Jörn Beckmann avliden. Minnesord i Fokus!

 KLICKA PÅ TEXTEN!

SDF -socialförvaltning.

 Igår var jag uppe på SDF Farsta socialförvaltning för samtal om färdtjänst. 

Fick vänta vid receptionen på min tur. Fullt med folk som sökte bla ekonomiskt bistånd mm.

Vad jag la märke till på en gång var att alla som arbetade i receptionen var yngre män i vaktbolagskläder.Samtliga med ursprung från sydliga länder. Receptionen var helt glasad så att de var skyddade.

På bilden med mig så sägs det att öppen reception inte är farligt, MEN jag hade FEL.  Strax efter denna bild o text så blev jag överfallen av en man som hoppade över disken och skulle slå mig i huvudet med en flaska. Inte så trevligt kan jag säga men jag lyckades snacka mig ur situationen!

I Farsta var det lugnet själv. 

Samtalet med en kvinna från förvaltningen gick alldeles utmärkt och sista hindret för att få färdtjänst är nu avverkat.

Vindkraften är en förlustaffär!

 

Lotta Gröning: Klimatpolitiken polariserar landet.

Konsensus i klimatpolitiken har skapat en tystnadskultur där politiska beslut och strategier inte får diskuteras. När det gäller vindkraften är konsensus tydlig och inte ens medierna granskar vindindustrin trots att hela branschen är konkurshotad. De som påpekar problemen utestängs från det demokratiska samtalet.

Det finns ingenting som polariserar landet så mycket som klimatpolitiken, och i dess spår de gröna näringarna. När det gäller klimatpolitiken är symbiosen mellan politiker och av dem utsedda experter tillsammans med medierna total. Hårda krav på lojalitet och en fostran av folket har lärt oss att vi ska re­spektera experter och politiker, underförstått att de alltid vet vad som är bäst för oss alla.

Att ifrågasätta klimatåtgärder som regeringar genomför är detsamma som att stämplas som klimatförnekare. Att ifrågasätta de gröna näringarna är som att svära i kyrkan. Allt möts med tystnad. Medierna är medspelare, de ser det som sin uppgift att följa den politiska strategin. Som avstamp tar de FN:s klimatpanel, enigheten är total om att allt som kommer därifrån är sant och vetenskapligt bevisat. Trots att FN:s klimatpanel både består av en vetenskaplig och en politisk del.

Det här är en konsensuspolitik som har skapat en tystnadskultur. I en tystnadskultur blir det obekvämt när människor ifrågasätter klimatpolitiken. Den starka konsensuspolitiken som råder i partier och mellan partier innebär att de flesta av sympatisörerna väljer att passa in. Bor de dessutom i städerna har de ingen erfarenhet av vindkraftsparker, gruvor eller stora industrier. Eftersom de har politikernas öra och dessutom är deras lojala supportrar har de inga problem med att göra sin röst hörd. Bor du däremot i en liten kommun med få invånare och dessutom i en by utanför centrum är du ensam med din kamp om att tvingas bo granne med en vindkraftsindustri.

Ingen bryr sig ifall värdet på ditt hus halveras eller vad bullernivån gör för din livskvalitet. Du får en etikett som bakåtsträvare och besvärlig, ofta har du kommunalrådet emot dig eftersom hen följer sin partilinje och tror på löften om jobb och badhus. Lokaltidningarna skriver om projekten utifrån etablerarnas och politikernas synvinkel. Har du tur tar de in en nyhetsartikel om missnöjet, annars är du hänvisad till insändarsidan. Projektörerna och politikerna däremot får sina artiklar publicerade på debattsidor, det finns forskning som tydligt visar detta. Därtill har många lokaltidningar slutat att skriva om motståndet mot vindkraft. På ledarsidorna sitter partipolitiska skribenter som i regel för fram moderpartiets synvinkel. Med andra ord är du en avfälling, en obekväm människa som inte förstår vikten av klimatpolitiken. Det visade ledarskribenten Jonas Bergström på tidningen Ångermanland när han tydligt klassificerade vindkraftsmotståndarna;

”Det finns sex olika typer av vindkraftsmotståndare:

1. Old school-gänget. De är emot all vindkraft. Vissa av miljöskäl, ’vindkraften slår ihjäl örnarna’. Andra av hälsoskäl, ’vindkraften förstör män­niskors hälsa’.

2. Inflyttade sörlänningar/tyskar. De har ofta en exotisk bild av norra Sverige och blir besvikna när skogen blir något annat än en fond för deras instagram.

