Ensam är svag!

Ensam är stark hette det länge. Det är tvärtom i de flesta fall, nu när jag är lite sjuk så hinner jag åter tänka igenom hur det egentligen känns att vara ensam på sin soffa.Ingen kommer och lägger sin svala hand på min panna och frågar hur jag känner mig.Åren staplas på varandra märker jag sedan jag gick från mitt äktenskap.Är på väg mot fem år av ensamboende men de verkliga åren av ensamhet är betydligt fler. Detta att befinna sig i ett förhållande där man ligger bredvid varandra utan att ens kunna tala om det man borde !Så ska man inte ha det." Man är ensam från det man föds till man dör" var det någon som sa och det ligger mycket visdom i detta.
Denna ensamhet är som ett stort hål inom oss människor och då kommer jag och tänka på Pastor Jansson i Hasse Alfredssons tappning."Livet är som en tom påse, man måste fylla den med något osv"
Är det därför som människor gnor fram och tillbaka mellan allting, ser till att alltid vara upptagna för att slippa känna av det stora svarta hålet?
Vi vet att vi ska dö en gång och då gäller det att skynda på med allting.
Nu ligger jag här på soffan och kan inte undfly mina tankar.............
idag går det inte att fylla på påsens innehåll.Den är tom och prasslar retfullt i mina öron.Ingen skön musik precis detta olycksbådande prassel.Låt höra vad det säger.
Bosse, du har valt ditt liv själv, ingen annan har gjort detta.Du måste ta ansvar för ditt eget liv och inte hänga upp det på andra.Bosse, att din mor inte tyckte om dig kan inte du hjälpa.Det var hennes eget problem.
Prassel,prassel......
Att din far aldrig talade med dig är inte heller ditt fel.Dina föräldrar borde inte ha haft barn,de var inte lämpliga.Se där, nu prasslar påsen fram något vettigt att gå på!

Fundering: Är det inte så att många i världen är faktiskt olämpliga att föda fram barn och många män är som isbjörnar d.v.s de bryr sig inte ett dugg om sina barn.
Vad ska vi som har vuxit upp i ett sånt hem göra med våra egna liv då?Låta det rulla på som om inget har hänt eller vad?
Jag har barn från två äktenskap och de har totalt olika syn på mig som far. Min flykt som ung från mitt eget liv var att gifta mig samt att få barn, men var jag mogen? Knappast! Jag hade aldrig fått lära mig vad kärlek var utan hade bara denna tomma påse att ta fram när det blev kris. Flydde undan alla problem trots allt även om jag snackade en massa och vi gick på rådgivning.Sanningen var ändå den att jag inget förstod pga av min uppväxt. Nej då, jag försöker inte slinga mig undan från ansvar men jag gjorde bara så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade.Så är det väl med de flesta , även min mor och far!Men grymt är det att generationerna överför vrångbilder och oförmåga till sina barn.Alla mina tidigare släktingar bakåt i tiden levde liv där de var olyckliga.Tvångsgiften med bråk och spydigheter som följd där barnen kom i kläm är det arv de lämnade efter sig.
Barn som i sin tur levde dåliga liv som vuxna och så rullar historien på.Det är då man måste resa sig från soffan och gå fram till spegeln och se sig själv i ögonen samt säga:nu är det dags att lämna det här och bryta med den sortens liv!