torsdag, oktober 31, 2024

Palestina, ett fiasko på alla sätt!


 Skogkär: Ett erkännande gjorde ingen palestinsk stat!

Att erkänna Palestina var ett misstag. Tio år senare har inget av det som erkännandet var tänkt att åstadkomma blivit verklighet. Det svenska engagemanget för Palestina har inte bidragit till att lösa Mellanösternkonflikten utan istället tagit konflikten hit, till Sverige.


31 okt 2024 06:00

Tio år har gått sedan en rödgrön regering ledd av Stefan Löfven (S) erkände Palestina som självständig stat. Erkännadet hade enligt dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) tre syften: att ge stöd till de moderata krafterna bland palestinierna, att underlätta en fredsuppgörelse genom att göra parterna mindre ojämlika samt att bidra till mer hopp och framtidstro bland unga palestinier.

Genom att erkänna något som inte fanns trodde regeringen att det som inte fanns skulle bli till. Det var så klart ett misstag, det var förhastat. Det hjälpte lika lite som alla de miljarder i bistånd Sverige genom åren skänkt till den genomkorrupta palestinska myndigheten och olika organisationer i de palestinska områdena. Palestina står i dag som ett monument över en missriktad och misslyckad svensk utrikes- och biståndspolitik. Ett i raden.

För att erkännas som stat enligt vad som åtminstone då, för tio år sedan, sågs som grundläggande folkrättsliga principer, krävs dels ett territorium, dels en regering med faktisk kontroll över detta territorium. Men Palestina saknade då som nu fastslagna gränser, saknade en regering med kontroll över det som var tänkt att utgöra en stat.

Gaza styrdes med järnhand av terroristorganisationen Hamas. Den palestinska regeringen under president Mahmoud Abbas styrde delar av Västbanken, men endast tack vare att israeliska säkerhetsstyrkor förhindrade Hamas från att med våld ta makten även där.

Erkännandet har inte lett till något av det som Socialdemokraterna sade sig eftersträva. Tvärtom. Och efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 konstaterade Margot Wallström uppgivet att allt gått utför, att allt bara blivit sämre. Och att Hamas terrordåd blivit något av spiken i kistan:

“Allt som byggts upp av förtroenden och insatser, allt raseras på grund av denna terroristorganisation och det absolut barbariska som de har gjort.”

Men på ett sätt hade Wallström fel. Tvärtom kom Hamas att belönas genom att länder som Norge, Irland och Spanien också erkände Palestina. Terror lönar sig. Och vad som är ännu mer makabert: det visar sig även att det lönar sig att offra sin egen befolkning, inte minst kvinnor och barn, genom att använda dem som mänskliga sköldar. Människooffer är vad det verkar rentav en ännu effektivare metod än terror.

Den tidigare Hamasledaren Ismail Haniya uttryckte strategin på följande sätt:

“Det är vi som behöver [blodet från barn, kvinnor och gamla] så att det tänder vår revolutionära glöd, väcker vår beslutsamhet [...] och driver oss framåt.”

Det obestridliga och obeskrivliga mänskliga lidandet i Gaza är vad Hamas eftersträvat. Hamas vill se fler döda palestinier.

“Israelerna är kända för att älska livet. Vi å andra sidan, offrar oss själva. Vi ser våra döda som martyrer. Att bli martyr för Allah, i försvaret av sitt land, är vad varje palestinier önskar mer än något annat”, förklarade Hamasföreträdaren Ali Baraka i en intervju i den ryska propagandakanalen Russia Today dagen efter 7 oktobermassakern.

När Israel för några veckor sedan uppmanade befolkningen i norra Gaza att förflytta sig söderut inför en planerad markoffensiv uppmanade Hamas följdriktigt istället människorna att stanna kvar.

Det gångna året har stödet för dödskulten Hamas vuxit över hela världen, så även i Sverige. Intifadan har globaliserats, som stridsropet lyder. Förra veckan bildades ett nytt parti med Palestinakonflikten som sin centrala fråga. Ytterligare ett är på väg att bildas.

Hamas hade kunnat avsluta kriget och få ett slut på lidandet vilken dag som helst men föredrar att driva det vidare. Terrorgruppen tror sig kunna rida ut stormen och återta kontrollen över Gaza när Israel av omvärlden tvingats dra sig tillbaka, så som skett vid tidigare krig. Därigenom förlängs och förvärras istället lidandet.

Läs även: Skogkär: I Rapport är det bara civila som dör i Gaza

Hamas strategi med mänskliga sköldar har drivit upp antalet skadade till nivåer som sjukvården i det krigshärjade Gaza inte kan hantera. De svåraste fallen evakueras till framför allt Egypten, Qatar och Förenade Arabemiraten. Men enligt Vårdförbundet finns ytterligare omkring tiotusen svårt skadade kvar i Gaza och väntar på att evakueras. Förbundet kräver nu att den svenska regeringen ändrar sig och tar emot patienter från Gaza.

“Vi i den svenska sjukvården är redo”, försäkrar företrädare för förbundet med ordföranden Sineva Ribeiro i spetsen.

Det är en påtaglig scenförändring jämfört med hur förbundet de senaste åren hävdat att det pågår en sjukvårdskris, att vården har för lite resurser vilket lett till orimligt långa väntetider och uppskjutna operationer.

