jag inatt.
De tittade på varandra och sedan på den lilla mannen som det behövdes fyra man för att skjutsa till akuten.En helt ofarlig kille som bara mådde otroligt dåligt i själen.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst från dessa tre år men avstår. När jag blev sjukskriven och undersökt så visade det sig att jag hade två blödande magsår samt ärr efter 17 andra magsår.
Läkaren och även en psykdoktor ansåg att för min överlevnad så borde jag få pension.
Så blev det också och jag blev arbetsbefriad till min lättnad. Det som var jobbigt och bedrövligt var också att mitt långa äktenskap hade under dessa tre sista åren också havererat. Själen hade under de här åren blivit utmattad liksom kroppen.
Men nu tar jag en paus i mitt skrivande men återkommer längre fram med lite andra aspekter från mitt liv. Och jag kan lova att det inte alltid blir någon rolig berättelse. Livet är ju så komplicerat med upp och nedgångar.

En dag kom det ett brev!

Sparken eller tjänsten avskaffad , man kan säga det på olika sätt men sanningen för mig var att jag om några veckor inte skulle ha något arbete kvar uppe på Servicecentret i Kirseberg.
Då kommer det ett brev till mig från personalkontoret med en kallelse där det står att de vill träffa mig. Inte ett ord om varför de vill ha detta möte.
Hmmm? Jag blev väldigt frågande inför detta brev måste jag säga. Avsked på grått papper kanske?
När jag så gick ner till förvaltningen så var det med blandade känslor.
Där satt socialchefen, personalchefen och en facklig representant för dåvarande sktf.
Goddag,goddag och välkommen.
Efter inledande vänliga fraser så kom det en fråga: "kan du tänka dig att börja arbeta här på SDF-Kirseberg  med 50%  för Socialbyrån och 50 % för förvaltningens kontor"?
Jag måste säga att jag blev stum för ett ögonblick. Bad dem berätta lite om vad arbetet bestod av. OCH det var inte lite skulle det visa sig. All registrering av nya klienter vilka ansökte om sossbidrag. Sköta telefonväxeln! Ha hand om rapporter från polisen över händelser i området och föra dessa fall vidare till Socialbyrån.
Dessutom skulle jag utbildas för att vara vikarie för den man som skötte Kronofogdens beslag vid utmätningar.
Efter några minuters genomgång så tackade jag JA!
Det var mycket nytt att lära sig och allt arbete gjordes via penna och dator. Kontakten med de besökande visade sig vara en stor beståndsdel av arbetet. Det kunde bli kö samtidigt som telefonen ringde stup i kvarten med allt mellan himmel och jord.
Det kunde vara någon lärare på stadsdelens skolor som ringde och frågade hur man öppnade upp mail som man fått! Det visade sig att just denna kategori av anställda var oerhört dåligt insatta i datorkunskap.

Ibland blev det mycket jobbiga samtal över disken ,här är ett avsnitt från radions P1 Tendens med mig: https://youtu.be/3YbeYG-5oCA