3. Norrlänningar. De ser vindkraften som en del i utsugningen av norra Sverige och anser att vi får tillbaka alldeles för lite från både vatten- och vindkraften. Denna grupp tycker att det ska byggas i Stockholm i stället.

4. Stockholmare/sörlänningar. Vissa av dem är kärnkraftskramare med ett irrationellt motstånd till vindkraft. Andra har inte något emot vindkraft, men tycker inte att den ska byggas just hos dem ’där det är så fint’.

5. Zlatan-gänget. De som är mot vindkraft om den hotar värdet på deras investeringar.

6. Renskötande samer. Den grupp som har alla störst anledning att vara mot vindkraft, då ny forskning visar att vindkraft är förödande för rennäringen, men som tyvärr hörs allra minst i debatten.”

Centerpartiet, som en gång i tiden stred för landsbygden, jordbruket och människors möjligheter att leva utanför städerna, har bytt fot. Partiet anser att satsningen på vindkraft, som nu håller på att ödelägga stora delar av landsbygden, är den absolut viktigaste fossilfria energikällan. Det är väldigt tydligt att centerrörelsen hjälper skogsägare som upplåter sina marker till vindindustrin. De är förstås nöjda om de får minst 300 000 om året per vindkraftverk för besväret. Det är lättförtjänta pengar där marknaden har skapat skogsägare som hellre offrar sina skogar än vårdar och bevarar dem. Till saken hör att företag och kapitalstarka personer i städerna gärna köper upp skogar, inte minst i Norrland. Många har ingen relation till skogen mer än att den kan huggas ner, bli industriområde och generera pengar.

Med media i symbios med politiken finns ingen granskning av vindindustrin. Det blev tydligt när regeringen kom med sitt förslag på hur staten skulle ge fördelaktiga lån för att bygga ny kärnkraft. I P1:s studio fanns professorer för klimatsatsningar och miljöråd, där alla var motståndare till kärnkraft. De fick göra långa utläggningar om hur bra det var med vindkraft, hur fort den gick att bygga och hur billigt det var. Inte en enda motfråga om vindkraftsbranschens problem fick någon av intervjupersonerna. Det gäller generellt alla debatter i tv och radio där kärnkraft står mot vindkraft.

Politiker och medier låtsas inte om att hela vindkraftsbranschen är konkursmässig. Den forskning som finns på området tystas ner. Granskningen uteblir trots att ett flertal vindkraftparker gått i konkurs. Det är heller ingen granskning av det utländska ägandet. Det är så bra för Sverige för att vi får mer el, är vad många motståndare får höra när de förlorar sin livsmiljö. När parken väl är på plats och den ägs av Israel, Kina eller Luxemburg inser de att elbristen i kommunen är precis lika stor som tidigare. Elen stannar inte lokalt. Inte blir det några arbetstillfällen heller. Varför ska människor på landsbygden förlora sin trygghet för att regeringen tycker att det är toppen med utländskt ägande?

Dessutom är vindkraften inte särskilt grön om vi också tar med i beräkningen den påverkan den har på människor, djur och natur. Med vindkraftsindustrier ökar numera motståndet från både kommuner och medborgare och konflikterna kommer att bli värre. Få vill ha 250 meter höga vindkraftsturbiner i sin närhet. Vi ser det tydligt i södra Sverige där det bor mer folk än i Norrland och vindkraften hamnar närmare bebyggelse. Det bidrar också till att kommunpolitiker är mer benägna att säga nej till etableringar. Här måste de ta hänsyn till väljarna, eftersom de till antalet är fler.

Klimatpolitiken har kostat politisk trovärdighet och lett till polarisering. Tystnadskulturen har blivit ett flaggskepp som gör det enkelt att blunda för problemen och se på motståndarna som mindre vetande. Strategin har handlat om kvantitet. Är de få, som i Norrland – kör över dem. Är de många, som i södra Sverige, stämplas de som ovetande, och så drivs processen för nya vindkraftsparker tills kommunledningen fattar ett beslut. Eftersom många kommuner har utnyttjat sitt kommunala veto och säger nej har regeringen nu hittat en strategi: I höstbudgeten mutar man kommunerna. De ska få miljonstöd om de säger ja till nya vindkraftsparker. Det är partipolitiskt uträknad centralism – säg ja till vindkraftsindustrin, kör över dem som drabbas. Givetvis är möjligheten större för kommunpolitiker till partipolitisk karriär.