“Vi orkar inte längre arbeta under dessa förhållanden med ständig övertid och med kolleger som flyr yrket för att stressen är för stor”, löd det från Ribeiro i somras.

Ska svenska patienter nu tvingas vänta ännu längre på att få vård, på att bli opererade?

Det finns andra, lika berättigade frågor som bör ställas. Hur ska Sverige kunna försäkra sig om att de som kommer till Sverige inte är Hamasterrorister? De lär knappast lämna den informationen själva, lika lite som de av Hamas kontrollerade myndigheterna i Gaza kan förväntas göra det.

Kommer dessa patienter att kunna sändas tillbaka till Gaza när de vårdats klart? Eller kommer de att beviljas uppehållstillstånd – vilket i sin tur kommer att ge upphov till ytterligare invandring genom anknytning?

Vård bör istället ges i grannlandet Egypten som gränsar mot Gaza i söder. Eller varför inte i Iran och Qatar, de stater som finansierar Hamas och som bär ett stort ansvar – kanske det största – för att kriget bröt ut.

Den svenska regeringen gör helt rätt som säger nej till att ta emot patienter från Gaza. Detta inte minst mot bakgrund av att hyllningarna till Hamas och andra terrorgrupper i Palestinarörelsens demonstrationer efter hand blivit allt mer aggressiva, hotfulla – och oblygt antisemitiska.

Utvecklingen har gått så långt att regeringen nu ser det som nödvändigt att ändra lagstiftningen så att personer som hyllar terror kan utvisas om de inte är svenska medborgare.

Den obekväma sanningen är att all palestinsk invandring under rådande omständigheter måste betraktas som ett presumtivt hot mot den judiska minoriteten i Sverige.

Läs även: Skogkär: Kriget i Gaza saknar motstycke

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

tisdag, oktober 29, 2024

Viktiga ord från HAX i Bulletin!

 


Jag tillbringade en stor del av min ungdom med att kämpa för de östeuropeiska folkens frihet.

Vi ordnade demonstrationer utanför det sovjetiska generalkonsulatet i Göteborg och jag minns speciellt ett stort fackelmöte för polska Solidaritet på Götaplatsen. Vi samlade in pengar till tryckpressar för oppositionell alternativmedia i öst och vi åkte till förtryckarregimerna för att skaffa oss förstahandsinformation om hur eländigt allt verkligen var.

Så jag är en Kalla kriget-krigare. Och jag känner mina löss på gången. Jag vet vad förtryckets kolportörer går för, hur de tänker och vilka trick de använder. Det som sker nu påminner i stora drag om vad som skedde då.

Omsatt i dagens situation är min 50-åriga övertygelse lika självklar och uppenbar för mig nu. Även om de är långt ifrån perfekta så står jag med de krafter och nationer som står upp för frihet, demokrati och rättsstatens grundläggande principer. Alternativet är oändligt mycket värre.

Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea är frihetens fiender. De förtrycker sina folk och nekar dem grundläggande mänskliga rättigheter. De betraktar inte folket som individer, utan som boskap. De tillåter inga avvikande åsikter eller opposition. De exporterar sin terror och sitt förtryck.

Man skall kanske passa sig för att etikettera saker som goda eller onda. Men jag tar ändå risken och kallar dem som förnekar folkets frihet, som förkastar den demokratiska rättsstaten och som överfaller sina grannländer för onda.

I min bok är sådant att stå på fel sida.

Därför står jag tveklöst upp för Ukrainas rätt till frihet, självbestämmande och delaktighet i den västerländska kulturkretsen. Även om det finns gott om saker som behöver styras upp även där.

Sedan kan Putin vädra sina idéer och hjärnspöken hur mycket han vill. Vem skulle över huvud taget vara intresserad av att ockupera ett misskött och dysfunktionellt Ryssland?

Finnarna har ett ordspråk som lyder: ”Om du vill ha en ryss’ uppmärksamhet måste du slå honom på käften”.

Och finnarna vet ju vad de talar om. Ryssland kommer att fortsätta knapra i sig sina grannländer om ingen sätter ner foten. Ryssland kommer att fortsätta sina försök att destabilisera de västerländska demokratierna till den dag det straffar sig. Ryssland kommer att vara en aggressiv aktör så länge vi accepterar beteendet.

När allt som är viktigt står på spel duger det inte att vara undfallande och låta fienden vinna på walkover.

Därför skall vi ge Ukraina allt landet behöver för att försvara sig och för att återta förlorad mark. Givet betydelsen av det västerländska, civiliserade samhället och individens grundläggande rättigheter bör det inte vara speciellt kontroversiellt.

Henrik Alexandersson

Berlinbaserad frihetlig samhällsdebattör

X: @hax

måndag, oktober 28, 2024

Hyllningar till terrorister och mördare!


 Förre Hamasledaren Yahya Sinwar hyllas nu på svenska och engelska vid Palestinademonstrationer runt om i Sverige.

– Att hylla Sinwar och samtidigt fördöma attackerna den 7 oktober är svårt att förena, säger Mellanösternexperten Anders Persson./SDS



Frank Baude från Göteborg på kfmls kongress.1970 splittrade han förbundet och bildade kfml/R . 


MEN alla dessa stackare som hyllar despoter och terrorister är helt bortkopplade från sina hjärnor och kan bli farliga människor i vår värld.