Arbetet nere hos Kronofogden var något helt annorlunda i mitt liv.Där fick man verkligen se vad som händer i människors liv när allt rasar ihop. Och det var en inblick i hur hög som låg i vårt samhälle kunde råka ut för utmätning.
Hela bohag kom in titt som tätt och löstes aldrig ut av de som ägde det. Allt såldes då och då på auktioner.
Många förvirrade individer klagade över att kronofogden minsann hade stulit saker ur deras beslagtagna gods.Jag minns särskilt en kvinna som krävde ett möte med kronofogden därför att "han hade stulit hennes fina matta"!
Jag ordnade ett möte mellan henne och kronofogden. Han var arg! "Tror du verkligen vi tar vara på en matta där du låg stupfull och hade kletat avföring på hela mattan" röt han åt henne. Hon mindes ingenting tydligen av detta men mötet tog ett hastigt slut. Obehagligt att behöva övervaka!
Någonting var sjukt uppe på denna förvaltning och detta blottlades vid en utbildning av personalen uppe på en herrgård  utanför Båstad.
Så fort vi anlänt så kom vin och sprit fram och det blev ett fylleliv utan dess like. Cheferna söp fram till klockan fem på morgonen och förde ett herrans liv så jag kunde inte sova. Vid fem tog jag beslutet att åka hem.
När jag väl kommit till Malmö så ringde jag den chef som var kvar på förvaltningen och sa att jag åkt hem och skulle sova ut.
När jag dagen efter kom till jobbet och följande dagar så kom det fram andra anställda och berömde mig för att jag hade åkt hem."Så skulle fler behövt gjort" sa flera. Åren innan hade det varit samma typ av fylla på dessa "utbildningar"!
Det visade sig sedan att förvaltningens ekonomi var så dåligt skött med inköp av nya kontorsmöbler m.m så situationen blev ohållbar. Högsta chefen fick gå men sattes på "utredningsuppdrag" åt Malmö stad med bibehållen lön fram till sin pension några år längre fram.
Till saken hör att jag i Eskilstuna, där han hade varit rektor på en stor skola, enligt lärare jag kände misskött sig . Hur man kan få arbete som högste chef för en hel stadsdel när man tidigare har kritik över sig säger väl lite om tillståndet i Malmö på den tiden!
En sak som jag fick ompröva och det var att vi hade en sk öppen disk, dvs, inget glas mellan mig och besökarna. Jag ansåg från början att det var bra eftersom man fick bättre kontakt med de som stod framför mig.
Men det var många som ansåg detta vara fel och farligt och de fick rätt.
Jag utsattes för ett överfall som hade kunnat sluta riktigt illa. En man kom rusande och hoppade över disken och höjde en flaska för att slå mig i huvudet. Det sägs att man inte ska titta desperata människor i deras ögon men jag gjorde detta och sa till honom :"vad vill du egentligen"? Så kom han av sig och sa att han ville ha sina pengar!
Jag fick honom att gå och ställa sig på rätt sida av disken och då fick jag hjälp av en personal från ekonomidelen av soss.
MEN när jag ville gå och lugna ner mig i kafferummet så fick jag inte detta av chefen.Detta har jag aldrig glömt, det är verkligen dålig personalpolitik och strider mot allt förnuft. Ingen polisanmälan blev heller gjord mot mannen.
DET var då jag tröttnade både på detta dåligt betalda arbete med dessa usla chefer och att utsättas hela tiden för psykiskt belastning. Samma belastning som socialsekreterare har varje dag och jag såg unga kvinnor gråta över sitt arbete.De riktigt tuffa överlever på såna arbeten men de uppvisade också psykiska skador med hårdhet som följd.
Jag hade då genom min tjänst träffat en chef utifrån Malmö stad vilken skulle börja bygga upp ett härbärge. Hon ville ha mig där som ansvarig men det sa jag nej till men sa att jag kunde tänka mig att arbeta där. Så fick jag vara med om processen att anställa denne nya härbärges-chef .
Det skulle visa sig vara till men för mig längre fram men det återkommer jag i en senare blogg till.

Här nedanför ser du delar av personalen som ingick i receptionen!

 

Kirsebergs servicecenter!

Första dagen var för mig rena himmelriket därför att jag slapp att tvätta andra människor och ta reda på allt det brungula som hör viss ålderdom till! Mitt arbete skulle nu bestå av att stå i en liten kiosk, beställa förnödenheter för hela centret, rycka in i köket vid behov samt städa fyra toaletter på morgonen.
Den här anläggningen var stor och all mat som skulle köras ut till pensionärerna lagades här och det rörde sig om ca 225 portioner.
Jag blev något av ett allt till allo här uppe och det trivdes jag förträffligt med. Mycket intressanta besökare också och skvaller fick man ju också höra. Birger Ekberg tex. var bror med skådespelerskan Anita Ekberg. Hela hennes släkt bodde här uppe i "backarna" som Kirsebergsborna  sa.
Ekbergs var en stor familj med många syskon. Att bo här uppe betraktades förr i tiden som lite suspekt. Lite sämre slags folk och det gick vilda rykten om alla slagskämpar som hade funnits här.
En vanlig Malmökille kunde aldrig följa med en flicka hit upp för då fick de på "flabben"!
Anita besökte aldrig mer familjen och Birger var mycket sur på sin syster. "Hon är i stan och bor på flott hotell men kan inte masa sig hem hit ,sa Birger "!
Att laga mat i storkök är verkligen ett tufft och hårt arbete som kräver krafter. När vi gjorde sås så rörde det sig om 50 liter och vi slösade på grädden ska ni veta. Det bästa med dessa stor grytor var att man kunde inte bränna vid såsen i dem.
När man satt och portionerade maten i speciella plastkartonger med olika fack så gällde det att vara fin på handen.Spillde man på kanten så blev de otäta, man skulle med hjälp av värme "limma" ihop dem. Sen hade man olika önskemål att rätta sig efter tex 6 potatisar eller mycket sås! Vi hade listor att hålla koll på så att alla fick efter sina önskemål.
Chefskocken Ulf var en kille jag tyckte om att arbeta med. Men en dag kom han inte efter en studiedag i Köpenhamn. Lite senare fick vi veta att han var död, denne man som var ensamstående förälder till en tös på 13-14 år.
Ulf hade satt sig på andra våningen på bussen som körde runt dem och chauffören hade missbedömt en viadukt. Hela övervåningen skalades av och Ulf hade suttit längst fram och avled direkt blott 40 år gammal.
Vi led och sörjde lång tid allihopa , han var så omtyckt av de gamla eftersom han kunde "slänga käft" med dem.

I mitt jobb ingick att sköta larmtjänsten så de lärde  upp mig att sitta i larmet , som vi sa. Alltså vi hade egen larmtjänst med personal som var tillgänglig dygnet runt. Hemma hos de som hade larm installerat,de hade ett armband likt en klocka och den skulle de trycka på, så om de ramlade omkull så kunde man tala med dem var de än befann sig i lägenheten via ett högtalarsytem.Var det alldeles tyst så fick man prioritera dessa vårdtagare eftersom de kanske hade slagit sig riktigt illa.

Jag minns en gammal läkare som varje vecka larmade och sa lite lugnt att han tex satt fast i badrummet mellan badkaret och väggen men han tillade alltid att ta det lugnt , det går ingen nöd på mig!

Ny chef innebar en ny kvast som skulle sopa ordentligt. Det blev oro bland personalen rätt snart och nog sopade hon allt. Sålde ut larmet till en firma i Helsingborg och mer skulle komma.
Men allt var så hemligt och hon hade skaffat sig en förtrogen här uppe  och de låste in sig och vi fick inte veta vad som var på gång.

Backanatten är fest uppe i Kirseberg när allt är öppet till sent på natten.Även vi på Servicecentret skulle medverka och jag fick uppdraget av chefen att stå för all musik på kvällen.Fick fria händer att få dit sång och musik . Jag hade ju sedan gammal kontakter i Malmös underhållningsvärld så det var bara att köra igång. Däremot blev det diskussion när jag ville ha "Paul and his gang" som huvudattraktion. De spelar swing och New Orleans musik. Njae sa de yngre , kan det vara något?
Till slut fick jag igenom det som jag ville och på fredagskvällen så var det succé med just "Paul and his gang."http://www.digitpaul.se/paulandhisgang/svensk-info/

Nu kom bomben från chefen, hon hade fått ledningen med sig att stänga servicecentret och bygga om övervåningen vid stadsdelsförvaltningen till ett nytt center där också de som bodde privat i gruppboendet skulle tvingas att flytta till. Jag hade hela tiden under det här skeendet fått löfte från chefen att jag skulle ha mitt jobb kvar på det nya stället.
Men rätt snart började rykten komma igång att jag skulle inte få något jobb.En otrevlig tid började för mig. Tog tjuren vid hornen och begärde ett samtal med henne där hon erkände att ryktet var sant. Man var i behov av att spara pengar.
Men hon gjorde en tabbe som kom henne att dyrt få betala för sig, hon fick sparken! Det visade sig att det gamla centret nyligen hade skrivit nytt kontrakt strax innan hon började sitt jobb. Kontraktet gällde i tio år framåt så nu stod förvaltningen med en stor lokal i onödan med mycket stora kostnader.
Adjö med henne och även mig men det skulle lösa sig på ett annorlunda sätt som jag inte ens i fantasins värld kunde föreställa mig.
Här kommer en massa bilder från Kirsebergs Servicecenter med en fantastisk personal och roliga pensionärer. En tid i mitt liv som var ovanligt bra!

Från lungkliniken till hemtjänsten!

När tidningen Arbetet hade publicerat artikeln med mig och uppsägningen från MAS så gick jag upp på Socialkontoret i mitt område.
När jag fick träffa handläggaren så sa jag bara så här: " Här är jag och jag är en arbetsvillig individ men det finns bara två val för er. Hjälp mig att få ett arbete eller ge mig sossbidrag.
Kvinnan framför mig log och sa att de hade läst i tidningen om mig. Vänta några minuter så ska jag ringa ett samtal. Hon återkom och frågade mig om jag kunde tänka mig att arbeta uppe i Kirseberg på Högamöllegatan i en sk boendegrupp.
Sagt och gjort , jag tog jobbet och fick infinna mig dagen efter hos chefen för boendet.
Där fick jag en presentation av boendet som var insprängt i ett vanligt hyreshus med egna lägenheter för de gamla samt en samlingslokal i källarplanet. Tvärs över gatan låg stadsdelens Service-center med mat och kaffe liksom olika aktiviteter.
Jag blev också tilldelad en boende vilken jag hade huvudansvaret för.

Det ingick också att man under en vecka hade ansvaret för att laga mat till de boende. Detta passade ju mig förträffligt eftersom jag hade utbildning i flottan att laga mat plus att jag var intresserad.
Längre fram skulle det visa sig att min matlagning och hushållning med de boendes pengar skulle väcka avundsjuka hos en del av mina arbetskamrater.

