Kent ,Sveriges Största Rockband!

Kent - en evig del av min ungdom

Större bild/bilder » Kent är ett band som lockar fram den bästa musikjournalistiken. Få artister förmår skribenter att skriva så engagerade texter, lurar dem att lägga ut sitt hjärta. Det är inte min personliga åsikt, nej, det är en teori med stöd i vetenskapen i form av Lars Lilliestams ”Bilderna av Kent – en fallstudie av musikjournalistik, autenticitet och rockmytologi” från 2003. Därför är Kent ett av få band som klarar av att få den samlade journalistiken skriven om dem inbunden i en bok, med musikjournalisten Håkan Steen som redaktör. ”Påfallande ofta blir de dessutom ovanligt personliga”, skriver han i förordet om texterna. ”Jocke Bergs låtar har en förmåga att vrida på sådana kranar.” Om jag någonsin får barnbarn, och de frågar mig i gungstolen om vad jag lyssnade på i deras ålder, kommer jag att sätta på ”Hagnesta Hill” från 1999, likt många i min generation. Att Kent utgör en stor del av soundtracket till min ungdom är ingenting jag är stolt över, inte heller skäms för. Det är ett faktum. Kent spelades de hittills bästa nätterna i mitt liv och definitivt de värsta, och de första sekunderna av ”Hagnesta Hill” är fortfarande smaken av kyssar, ”Verkligen” är minnet av en vänskapskväll på en solnedgångsbalkong, minnet av att spela ”Utan dina andetag” för döva öron gör den låten alltjämt olyssningsbar, och jag skulle kunna fortsätta med varje låt, för till varje ton och textrad finns ett specifikt minne. Kent har en förmåga att dra fram det man aldrig vill glömma och aldrig vill minnas. När Kjell Häglund recenserade ”Isola” skrev han: ”Deras musik har förflyttat mig tillbaka till de hörn av mitt gamla pojkrum som jag inte ville sitta i igen, någonsin. (…) Jag menar hörnet i sängen, och hörnet vid garderoben, där jag kunde sjunka ner alldeles mosig av gråt efter någon meningslös förälskelse (…).” Med det sammanfattar han min känsla för Kent i dag. Ovärdighet, en känsla av ovärdighet. När jag för en tid sedan var indragen i en av de där meningslösa förälskelserna som han skriver om, kände jag på samma sätt som Kents musik får mig att känna nuförtiden – är inte det här någonting som man ska ha kommit över vid det här laget? De bästa texterna i boken är just när Häglund skriver om sitt pojkrum. De som jag tröttnar på, som jag låter flyta förbi, är texterna där Kent faktiskt pratar själva, om miserabla fyllor hemma i Eskilstuna. Recensionerna är däremot intressanta tidsdokument, i synnerhet de tidiga, när man nu i efterhand kan skrocka lite med vetskapen om att Kent blev Sveriges största band. En imponerande spännvidd finns i ”Kent – texter om Sveriges största rockband”, från det djupt personliga till en ekonomisk kalkyl från ”Affärsvärlden”. Boken är lika mycket ett måste för fansen som en antologi med landets främsta musikskribenter. När jag skriver det här lyssnar jag samtidigt till bandets nya skiva ”Tillbaka till samtiden”. Väl färdigrecenserad borde jag spärra in den i cd-hyllan, men jag anar att den kommer att få en plats i mitt liv bland alla andra saker som jag borde ha kommit över vid det här laget.

Kristian Ekenberg kristian.ekenberg@arbetarbladet.se Tel. 026-15 93 47