Värst är alla dessa sk intellektuella på höga poster som med fagert tal ändå står bakom tex Hizbolla och Hamas dvs IRAN.

Över 500 personer undertecknade ett upprop i AB där de faktiskt ställer sig bakom Hamas mfl. Gyllene medelklass nästan samtliga.

De förstår inte att de egentligen har ställt sig på samma sida som Hitlers antisemiter. Åratals uppfostran och ett samhälle som kantrat till vänsterpopulism är en del av orsaken!

Faktiskt ren ondska. De "goda" är de onda idag.

Det var nog lättare att på 30-talet kunna se var fienden till demokratin fanns.

ÄR man antisemit så är man nazist!

lördag, oktober 26, 2024

Brinkemo i Bulletin.

 

Brinkemo: Sagan om den rasistiska antirasismen!

Det var en gång för (inte så) länge sedan, ett land där rasismen var det fulaste som fanns. Allt ansågs tillåtet i kampen mot denna. Bara ondskan var stark nog att utrota ondskan, och sanningen ansågs mest vara i vägen. Tvivlet och försiktigheten bara splittrade, och tillät rasisterna att gömma sig. Men hur hårt man än kämpade växte sig ondskan bara starkare. De godas Ilska, hat och frustration växte.

Folket i landet var enade. Rasism är fult och den värsta rasismen är antisemitismen. Folket blev stolt när internationella undersökningar presenterades. Av alla folk på jorden var detta det minst rasistiska.

Men det räckte inte. Rasism var så fult, så fult att man gärna markerade mot alla med minsta tendens till fulhet. På så vis ville var och en självdefiniera sig som antiful. Varje vrå i samhället skulle städas från minsta misstanke på denna syndfulla fulhet.

En metod var analys av människors psyken.

”Aha… var inte det där du sa rasistiskt? Kanske inte ogenerat rakt fram, direkt, men det fanns ett rasistiskt motiv”, kunde det låta. Man anade fula drivkrafter, en underton av rasism. Den som sagt det sagda var ”en sån där”, en ful människa som försökte dölja sin fulhet genom att inte uttala den rakt ut, men tonen, själva tonen, a-n-d-a-d-e-s rasism.

Det sagda var den illvilliges infernaliska trick för att slingra sig förbi den ogenerade och uppenbara rasismen. Genom en taktisk manöver försökte skurken smyga in fulheten genom om att prata på ett sätt som inte skulle framstå som rasistiskt. Men de verkligt antifula kunde genomskåda tricket, och för de mindre sofistikerade avslöja att det rörde sig om en rasistisk… tankefigur.

I radion, där det förr i tiden mestadels diskuterades sakfrågor, blev det allt mer gångbart att inte diskutera sakligt, ty den ene som debatterade kunde ju vara rasistisk. Den som då definierade sig som mest antiful kunde säga: ”Jag förstår argumentet men jag tycker mig ana en underliggande rasism”.

På så vis sköts meningsmotståndarens argument i sank, inte genom intellektuell prövning, men genom anspråk på att kunna analysera debattmotståndarens själsliv. En ful människa ska inte lyssnas på, och även om den fule inte var jätteful var det bättre att stämma i bäcken. Hellre idka försiktighetsåtgärd, bättre att förekomma än att förekommas så att rasismen inte gavs minsta chans att sticka upp sitt fula tryne i landet.

På så vis blev den antifula aktivisten upphöjd till ett orakel, en skicklig psykoanalytiker med en övernaturlig förmåga att nästla sig in i människors själsliga skrymslen och blottlägga deras egentliga drivkrafter och avsikter.

Och som vore detta inte nog: För att försäkra sig om att 30-talet aldrig mer skulle återkomma hade en statlig utredning lanserat en idé om att själva strukturen i landet var byggd på rasistisk grund. Institutionerna var genomsyrade av denna fulhet. Konstruktionen av landsgränser, precis som det språk som talades inom nationen, var i sig exkluderande.

Hur än detta folk, som enligt alla globala jämförelser närde minst rasistiska attityder, vände och vred på sig förblev alltså ändalykten bak.

Och det hände sig därför vid denna tid att det från regeringen utgick ett påbud att en myndighet skulle inrättas. Det skedde när Fredrik Reinfeldt var statsminister i Sverige, och året var 2009.

Diskrimineringsombudsmannen var den första myndigheten i sitt slag, och den hade höga ambitioner. Den skulle utöva tillsyn över människor så att det inte förekom någon diskriminering inom några områden av samhällslivet. Till sin hjälp fick myndigheten allt fler antifula föreningar och organisationer, som finansierades av staten: Antirasistiska Akademien, Rättviseföreningen, Afrosvenskarnas Riksförbund, Vit icke vit, Muslimska mänskliga rättighetskommittén… De poppade upp som svampar ur jorden och skulle bidra till saneringsarbetet i landet.

Och folket uppmanades bekänna att alla i landet har ett kolonialt och rasistiskt förflutet, vilket gör att ”koloniala och rasistiska tankemönster är en del av vår samtid och miljö, och därför… även en del av oss själva.”

Det fick till följd att varje invändning kunde avfärdas som ett falskt medvetande, varför varje protest ytterligare förstärkte fulheten.