Lotta Gröning
Opinionschef

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: lotta.groning@epochtimes.se   

Journalistisk dikeskörning. /FOKUS

 

Intet nytt under solen. /Epoch Times

 

Det fortsätter att storma kring yttrandefriheten och dess gränser. I Storbritannien grips medborgare för skämtbilder. I Irland kan det snart bli olagligt att inneha ”oansvariga” bilder. Australien försöker få X att gömma information. Venezuelas Maduro blockerade tidigare i år X, liksom nu även en domare vid Brasiliens högsta domstol. I USA har en medborgare satts i fängelse för att ha spridit vilseledande material efter ett kontroversiellt domslut. I Tyskland eftersöker polisen en användare av sociala medier för att denne har kallat en politiker för överviktig. Många uttrycker också oro för deep fakes (förfalskade videor, bilder eller ljud som tas fram med AI-teknik).

Men frågeställningen som sådan är inte ny. Det vi uppfattar som nya frågor är ofta bara en återspegling av gångna tider. Efter att Gutenberg uppfann tryckpressen på 1400-talet fanns det snart tryckpressar på hundratals platser i Europa. Kyrkan började använda tryckpressar för att massproducera avlatsbrev. ”Som myntet klingar till i lådan, hoppar själen ut ur skärselden” var en fras som användes av en kringresande munk som sålde sådana avlatsbrev vid denna tid. Martin Luther ifrågasatte det rimliga i detta. Så småningom satte han upp de 95 teserna på kyrkdörren i Wittenberg. Han översatte även Bibeln till tyska. En tid senare stod hans alster, även de massproducerade, för en tredjedel av alla sålda skrifter i Tyskland. Luther vägrade att göra avbön för sina provokationer, definierade som sådana av kyrkans centralmakt. Han exkommunicerades år 1520 av påven, och förklarades snart även fredlös av den tysk-romerske kejsaren. 

Detta stoppade honom inte. I stället refererade Luther till påven som ”påve fjärtarsle” och som ”rumpguden i Rom”. Han beställde även nidbilder, exempelvis träsnitt som visade en kvinnlig demon som föder fram påven och kardinalerna, tyska bönder som svarade på ett påvligt påbud genom att visa påven sina bakdelar och släppa väder, och fler därtill.

Gutenbergs tryckpressar bidrog till att möjliggöra informationsspridning på ett liknande sätt som internet gör i dagens samhälle. Kyrkans förmåga att behärska informationsflödet underminerades, vilket liknar hur tidningar, radio och tv  i dag delvis har mist denna makt. Påven exkommunicerade Luther, vilket påminner om dem som i dag blir avstängda från olika plattformar. Kejsaren förklarade Luther fredlös, vilket liknar hur Storbritanniens premiärminister i dag fängslar brittiska medborgare. Luther okvädade påven, vilket påminner om individen som nyligen hade fräckheten att kalla en överviktig tysk minister för just överviktig.

Yttrandefriheten måste kringskäras för att bekämpa spridningen av felaktig eller skadlig information för att skydda demokratin, brukar det heta. Men kanske handlar det snarare om vem som ska få kontrollera informationsflödet? 

Som så ofta är intet nytt under solen.

Martin Enlund

Detta är en signerad ledartext från Epoch Times ledarsida.
Kontakta skribenten: martin.enlund@epochtimes.se  

Iran är idag avskyvärt med alla sina avrättningar! Debatt i Dagen!

 

Väst bör inte nöja sig med harmlösa resolutioner och fördömanden av Iran

IRAN. Se till att den iranska regimens ledare ställs inför rätta för brott mot mänskligheten, för nu finns det ett överflöd av fakta, skriver Abdolnaser Sadidi.

Under de senaste åren har det förekommit många betydande protester och uppror i Iran. Det senaste upproret utbröt för två år sedan när en ung kvinna, Mahsa Amini, dog i förvar hos regimens moralpolis. Massupproret 2022, som varade flera månader på grund av djupt och utbrett missnöje med regimen, spreds till landets alla provinser och skakade den iranska regimen i dess grundvalar.

I år avslöjade den fruktansvärda tortyren och mordet på Mohammad Mirmousavi, en ung man från Lahijan, återigen den blodtörstiga diktaturens vidriga natur i Iran. Den 26 augusti hängdes en fånge offentligt i staden Shahrud.

Varje tisdag sedan i början av året har politiska fångar i 19 fängelser runt om i Iran hungerstrejkat mot det allt större antalet avrättningar i en ”Nej till avrättningar”-kampanj. Två italienska parlamentariker har också anslutit sig till kampanjen och hungerstrejkar i solidaritet med de politiska fångarna.

I början på september rapporterade elva oberoende FN-experter om 81 avrättningar under augusti månad, en ökning från 45 rapporterade under månaden innan. Sammanlagt har mer än 400 människor avrättats i Iran under 2024. Samma expertråd betonar att ”Dödsstraffet, så som det för närvarande tillämpas i Islamiska republiken Iran, utgör olagliga avrättningar”.

Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran är inget nytt. FN:s särskilda rapportör, Javaid Rehman, presenterade i juli i år en banbrytande rapport med titeln ”Grymhetsbrott och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna av Islamiska republiken Iran (1981–1982 och 1988)”.

I sin rapport efterlyser FN-rapportören inrättandet av en internationell mekanism för att utreda och åtala de ansvariga för ”grymhetsbrotten” i Iran, inklusive det utomrättsliga dödandet av tusentals fångar som godtyckligt fängslades och förtrycktes under 1980-talet. Han identifierar de brutala brotten, inklusive hastiga, godtyckliga och utomrättsliga avrättningar under åren 1981–1982 och 1988, som ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord” och betonar att det fortsatta döljandet av tusentals politiska motståndares öde och platsen där deras kvarlevor finns utgör brottet mot mänskligheten påtvingat försvinnande.

Nyligen tillkännagav oppositionsledaren Maryam Rajavi starten på en internationell kampanj för att stoppa avrättningarna i Iran. Hon betonade att de som undlåter att se/förstå vidden av katastrofen för mänskliga rättigheter i Iran glömmer att nedmonteringen av mänskliga rättigheter inte längre är enbart en fråga för Iran. Hon sa att det är en del av prästerskapets brutala kamp för sin överlevnad ”som i förlängningen hetsar till krig i Mellanöstern och terrorism runt om i världen.”

Under upproret 2022 beslutade EU om tio sanktionspaket mot olika individer inom iranska regimen och Islamiska revolutionsgardets (IRGC) befälhavare – det inkluderade frysning av deras tillgångar i EU:s medlemsstater samt reseförbud. USA har sedan tidigare infört oljesanktioner mot regimen.

Dessa sanktioner har inte förändrat situationen på marken.

Så länge västvärlden viker sig för regimens gisslandiplomati och utbyter västerländska medborgare mot brottslingar som Hamid Noury och diplomatterroristen Assadollah Assadi kommer man inte långt. Det verkar som om väst inte menar allvar i sin kritik mot den iranska regimen.

Om EU och dess medlemsstater, inklusive Sverige, verkligen menar allvar om iranska folkets rätt leva i ett fritt land utan förtryck, liksom vi i västvärlden gör, bör de inte nöja sig med harmlösa resolutioner och uttalanden och fruktlösa fördömanden.

I stället bör man avbryta alla samarbeten med regimen, terrorlista revolutionsgardet samt lämna över den samlade dokumentationen om regimens kränkningar av mänskliga rättigheter till FN:s säkerhetsråd. Man bör se till att den iranska regimens ledare ställs inför rätta för brott mot mänskligheten, för nu finns det ett överflöd av fakta.

Av Abdolnaser Sadidi , människorättsaktivist och ordförande i "1988-massakerns anhörigas samfund"

Publicerad: 12 september 2024 05:00Senast uppdaterad: 12 september 2024 05:00

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan. 

Debatt i tidningen Epoch Times!

 

Debatt i tidningen DAGEN!

 

ISRAEL-PALESTINA. Om Israel fick aktivt stöd från FN:s alla medlemsstater skulle Gaza kunna befrias från Hamas mycket snabbare och kriget avslutas, skriver Tomas Dixon i en replik.

Ja, Sverige ska engagera sig för folkrätten, för internationell rätt, som Göran Rask, Kjell Jonasson och Gustaf Ödquist skriver. Men det är inte samma sak som att lita blint på alla FN-beslut och FN-organ.

2023 utsågs Iran till ordförandeland i FN-rådets för mänskliga rättigheter sociala forum. 2024 gav FN:s kvinnokommission ordförandeskapet för nästa års rådsmöte till Saudiarabien. Protesterna haglade men avvisades. Kan vi lita blint på FN?

Av FN:s medlemsstater är kanske hälften demokratier. I Mellanöstern finns en enda demokrati, Israel. Tidningen Economists kända demokratiindex rankar demokratin i Israel som “bristfällig” – men det gäller även USA samt Belgien, Italien med flera EU-länder. Israels grannländer är samtliga “auktoritära” icke-demokratier. Ändå har de alla samma status och full rösträtt i FN. Kanske finns det inte någon bättre lösning, i praktiken – men kan vi lita blint på alla FN-beslut?

Rådet för mänskliga rättigheter, UNHRC, har fördömt Israel i närmare 100 resolutioner – Nordkorea i 15–20 resolutioner, Iran i 10–15 resolutioner ... Rådet har som stående dagordningspunkt Israels “brott mot de mänskliga rättigheterna på ockuperade arabiska territorier”. Denna “ära” vederfars inte något annat land i världen. Inte Kina, inte Kongo-Kinshasa … Kan vi lita blint på FN?

Sedan 2017 högtidlighåller FN den 21 augusti som minnesdag över terrorismens offer. Årets utställning på FN-högkvarteret i New York inkluderade inte något som helst om judiska offer för terrorism, inte ens från 7 oktober 2023, det värsta enskilda övergreppet på judar sedan Förintelsen. Kan vi lita blint på FN?

Problematiken går djupare. Begreppet “folkmord” används nu av FN och på regeringsnivå världen över utan hänsyn till definitionen i folkrätten. Folkmordskonventionen 1948 talar om folkmord, när avsikten är att utplåna en etnisk eller religiös grupp.

Hitlers avsikt var att förinta alla judar. Den palestinska ledningen och Iran siktar i första hand in sig på att utplåna staten Israel, men i oktober 2023 sa Hamasledaren Ghazi Hamad att 7 oktober-massakern på civila skulle upprepas upp till “en miljon gånger”.

Att ens antyda att Israel skulle hysa en folkmordsavsikt gentemot araber eller muslimer är nonsens. Israel sade 1947 ja till FN:s delningsplan – fast 45 procent (!) av det nya Israels befolkning skulleutgöras av icke-judar, de allra, allra flesta araber. I dag är 20 procent av Israels medborgare araber. Israel har slutit fred med Egypten och Jordanien och kontakterna med övriga grannar blir allt tätare. Palestinier arbetar i tiotusentals i Israel, vårdas på israeliska sjukhus.

”Ockupation” används lika slarvigt. Västbankens status har aldrig reglerats – eftersom arabsidan sade nej till FN:s delningsplan 1947. Enligt 1907 års Haagkonvention (artikel 42 & 43) kan man följaktligen inte tala om “ockupation”.

Vidare: det ständigt återkommande kravet på att Israel ska dra sig tillbaka till gränserna före Sexdagarskriget 1967 går emot FN:s beslut i frågan, resolutionen 242. Den säger i klartext att Israel ska dra sig tillbaka, ja – om motparten erkänner Israels gränser och avstår från våld och hot om våld. Detta har Hamas, PLO och Syrien förvisso aldrig gjort. Alltså är Israel folkrättsligt inte förpliktat att dra sig tillbaka så mycket som en meter på Västbanken eller Golanhöjderna.

Om det är den internationella rätten som Sverige ska engagera sig för, är minimikravet att vi läser hela FN-resolutionerna, inte halva – och inte svänger oss med egna definitioner. När vi använder juridiken som politiskt vapen raserar vi rättsordningen.

Att jämställa Israels regeringschef Benjamin Netanyahu med Hamasledaren Yahya Sinwar – som Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag gör – är politik i juridikens namn. Hamas är terroriststämplat av EU och USA och erkänns inte ens av Arabförbundet. Hamas bryter mot alla krigslagar i Haagkonventionen – soldater uppträder utan uniform, skolor, sjukhus och bostäder används som militärbaser och kvinnor och barn som mänskliga sköldar.

FN-resolutionen 1373, antagen efter 11 september 2001, slår fast att medlemsstaterna ska samverka för att bekämpa terrorism “med alla medel” – inklusive att sätta punkt för vapenleveranser och finansiering. Utan FN-medlemmarna Iran, Egypten och Qatar hade Hamas för länge sedan kollapsat. Ska vi lita blint på FN?

Israels krigföring står självfallet inte över all kritik! Debatten rasar inom Israel och tonen mot Netanyahu är ofta frän, må vara av många olika skäl. Men vi kommer inte undan ansvarsfrågan. Hamas, Hezbollah och Iran är öppet emot fred med Israel. De säger öppet nej till en tvåstatslösning. Deras uttalade mål är att radera Israel från kartan. De är öppet för terrorism.

Enligt FN-stadgan och otaliga resolutioner har Israel all rätt till självförsvar – och till aktivt stöd från FN:s alla medlemsstater. Om Israel hade fått det stödet hade Hamas aldrig kunnat börja kriget i Gaza. Om Israel fick det stödet nu skulle Gaza kunna befrias från Hamas mycket snabbare och kriget avslutas. Alldeles särskilt om FN också satte kraft bakom sin resolution 1701 – att Hezbollah ska avväpnas.

Mycket skulle förändras om Israel kunde lita på FN.