Jag var dubbelt så gammal mot mina unga arbetskamrater och visste vad gamla personer tyckte om att äta. De yngre kunde göra köttfärssås med spagetti vilket inte fungerade. Gamla darriga människor får inte i sig spagettin .Jag föreslog  dem att koka potatis istället.
När jag hade min vecka så här i början så köpte jag orensad strömming och ställde mig att rensa den. Då kommer en av de unga flickorna fram och frågar vad jag gör, sen när hon ser renset så går hon ut och kräker.
Hon hade aldrig i sitt unga liv sett någon som rensade fisk.
Så var det med så mycket i denna unga grupp, de hade alla tagit "studenten" men herrejösses så lite de kunde.
Här mötte jag olika sorters människor som kom och gick i det här yrket.
En dag steg det in en medelålders man utan att presentera sig, han frågade bara :"har ni kaffe här"?
Satte själv på en kanna och satte sig och drack och drack utan att säga något. Han skulle jobba med oss denne skollärare som ville göra något annat. Det slutade inte bra alls. Han kunde inte ens koka havregrynsgröt åt "sin" boende.
Nästa man som flöt in och lika snabbt försvann var en kille i 30-års ålder från Iran. Han skulle hjälpa mig med en speciellt tung kvinna som man inte klarade av själv när man skulle tvätta henne.
Vi kom upp och det visade sig att hon hade bajsat ner sig. Det var bara att sätta igång och ta fram allt som behövdes. Då försvann min medhjälpare och jag ropade på honom men han kom  inte. Då gick jag ut i stora rummet och där stod han och tittade ut genom fönstret.
Varför hjälper du inte mig, frågade jag. "Min religion förbjuder mig att göra detta" fick jag till svar.
Kära nån, sa jag, du menar att du ska arbeta i det här yrket genom att stå vid fönstret när andra ska slita ryggen av sig.
Jag var ju tvungen att fixa min nerbajsade kvinna själv med stor möda och besvär.Där kom mina kunskaper från långvården verkligen till hjälp.
Sedan knallade jag upp till chefen och berättade vad som hade hänt ,sen var det adjö med den killen.
Vissa av de boende var lite lata. En man som var fullt frisk i kroppen och bara var 60 år var bortskämd . Han kunde inte bre sin smörgåsar eller skala sin potatis . Mor har alltid gjort detta åt mig, var hans svar.
Mina unga arbetskamrater hade fortsatt att hjälpa honom men när jag kom blev det andra bullar av. Jag ställde fram det han skulle ha sen sa jag helt frankt åt honom , nu har jag inte tid att stanna utan jag måste gå.
Och visst hade han fixat sina mackor och även på lunchen skalat sin potatis.
Emma som jag hade som "min" egen tant var född 1903 och hade alla minnen kvar från flydda tider. När vi tex gick förbi Värnhemstorget så berättade hon att där låg det en stor soptipp när hon var ung. Samma sak var att hon kunde berätta för mig hur det såg ut i Kirseberg  i hennes barndom.Där var hagar och grönt med boskap som vid slakt drevs genom staden till området strax bakom nuvarande centralstationen. Där låg stadens slakthus.
Det finns ett stort hus numera på den platsen med ett nöjestempel med just namnet "Slakthuset"!
I hela fem år arbetade jag där men begärde att bli förflyttad när det uppdagades att en arbetskamrat stulit massor med värdepapper och kontanter av en hjälplös man. Det var så obehagligt att förhöras av polisen. Jag och många andra förstod ju vem tjuven var eftersom han ensam hade haft tillgång till denne man alla skrymslen och vrår.
Detta sa jag också till polisen. "Vi vet också vem det pekar på"blev svaret.Men han blev aldrig fälld utan tvärtom blev han facklig fötroendeman  inom Kommunal.
Själv fick jag jobbet att sköta kiosk och larmet uppe på Servicecentret men om detta återkommer jag i en annan blogg.

Lungkliniken i Malmö! Nya erfarenheter!

När man arbetar inom långvården så är ju de flesta patienterna gamla människor med ett långt liv bakom sig. Ofta så är de trötta och är inte rädda för att dö.
När jag då började arbeta på lungan 3 , som vi sa i dagligt tal, så mötte jag en annan typ av patienter. Medelålders i de flesta fall , några riktigt unga också.
Lungcancer var vanligast och den var till 99% förvärvad genom rökning.
De allra svåraste fallen var de med asbestlunga. Flera av de som avled hade arbetat på SJ . I bla de gamla sovvagnarna fanns det asbest som isolering !
Men det som förvånade mig mest när jag hade arbetat ett tag var att nästan alla rökare benhårt förnekade sin sjukdom såsom betingad av deras rökning!
Inte blev det bättre av att överläkaren rökte själv och påstod att rökning inte var farligt. Obegripligt !

Döden var alltid närvarande på denna avdelning i en omfattning som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat ana. På en månad dog 15 av mina patienter. De kunde komma in på kvällen och på morgonen när man kom in igen så fick man ta hand om den döda.
Att dö i lungcancer är en förfärlig död för de flesta, jag har sett och hållit människor i handen när de i panik sakta har kvävts ihjäl. Det fanns ingenting att göra !
Visst finns det även patienter som aldrig har rökt som ändå har fått lungcancer men det är inte så vanligt.