Antifula filmdagar arrangerades, antitfula böcker och tidningstexter skrevs. Tv-program producerades och antifula föreläsningar hölls av de mest antifula. På dessa fick folket lära sig vilka ord de fick använda, och uppmanades att idka självrannsakande och introspektion. Ty där skulle de möta sitt mörka själsliv och få syn på sitt antifula tänkande och beteende, och bli medveten om att den mesta rasismen sker – omedvetet!

Förståelsen av begreppet rasism som folket i landet tidigare varit ganska ense om hade sålunda vidgats till att gälla – allt!

Under tiden fortsatte livet i landet, men med allt mindre skratt och ironi.

I det tysta gjordes analyser av några som med Guds nåd behållit sin mentala hälsa och förstånd intakt. De erkände tillvarons skavanker och gjorde sig inga föreställningar om en utopi. De blickade mot de människor som presenterade sig som jätteantifula, log å deras vägnar överseende, ja, till och med förlåtande, medan de sörjde flockens bristande insikt om att människan som art söker tillhörighet till en grupp som ser sig som god. De försökte förgäves höja rösten men tvingades bida sin tid, hela tiden oroliga att det som förfäder med möda skapat för att hålla människans sämre sidor i schack – gränser, lagar och fungerande institutioner – var på väg att nötas ned.

I mjugg tänkte de på ordstävet ”Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser”, men insåg nog inte själva hur illa det så snabbt kunde bli.

När allt fler så småningom vaknade ur den landsomfattande psykosen insåg de att man försatt samhället i ett tillstånd av både kaos och förvirring. Medvetenheten om vikten av lagar och strukturer för att skydda mänskliga friheter blev återigen central, och långsamt började orden återfå sina ursprungliga egentliga betydelser. Den destruktiva cykeln av ständiga anklagelser om fulhet bröts långsamt upp, och ett nytt kapitel började skrivas. Många av de tidigare fuljägarnas organisationer lades ner eller förlorade medlemmar och inflytande.

Då inträffade en händelse långt bort från landet som fick de kvarvarande antifula att ogenerat bete sig fult, medan de fortsatte att se sig som en del av en antiful rörelse. Anklagelser om mikroaggressioner och kravet på trygga rum övergavs. På gatorna skanderades en ramsa om ett landområde mellan floden och havet. Antisemitismen strök runt på gator och torg där den visade sitt fula tryne.

Den var maskerad men – då som nu – ful som stryk.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".

tisdag, oktober 22, 2024

Förödande om väst tittar bort!


 
Världen idag är en tidning vilken håller koll på vad som händer i tex Ukraina. Likaså har de en bevakning av Israel som är unikt bra.

Vågar att sticka ut bland svensk press på ett sätt som för tankarna till Vilhelm Mobergs inlägg i dåtidens Arbetaren.
ATT nu fler krigsmakter blandar sig i anfallskriget mot Ukraina är mycket illavarslande och det är dags att allt från EU till NATO sätter ner foten mot bla. Nordkorea. Axeln Ryssland, Iran,Nordkorea är ju kanske början till något värre än vad vi orkar att tänka på !MEN alla vi som är för demokrati och frihet måste orka tänka ett steg längre samt kräva av våra länder och organisationer vidtar åtgärder av de slag som är nödvändiga!

söndag, oktober 20, 2024

Korn: Med sådan tröja kommer man i tidningen.


 Bär du en tröja som hyllar folkmord är det en nyhet. Då kommer du i tidningen. Vill man inte komma i tidningen bär man inte en sådan tröja. Svårare än så är det inte.


20 okt 2024 06:02

I ett flertal inlägg på sociala medier påstår gruppen ”Enhetsfront för Palestina” att tidningen Bulletin – som kallas ”nyliberal” – skulle ingå i ett organiserat samarbete mellan ”högerextrema” medier för att hota, trakassera och kartlägga demonstranter vid ”palestinarörelsens” demonstrationer. I denna oheliga allians påstås förutom Bulletin bland andra Göteborgs-Postens ledarredaktion, Riks, Sverigebilden, Insikt24 och NMR ingå.

Ett så absurt påstående faller givetvis på sin egen orimlighet, men det ger samtidigt en inblick i hur en del människor använder sin hjärna – det vore fel att säga att de tänker.
Bulletin har använt bilder från Sverigebilden i flera artiklar, vilket inte är det samma som samarbete för hot och trakasserier. Det är bilder tagna på offentlig plats. Att tro att man kan demonstrera offentligt och se det som en form av ”uthängning” att någon då fotograferar, är så dumt att man måste ställa sig frågan varför man går med i en demonstration om man inte vill bli sedd.

Bilderna talar dessutom för sig själva. Det är Sverigebilden som tagit de foton Bulletin publicerat flera gånger, där personer syns bära tröjor med texten ”Palestine 7 October”. Den sjunde oktober 2023 var alltså dagen då 1200 israeler brutalt mördades, det som firades på sina håll även i Sverige, bland annat med bilkortege i Malmö. Om man firar en sådan händelse vare sig det sker med bilkortege eller tröja måste man väl rimligen stå för sin åsikt. Då är det knappast ”uthängning” att publicera bilder på det.

Bulletin har också vid några tillfällen försökt intervjua Kristofer Lundberg, den tidigare ordföranden för Vänsterpartiet i Angered som partiet nu inlett ett uteslutningsärende mot. Att öppet och ärligt be om ett svar på en riktad fråga är inte ”infiltration”. Inte heller handlar det om hot eller trakasseri.

Att vi inte är intresserade av ett samarbete med Nordiska Motståndsrörelsen förstår nog varje normalt funtad människa, inklusive NMR själva, som lär vara lika ointresserade som vi av samverkan. Den totala förvirring vad gäller ideologi som får samma människor att tro dels att Bulletin är nyliberal, dels tror att vi samarbetar med nazister, har förmodligen hindrat palestinarörelsen från att se hur mycket de själva ideologiskt har gemensamt med NMR. Där skulle ett samarbete verkligen kunna vara till glädje för båda sidor! Samma förakt för demokrati och samma diktaturkramande, samma hat mot judar och samma egendomliga verklighetsuppfattning till brädden översvämmande av konspirationsteorier.

Fantasierna om det påstådda samarbetet där Bulletin ingår och oförmågan att förstå att om man demonstrerar offentligt blir man också offentligt granskad, är exempel på fenomen som präglar hela palestinarörelsen. Den totala bristen på konsekvensanalys och oförmågan att se eget ansvar för händelser som drabbar palestinier, har präglat konflikten i hundra år vid det här laget.

Här är pogromen den 7 oktober ett utmärkt exempel. Vad hade Hamas förväntat sig annat än en israelisk motattack? Om man oprovocerat går över gränsen, vars bevakning var bristfällig just därför att man litade på en avspänning i konflikten från israelisk sida, och brutalt mördar 1200 människor, vad förväntade man sig att Israel skulle svara med? Om man dessutom stolt deklarerar att man har för avsikt att upprepa attacken gång på gång, vilken reaktion förväntar man sig?

Det brukar påpekas att Israel nu styrs av en ”högerregering” av Benjamin Netanyahu, men allvarligt talat, tror någon på fullaste allvar att om Israel hade styrts av en vänsterregering, att dessa suttit med armarna i kors och låtit sin egen befolkning slaktas? Att ingen motreaktion hade kommit från en vänsterregering?

Om man angriper Israel på detta sätt, hur kan man då komma med de till leda upprepade palestinska flosklerna om israelisk blodtörst, om folkmord, om dödade barn? Varje människa –barn eller vuxen spelar ju egentligen ingen roll – som dödas i krig är givetvis en tragedi, men om ett land står inför risken att se fler tragedier i sitt eget land är det ofrånkomligt att man tar sina mått och steg för att tragedierna i stället drabbar fienden. Det innebär inte blodtörst eller inbyggd illvilja, det handlar helt enkelt om självbevarelsedrift. Försvarskrig är inte folkmord. Men det förminskar givetvis inte tragedin. Frågan är dock vem som är skyldig till tragedin.

Under det senaste året har världen överösts med bilder av förstörda hus, dödade människor och andra tragedier i Gaza. Ytterst sällan ser man bilder av hur det såg ut där innan. Trots talet om Gaza som ”världens största utomhusfängelse” och utbredd fattigdom var Gaza påfallande välbyggt och välmående. Trots flera tidigare krig med omfattande förstörelse var bebyggelsen återskapad. Längs havet låg restauranger och kaféer. Badstränderna var välfyllda. Så hade det kunnat förbli.

Problemet med hela frågan om Palestina handlar dock om hat. Man hatar Israel mycket mer än man älskar Palestina. Man hatar judar mycket mer än man älskar sina egna. Så länge man inriktar sig mer på att förstöra för Israel och döda judar än man satsar på egen infrastruktur och utbildning kommer krig att blossa upp gång på gång och hur fina strandpromenaderna i Gaza än hinner bli mellan varven kommer det att fortsätta att sluta på samma sätt var enda gång.

Men det finns en annan kärlek till sitt land än den som tar sig uttryck i hat och oförsonlighet. Tyskar älskar sitt land utan att vilja ha tillbaka Königsberg och Danzig. Danmark har vant sig vid att Skåne, Halland och Blekinge inte tillhör dem. Norge begär inte att få tillbaka Kungälv och trots att en svensk kung kröntes i Nidarosdomen låter vi norrmännen behålla Trondheim. Inte heller drömmer vi om att återerövra Finland.

Fred handlar alltid om att ge lite av sig själv, inte minst i form av att glömma gamla oförrätter och försöka se vad man har gemensamt. Bland folk i allmänhet i Israel, Gaza, Libanon och de andra berörda länderna finns det gott om människor som har den viljan. Men de kommer alltför sällan till tals. I stället präglas konflikten av dem som skriker högst.
Men skriker man högst får man också bära konsekvensen om det man ropar ut för med sig reaktioner. Bär man en tröja som hyllar den 7 oktober får man räkna med att hamna i tidningen.

Dan Korn

Dan Korn är Bulletins chefredaktör, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.

fredag, oktober 18, 2024

Felaktigt på alla punkter! Biskopen i Stockholm använder ordet folkmord!(Från tidningen DAGEN)

 


Stockholms biskop: Det pågår ett folkmord i Gaza

I ett anförande i riksdagen gick biskopen längre än i kyrkans officiella uttalanden,

Det finns en utstuderad idé att göra det omöjligt att bo i Gaza och det är därför som Israel just nu utför ett folkmord, enligt Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift.
– Jag kan inte se det på något annat sätt, säger han till Dagen.

Det var när Andreas Holmberg, biskop i Stockholm stift, höll sitt anförande i riksdagen som arrangerades av Act Svenska kyrkan som han använde ordet folkmord. Anledningen var att han kom in på palestiniernas situation, specifikt dem som bor i Gaza.

