Brinkemo: Romani Kris – romernas parallella rättssystem.
Romers förtryck av romer avfärdas med en axelryckning och ett trött ”det är väl deras kultur.” Sådant som aldrig hade accepterats för svenska barn accepteras för romska barn. Rädsla för rasismanklagelser hindrar poliser, socialsekreterare, och lärare från att följa svensk lag. Journalisten Jenny Strindlöv har skrivit om detta i en ny bok, som här diskuteras av Per Brinkemo.
Jag lägger ifrån mig boken som journalisten Jenny Strindlöv skrivit, en bok med titeln ”Romani Kris – parallella rättegångar i Sverige”. Tankarna rusar.
Sällan har jag läst något som med sådan klarhet och med målande men inkännande beskrivningar av romska livsöden blottlägger den svenska lagstiftarens urvattnade analys om vad kultur är och betyder.
Sällan har det blivit så uppenbart hur motsägelsefulla principer både är fästa i lagtext och framförda i debatten. Den romska minoriteten ses som mer eller mindre fastlåst i sin kultur medan migranters kulturer, värderingar och sedvänjor naivt har betraktats som så flexibla och töjbara att de snart kommer att överges i mötet med den svenska majoritetsbefolkningens påstått kulturlösa samhällsgemenskap.
Sällan har det blivit så tydligt hur den romska minoritetens lagstadgade rättigheter utgör en bugg i tankesystemet och har försatt svenska tjänstemän i en hopplöst ambivalent för att inte säga omöjlig arbetssituation. Till det läggs alla de romska barn och kvinnor som trots barnkonvention och jämställdhetsideal särbehandlas med ett: ”Sådan är deras kultur. Det ska man respektera.”
Poliser, socialsekreterare och lärare utför i regel sitt arbete noggrant, i enlighet med de lagar och förordningar som gäller. Men vad händer när de i sina respektive yrken möter människor som tillhör den romska gruppen? Den är en av fem grupper som enligt grundlagen klassas som en nationell minoritetsgrupp. De andra minoriteterna är judar, samer, sverigefinnar och tornedalingar, sinsemellan olika och inte jämförbara mycket mer än att de har status som minoritetsgrupper.
Enligt (grund-)lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ska det allmänna främja romernas såväl som de andra minoritetsgruppernas möjlighet att bibehålla och utveckla sin kulturella identitet. De ska kunna bevara de väsentliga kulturella beståndsdelarna: språk, traditioner, religion och kulturarv. Det låter väl bra. Såvida man då inte är polis, socialsekreterare, lärare eller tillhör den romska minoritetsgruppen och upplever sig begränsad av sin kulturella identitet.
På ett lysande sätt gestaltar Strindlöv det som egentligen borde vara självklart, att kultur inte bara är maträtter och musik. Kultur handlar också om vilken roll familj och släkt spelar i ett samhälle. Vilken roll institutioner i form av myndigheter har. Kultur handlar om hur man löser konflikter, om äktenskaps-, boende-, och umgängesmönster, om individens frihet kontra kollektivets, om värderingar och normer.
Jenny Strindlöv berättar genom Gina, Silvia, Allan och flera andra om särskilt barn och kvinnornas utsatthet, om tidigt ingångna äktenskap, ibland redan i tonåren, om sedvänjan att den unga nygifta kvinnan flyttar in i sin mans familj och där förväntas städa, laga mat och på alla vis serva sin make och hans föräldrar, om misstron mot ”gadje” (ickeromer), om den paniska skräcken hos släkten att en tonårsflicka ska förlora sin oskuld vilket ofta leder till att flickor som blivit könsmogna tas ur skolan. Inte sällan också pojkar. Och detta tillåts trots det officiella mantrat om hur viktig utbildning är och trots att det råder skolplikt i Sverige.
Men romerna är en nationell minoritetsgrupp. Det är väl deras kultur att gifta sig tidigt och hoppa av skolan, har det resonerats.
När en av bokens huvudpersoner, Silvia, berättar om sitt avhopp från skolan ställer Jenny Strindlöv, precis som varje gång hon hör en kvinna som slutat skolan, frågan:
”Var det någon som saknade henne? Någon från samhällets sida som sökte upp henne, som hörde av sig och undrade varför hon försvunnit en dag i åttan för att aldrig mer komma tillbaka? Och hon svarar mig så som flera andra före henne redan svarat: Några sekunders tystnad och sedan nej. Ingen hörde av sig. Ingen saknade mig.”