På långvården så signalerade  larmet då och då att någon behövde hjälp men ofta var det förvirrade människor som inte visste att de hade larmat.
Men på lungkliniken var det ofta allvar och man fick släppa allt man hade i händerna för att snabbt gå till den som larmade. Astmapatienter som tappat "flåset" kunde behöva hjälp osv.
Svår astma är en mycket otrevlig sjukdom vilken inte heller är ofarlig. Vi hade flera patienter som vid permis till helgen avled i hemmet, ofta med ett cigarettpaket liggande vid sin säng. De hade förbud mot rökning men kunde inte låta bli att  spela rysk roulette med sin hälsa och liv.
Inom all sjukvård så finns det personal som är mindre lämplig att arbeta. Vi hade ett nattlag som vi insåg efter att tag att de skötte inte sitt jobb.De hade videofilm med sig och satt och tittade på och patienterna berättade att de inte blev omskötta när de behövde tex gå på toa !
Efter upprepade klagomål så blev det liv i luckan med möten med ledningen och hot om avsked. Trist med personal vilka inte bryr sig om de sjuka.
Det här arbetet på lungan varade i ca 9 mån eftersom det var ett vikariat och jag var inte glad den dag jag var tvungen att sluta.Se här:

Klicka på bilden så blir texten läsbar!

Nå, den här tidningsartikeln betydde faktiskt att jag fick nytt arbete nästan dagen efter att den var publicerad men om detta ska jag berätta i nästa blogg!

Ett nytt liv efter långvården!

https://youtu.be/XmhJUMzAtjs

Jag kastade alltså in handduken vad gällde min anställning på Värnhems sjukhus. Min yngsta dotter gick på Björkhagens förskola några steg ifrån vår bostad på Disponentgatan i Malmö. En alldeles fantastisk förskola i början. Sedan kom samma typ av nedskärningar vilka vi hade inom sjukvården. Vantrivsel och uppgivenhet bland personalen vilka fick alldeles för många små barn per individ att ta hand om. Sjukskrivningar och uppsägningar kom som väntat. Vissa mornar var ingen personal alls där och där stod föräldrar och väntade allt medan klockan gick och de missade sina arbeten.
Min dotter som då var fem år vägrade att gå dit till slut och bara grät.Hon blev helt enkelt en liten deprimerad flicka och vilken förälder klarar av att se sitt barn hamna så illa bara för att politikerna fattat ett dåligt beslut.

Vi räknade och bestämde att jag skulle vara hemma med barnen.Tog ut samtliga barn från all typ av omsorg. Frigjorde en hel del pengar på detta sätt också. Och det gällde ju att kunna spara på allt om man skulle som familj leva på en lön.
Hustrun hade ju fått arbete på SJ och tjänade bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra inom vården så valet blev ju lätt med tanke på vår ekonomi.

Själv kände jag bara en stor lättnad över den nya situationen och levde upp. Bakade bröd varje dag, lagade massor med god mat. De större barnen fick nybakt limpmacka när de på eftermiddagen kom hem från skolan. Lilla Anna började må bättre över att få ha det lugnt och fint.Kunde sova ut och det var mycket värt när man ska tillfriskna.

Jag fick många egna stunder också och kunde jobba med mina närradioprogram och skriva artiklar för div. tidningar.
I nästan två år hade vi denna tillvaro i vår familj men sedan började jag känna mig rastlös och märkte också hur vår ekonomi inte riktigt ville räcka till längre.Alla reserver var uttömda och det sliter på ett förhållande.En annan sak som hade börjat irritera mig var också att samtliga hade börjat betrakta mig som en "hushållerska" där de ställde krav på mig ungefär som om jag var anställd.
När jag en kväll när vi var samlade släppte bomben att jag skulle söka arbete igen så blev det högljudda protester.

Dagen efter gick jag ner på dåvarande MAS (Malmö allmänna sjukhus) och bad att få träffa en personalchef. Efter en timme så satt jag sedan framför en avdelningsföreståndare på Lungkliniken vilken granskade mina papper. Kan du börja på måndag morgon på lungan tre?
Så var min tid som hemmapappa över efter nästan exakt två år och en ny karriär inom en ny typ av sjukhus började. Mer om detta kommer längre fram!!

Komplettering till min serie om mitt liv!