– Våra partners på marken i Gaza fortsätter att vittna och rapportera om det pågående folkmordet. Det här är något som måste stoppas, sa Andreas Holmberg.

Sedan riktade han sig till alla politiker som kommit för att lyssna på seminariet, som hölls i Förstakammarsalen, med en vädjan om ett större engagemang för Palestina. Biskopen påpekade att det här är ett land som Sverige redan har erkänt, men nu behöver svenska politiker växla upp.

Vad biskopen själv argumenterade för var ett omedelbart eldupphör, något som han hoppas kan bana väg för en rättvis fred och i förlängningen en palestinsk stat.

I sitt anförande kallade Andreas Holmberg Israels armé för ”den så kallade” försvarsmakten när han återgav den senaste nyheten om hur bomber slagit ned i ett sjukhusområde i Gaza, vilket ledde till att minst fyra personer dog.

Biskopen gick i sitt tal mycket längre än de officiella uttalanden som kommit från Svenska kyrkan, exempelvis biskopsmötets gemensamma uttalanden där man inte använder ett så pass värdeladdat ord som folkmord. Men Andreas Holmberg har inga problem med att sticka ut hakan på egen hand.

– Jag uppfattar att det är ett folkmord som pågår i Gaza, säger han till Dagen strax efter sitt tal.

– För ett antal månader försökte jag sätta mig in i definitionen och jag vet att det finns lite olika, men när jag ser och läser om vad som händer i Gaza så uppfattar jag att det är ett folkmord.

Finns en intention

Den springande punkten som diskuteras internationellt, fortsätter han, är om det finns en intention, att det finns en tydlig avsikt från Israel.

– Och jag uppfattar att det gör det, säger biskopen.

– Jag har svårt att se att det inte finns en plan eller utstuderad idé om att man ska göra det omöjligt för palestinier att fortleva där. Jag kan inte se det på ett annat sätt. Det pågår även svält i Gaza just nu, maten kommer inte in, inte i tillräcklig mängd i alla fall. De bombar pumpstationer för vatten och elanläggningar, vad har det med kriget att göra, det är bara för att förstöra för människor.

Ordet folkmord är i grunden en juridisk term och än så länge finns det ingen domstol som slagit fast att Israel gjort sig skyldiga till detta, men frågan utreds. Bland politiker pågår debatten för fullt, där exempelvis Vänsterpartiets företrädare sedan en tid tillbaka använder begreppet folkmord i sin retorik, medan de flesta andra partier inte gör det, på högerkanten argumenterar man snarare emot.

Men ute på gator och torg där man demonstrerar för palestiniernas sak har ordet folkmord använts sedan länge som om det redan är en självklarhet.

Är det givet att du som biskop ska landa i samma slutsats som aktivisterna i stället för juristerna?

– Men juristerna utesluter inte att det är ett folkmord. De har inte konstaterat det fullt ut, men de öppnar för att de skulle kunna vara det, och jag tycker att det är så.

I ditt tal hänvisade du till ”den så kallade” försvarsmakten när du refererade till Israels armé, varför?

– För att jag har svårt att se att det är ett försvar när man bombar sjukhus. Då säger de att det finns kommandocentraler under marken där, och det kanske det gör, men det är ändå oförsvarbart att döda civila som finns där och blir behandlade.

Är det bra att biskopar går ut och tycker olika i den här frågan?

– Jag vet inte om vi tycker så olika, men vi uttrycker oss lite olika, svarar biskopen.

Biskopens uttalande om att Israel gör sig skyldig till folkmord i Gaza kom alltså på ett seminarium som Act Svenska kyrkan anordnade i riksdagen, med anledningen att det är 150 år sedan Svenska kyrkan skickade ut sina första missionärer. På plats fanns också flera internationella gäster från lutherska samarbetskyrkor. En av dem var Sally Azar, den första palestinska kvinnan som blivit prästvigd.

Sally Azar är verksam som präst på Västbanken, och även hon delade med sig av sitt folks lidande under seminariet.

– Det är inte så enkelt att prata om det här, att varje dag vakna upp till nyheten att någon från vårt folk har dödats, säger hon.

– Varje dag ställer vi frågan, varför är så många i omvärlden tysta.

Men ordet folkmord använde hon inte i sitt anförande, däremot kritiserade hon i hårda ordalag den israeliska ockupationen som hon såg som det stora problemet.

– För att få fred är det första som måste hända ett slut på ockupationen, säger Sally Azar.



tisdag, oktober 15, 2024

Fredslösningen ?

 

I samma stund Hamas friger gisslan och ger upp är ett års helvete till ända. Dels för Gazas befolkning, dels för gisslan och anhöriga i Israel (på bilden).
Tsafrir Abayov bild

 

Det finns en naturlig lösning på Gaza-kriget: att Hamas friger de människor man kidnappade 7 oktober 2023, lägger ned sina vapen och ger upp.

I samma stund kommer de att befria ”sitt folk” i Gaza från det helvete de utsatts för under över ett år, ett helvete iscensatt av just Hamas. Deras plan var uppenbar: först utföra en historisk massaker på judarna och sedan förskansa sig bakom kvinnor och barn i Gaza så att Israels militära svar skulle drabba Gazas befolkning med full kraft.

Terroristerna visste att detta skulle få världens medier att lägga nästan allt fokus på humanitärt lidande i Gaza. De visste också att det i sin tur skulle leda till högljudda krav på vapenembargo och folkmordsåtal mot Israel. Så lätt lurar kallblodiga terrorister västvärldens journalistkår och politiker.

Samma sak gäller Libanon. Detta redan så plågade land har i det uppblossade kriget fått en än värre sits. Också här finns en möjlig lösning på problemet: att Hizbollah lägger ned sina vapen och lämnar det Libanon man kidnappat under decennier.

Hizbollah har inga andra avsikter än Hamas och det Iran som göder de båda terrorgrupperna – att döda judarna och förinta deras land.

Tänk bara på detta: redan dagen efter den fruktansvärda massakern mot Israel 7 oktober började Hizbollah beskjuta Israel med mängder av raketer. Föreställ dig vilken bestialisk instinkt, att utnyttja denna historiska massaker på civila för att skada civilbefolkningen ännu mer.

Här framstår en avgrundsdjup skillnad mot den demokratiska staten Israel som gör sitt yttersta för att undvika civila offer även om detta nästan aldrig nämns i media. I terroristernas logik är de civila måltavla. Att skapa skräck, förödelse och fruktan är självändamål. Att det även drabbar de egna, de palestinska araberna, tycks inte bekymra dem. Precis tvärtom.

Nu är frågan: vilken sida vill vi i den civiliserade världen stå på? På terroristernas eller den demokratiska staten Israels?

Genom att ständigt fördöma Israels krigföring mot terrorismen ställer sig FN:s general­församling medvetet eller omedvetet på terroristernas sida. Nyligen lade Sverige ned sin röst i en FN-omröstning om tvåstatslösning men där Sveriges regering ansåg att beslutet gick för långt i sina krav på Israel. Det fick bland annat Morgan Johansson (S) att fördöma regeringen. Han lutade sig mot det faktum att en tydlig majoritet av världens länder, 124 stycken, röstade ja till fördömandet. Men vad gömmer sig bakom siffran 124. Jo, som alltid i FN:s omröstningar utgjordes ja-rösterna bland annat av världens alla auktoritära regimer och diktaturer – kommunistiska och islamistiska – med länder som Kina, Nordkorea, Iran och Ryssland i spetsen.

På vems sida vill vi stå egentligen?

Sveriges regering har nu en historisk möjlighet att visa ledarskap, att stå emot populistiska krav om att alltid fördöma Israel och i­ stället vara en fyrbåk för en fri och civiliserad värld.

Klarar vi det?

chefredaktör och ansvarig utgivare för Världen idag.

söndag, oktober 13, 2024

Unni Drougge: De som ska främja demokratin vill inskränka den!

 

       Den urbana medelklassens kärlek till mångkulturen bygger på att man inte själv behöver ta konsekvenserna av den, menar Unni Drougge. Foto: Gunnar Ridderström

.

Vad ville 74 röststarka forskare och journalister åstadkomma när de i en debattartikel i DN hade fått nog av hot och hat i det offentliga samtalet? Att spela underdog i den offentliga maktens godhetsblinkande maskerad är en bluff. Men den före detta SVT-journalisten Joakim Lamotte blev inte inbjuden, trots att han blev attackerad av en vänsterledare för att han hade bett om en intervju.

I det offentliga samtalet finns en kär favorit på ständig repeat, och det är varningsropen om det offentliga samtalets allt hårdare tonläge. Yrkesgrupper vars roll ska vara att främja demokratin uppger sig utsatta för så mycket hat och hot att själva demokratin hotas om inte riksdag och regering ingriper. Genom åren har oräkneliga rapporter, enkätundersökningar, upprop, seminarier och tv-debatt­­er ägnats åt detta hat och hot, som varje gång påstås ha nått nya smärtgränser. Senast i raden var uppropet i DN den 22 september 2024, undertecknat av 74 namnkunniga profiler inom forskning och journalistik som fått nog av allt hat och hot de tvingats utstå för sina insatser i demokratins tjänst.

Knappt hann artikeln publi­ceras förrän en twitterstorm bröt ut, och den oinbjudna journalisten och opinionsbildaren Joakim Lamotte trendade på X. Bara ett par veckor tidigare hade han nämligen hamnat i hetluften när han enligt polisens förundersökning blivit nedslagen och rånad på sin utrustning av Palestinaaktivister för att han bett att få intervjua en förtroendevald vänsterledare om dennes kopplingar till den terrorklassade organisationen PFLP, som deltog i massakern i Israel den 7 oktober.

Vad än orsaken var till att Lamotte inte blev tillfrågad att underteckna DN-uppropet står det i alla fall klart att hotbilden som Robert Aschberg, Jens Liljestrand, Anna Hedenmo, Helle Klein, Jonna Sima och likasinnade skrev under kom från en helt annan politisk miljö än den där Lamotte blev fysiskt attackerad i sin journalistiska gärning. Sedan Lamotte övergav sitt jobb som avlönad SVT-journalist och valde att med hjälp av frivilliga donationer ge röst åt det folkliga missnöje som ofta associeras med ”brunhögern” blev han snart klassad som högerextrem swishhora och diskvalificerad som ”riktig” journalist.