Strindlöv berättar om det extremt starka kyskhetsidealet som många unga flickor lever under, vilket är förklaringen till att såpass många tvingas lämna skolan. Risken finns ju att de ”kidnappas”, gud förbjude, av en ”gadjo” (icke-rom), förlorar sin oskuld och blir omöjlig att gifta bort. En romsk 30-årig kvinna berättar:
”Under min uppväxt umgicks man bara med varandra. Jag växte upp med mina kusiner, de var de enda jag fick vara med, både i skolan och på fritiden. På helgerna åka man runt till andra romer. Man umgicks aldrig utanför sin egen krets, dina vänner var dina släktingar, ditt umgänge var din familj. Och så fort du begick ett litet misstag, ifall någon såg dig smygröka bakom ett hörn eller prata med en kille, då fick familjen reda på det direkt. En flicka ska inte dra skam över sin familj… ditt rykte är a och o. Det är allt du har.”
Som en välmenande insats från skolors sida har kommunalt anställda romska kulturella brobyggare anlitats. En lärare som i 30 år kämpat med romsk inkludering i allmänhet och fullgjord skolgång i synnerhet kunde möta brobyggare som tyckte att hon som lärare måste förstå att flickor inte kan komma till skolan när mormor eller någon annan äldre släkting är sjuk eftersom det ingår i kulturen att ta hand om de äldre.
Över både denna lärare och andra ligger hela tiden rädslan för att bli anklagad för rasism, trots att man strävar efter likabehandling och har samma självklara förväntningar på romer som på vilka andra elever som helst.
Socialtjänsten vittnar om detsamma. Trots uppenbar vanvård drar sig skolor i det längsta för att orosanmäla, och socialtjänsten har inte sällan en undfallande attityd.
Socialsekreterare är ”så oerhört rädda för att uppfattas som att man stigmatiserar romer,” berättar en socionom. ”I mitt arbete är det nästan det värsta som kan hända att man stämplas som rasist.”
Man backar i stället med ett: ”Det är väl deras kultur.”
Om och när ett barn placeras i ett annat hem, ska det ske i en familj med samma kulturella, etniska och språkliga bakgrund. Det rör ju sig om en nationell minoritetsgrupp vars kultur ska främjas och skyddas.
Eftersom misstron gentemot både rättsstat och domstolar är så hög inom vissa romska kretsar har det i åratal varit en officiell hemlighet att det inom delar av den romska gemenskapen utövas parallell rättskipning – romani kris – som dömer i både civil- och brottsmål. Detta är ”domstolar” som inte dömer individer, utan kollektiv. I stället för straff är det kompensation i form av pengar som gäller. Men personer kan också dömas till landsförvisning eller vistelseförbud inom vissa områden i Sverige. Denna rättskipning som en gång ägde relevans då romer på goda och dokumenterade grunder ansåg att både polis och domstolar diskriminerade dem, fortsätter alltså att spela en betydande roll för stora släkter i Sverige idag.
Att Jenny Strindlöv har haft modet att ge sig in i denna känsliga fråga genom att i flera år ägna sig åt och kommit nära så många ur den romska minoriteten är en journalistisk bedrift. Varsamt men djuplodande, ständigt resonerande, skildrar hon denna okända värld som hela tiden funnits mitt ibland oss men som få vågat närma sig under förespeglingen respekt, när det sannolika motivet snarare var rädslan för att blottlägga sina skamfulla fördomar.
Den förmenta godhetens respekt för den romska minoriteten – ”det är deras kultur” – trumfas här av uppriktig nyfikenhet där sanningen är viktigare än högtflygande floskler som i slutändan riskerar leda till försvar av förtryckande fenomen som i alla andra sammanhang gärna högljutt förkastats.
Jenny Strindlövs bok har alla förutsättningar att bana väg för den fega och av social bekvämlighet präglade svensken och samtidigt varsamt öppna frihetens portar för de romer som vill behålla delar av sitt kulturella arv men säga farväl till förtyckande strukturer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar