(Möllevångstorget 12 juni 2022). Kära Ukrainavänner, kära mötesdeltagare! Det är med glädje och stolthet men också i sorg som jag står här idag. Glädje och stolthet över att tala på en plats som i Malmö är själva sinnebilden för solidaritet men också sorg, så klart, med tanke på Rysslands besinningslösa anfallskrig i strid med all folkrätt och europeiska fredsavtal. För drygt hundra år sedan spelade den här platsen en viktig roll i Malmös historia. Den var skådespel för den oro som följde på storstrejken 1909 och av de arbetare som svartlistades efter den strejken bodde många här. Då tvingades många fly Malmö, dvs emigrera, i första hand till USA, då betraktat som ett arbetarparadis. Idag flyr folk hit till en av Europas stabilaste demokratier, en källa till stolthet det också.
På senare tid är det i första hand ukrainare som kommit till vår stad och några av dem står här tillsammans med oss. Allt som ett resultat av det ofattbara: Putins och Rysslands blodiga anfallskrig som sattes igång den 24 februari. Jag är författare och van vid att hitta på otänkbara saker, det ingår i jobbet, kan man säga, men den grymhet som ryssarna farit fram med i Ukraina överträffar allt jag hade kunnat föreställa mig och namn som Butja, Irpin och Mariupol sitter nu för evigt etsade som symboler för denna groteska omänsklighet: massakrer på helt oskyldiga, barn, ungdomar, äldre, liksom systematiska våldtäkter av kvinnor; gruppvåldtäkter, mammor som våldtas inför sina egna barn, kvinnor som skjuts direkt efter övergreppen. Putin är ingen Hitler men han har visat sig vara en Mussolini, han sår split i Europa genom att stödja extremhögern i olika länder och den ryska fascism som han inkarnerar känner ingen som helst respekt för människoliv, what so ever, varken för egna soldater eller för ukrainare i gemen. Ryssland har förlorat mellan 10-30 000 soldater på hundra dagar, det är fler än under Sovjets tioåriga krig i Afghanistan men det tycks inte beröra despoten i Kreml det minsta. Tvärtom, i rysk teve häromdagen talade han om än fler före detta territorier som skulle återtas och befrias.
Befrias från vad, kan man undra? Ty det som sker nu är ett moraliskt och politiskt självmord av oerhörda mått. Ryssland kommer i decennier att befinna sig i skamvrån och har heller ingenting att komma med, bortsett då från kärnvapen, skräck, naturgas och olja. Det ekar tomt i det väldiga landet där lögnen upphöjts till statlig norm och propagandapajasar som Dimitri Peskov och Sergei Lavrov tas på allvar. Vem i hela världen vill leva det torftiga liv som ryssarna tvingas leva under Putindiktaturen? Inte ukrainarna i alla fall ty deras dröm är en annan: det fria livet, det vi lever här, det som man skulle kunna kalla för modernitetens ljuvlighet, demokrati, uteserveringar, fritt kulturliv, HBTQ-rättigheter, fri press, fri teve och när det kommer till just HBTQ-personers rättigheter går det att se Putins krig – ett krig som andligen och ideologiskt stöds av den ryskortodoxa patriarken Kirill i Moskva –, som ett civilisatoriskt krig, mot det som sådana som jag representerar: ”den västerländska dekadensen”. Det är på den låga nivån, kära vänner, som Putin och hans anhang befinner sig, på historiens skuggsida och på väg – i expressfart – tillbaka till 1800-talet; desto mer fantastiskt att Kiev förra året hade en Prideparad med 8 000 deltagare och ett stort antal ukrainska bögar, transpersoner och lesbiska har nu dragit på sig militär uniform för att försvara sitt land med vapen i hand.
Jag kan känna en annan sorg när jag står här också, den över att vi är så få, att inte fler visar sin solidaritet med ukrainarna. För mej är det obegripligt. Ukrainarna slåss för Europa och därmed också för oss svenskar, för ett Europa som en humanistisk bastion där folk ska kunna leva i fred och frihet. Kanske, tänker jag, har detta med de gamla banden mellan svensk vänster och Moskva att göra, det vill säga en oförmåga hos många att vara i takt med tiden och se att det, de facto, är USA, England, Sverige, Danmark och Tjeckien, och många andra länder, Polen, inte minst, som just nu står för verklig solidaritet och rättvisa, inte bara i ord utan främst i handling.
Men kanske spelar det mindre roll att vi inte är tusentals som skanderar på gatorna så länge våra politiker fortsätter vara solidariska med Ukraina: med förnödenheter, ekonomiskt bistånd och, inte minst, vapen. Ty det är bara vapen och ett besegrat Ryssland som kan ge Ukraina friheten tillbaka och Europa en varaktig fred. Därför är det viktigt att vi, trots att vi är få på gatorna, fortsätter hålla trycket uppe på våra politiker: med politiska möten, insändare, debattartiklar. Vi får helt enkelt inte vika ner oss, vi får inte tillåta Ryssland att vinna detta krig. Ryssland ut ur Ukraina! Vapen, vapen, vapen – vapen till Ukraina! Slava Ukraini! Tack ska ni ha!"