De 74 signaturerna i DN:s brandfackla står däremot orubbade i sin självuppfattning som både ”riktiga” och viktiga, eftersom deras enligt uppgift numera hotade uppdrag går ut på att ”undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap”. Lyckligt ovetande om sin egen roll i det uppkomna samtals­klimathotet skriver de ”att det skett en betydande normförskjutning i Sverige under det senaste decenniet”.

Om jag förflyttar mig ett decennium bakåt minns jag mycket väl hur normerna förändrades. Jag minns att det var då det blev inne att ”våga vägra ta debatten” när inte alla debattdeltagare kom från samma politiska läger. Jag minns att det var då jag ville hjälpa ett par tonårstjejer på Medborgarplatsen som nyss rånats på sina mobiler att upprätta en polisanmälan, och svaret blev en skrämd viskning: ”Nej, det går inte, för det var en rom.”

Jag minns att det var då jag totalsabbade en fest där alla var rörande eniga om att Sverige hade både plats och råd att ge alla flyktingar asyl och jag frågade om även Sydsudans plågade folk var välkomna, och när svaret var ja undrade jag vad de själva var villiga att offra av sitt välstånd och sina materiella tillgångar, varpå de fräste till svar att det inte var de som skulle betala, det skulle rikingarna göra. Sen tog de sina märkesytterkläder och gick utan att säga hej, hem till sina bostadsrätter på Söder där de på behörigt avstånd kunde fortsätta ömma för hundratusentals nyanlända flyktingar och fya åt det inkrökta, främlingsfientliga vita slödder som fick leva med konsekvenserna av deras till intet förpliktande öppna hjärtan.


För sådan är den urbana medelklassens diskreta charm, den som Mustafa Panshiri och Jens Ganman beskrev i Expressen 2018: ”De som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast den ekonomiskt trygga, och kulturellt homogena, medelklassen … Det är som en platonisk relation där man aldrig har träffat sin kärlekspartner och helst inte vill göra det heller. Man vill att det ska vara fint och romantiskt.”

Att höja tonläget, slå an grund­ackordet och rita upp den rätta lärans riktlinjer har varit den ”progressiva” medelklassens privilegium. Så har det varit ända sedan 68-vänstern tog sig ton och ockuperade kårhuset, kramade almarna i Kungsträdgården, producerade barnprogram om klasskamp, bodde i kollektiv där de om nätterna hivade rödtjut under rislampornas sken och frågade sig varför inte arbetarna organiserade sig för att införa proletariatets diktatur medan de själva ägnade dagarna åt högre studier och kvällarna åt att gräla om det klasslösa samhället. Varpå de styckade upp sina revir enligt ordförande Maos, Stalins, Lenins och Trotskijs doktriner tills de med examensbevisen i fickan lade sig i terapisoffan för att hämta kraft till den långa marschen genom institutionerna, som ledde till positioner varifrån de kunde utöva och verkställa den makt de från början så ivrigt velat störta.

I dag är det deras tronföljare som ömmar för samhällets utsatta, men sätter de egna barnen i skolor där ingen är utsatt. Som visar sin antirasism genom att glorifiera svarta gangsterrappare med sin våldsdyrkande machokultur, vulgära statusfetischer och ruttna kvinno­­syn. Som omvandlade ståndpunkter till fobier, gjorde tvånget att bära slöja till rätten att bära slöja, utnämnde HBTQI(+)-certifiering till varumärkeshöjande kvalitetsgaranti, trodde gängvåld kunde botas med gruppsamtal om machonormer och klimatfebern med flygskam och vindkraft.

Så nog har det skett en normför­skjutning det senaste decenniet. Normer som blivit riktlinjer, direktiv och beslut. Normer som kokats ihop av pisshumanistiskt önsketänkande om det goda samhällets utformning, vilka grupper det ska tyckas synd om och vilka behov som ska prioriteras med lagändringar och satsningar, vars följder en annan del av befolkningen måste betala priset för.

Dessa normer har legat som marsipanrosen på en tårta. Det går bra att äta en tårta utan marsipanros, men inte att äta en marsipanros utan tårta. Och det är tårtan som vanligt folk intresserar sig för. Marsipanrosen smakar ju inte ens gott.

Men de som utövat sin prestige för att göra sin normkritik till allmänt rättesnöre har fnyst föraktfullt åt vanligt folk som bryr sig mer om sin vardagliga tillvaro än om en skönklingande värdegrund. Och det är vanligt folk som får ta smällarna för gängkriminalitetens accelererande vapenvåld, välfärdsbrottslighetens miljardsvinn, Northvoltfiaskot, stigande elpriser och dyrare fordonsbränsle.

Vad ville då 74 röststarka forskare och journalister med tunga institutioner i ryggen åstadkomma när de försökte återupprätta ett världsfrånvänt normsystem som för ett decennium sedan satte tonen för det offentliga samtalet, och som nu mynnat ut i dagens verkliga hot mot demokratin? Reaktionerna de fick gav hur som helst ännu mer näring åt det hat de beklagade sig över. Att spela underdog i den offentliga maktens godhetsblinkande maskerad är en bluff som redan har synats alltför många gånger.

Ville de enbart skruva ner det hårda tonläget hade de lyckats bättre om de drog till med en ny kär favorit på ständig repeat: ”Vi såg det inte komma. Vi har varit naiva.”

Det hade åtminstone låtit trovärdigt.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se   



Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate