Nobels fredspris – det senaste vapnet i det diplomatiska kriget mot Israel! /Världen idag!

 

Den norska Nobel-kommitténs fredspris till Navanethem "Navi" Pillay blev en uppföljare till Nuremberglagarna från 1935 som legitimerade den tyska antisemitismen, skriver Tomas Sandell i kommentar .

Siv Johanne Seglem/TT Foto

När den politiskt tillsatta norska Nobel­kommittén på fredagen, två dagar efter minnesdagen av 7 oktober, utsåg den syd­afrikanska politiska aktivisten Navi Pillay till mottagare av årets Nobels fredspris markerar det en ny eskalering i landets diplomatiska krig mot Israel.

Det är nämligen ingen hemlighet att den norska regeringen under de senaste åren har lett en omfattande inter­nationell kampanj för att isolera Israel. När landets avlidne kung Harald V efter terror­attacken den 7 oktober 2023 ville skicka sina kondoleanser till Israels president satte regeringen stopp.

Trots det kom det som en smärre chock för många att Norge inte kunde låta bli att missbruka Nobels fredspris för sina egna politiska syften. Freds­priset blir då inte i första hand en erkänsla för Pillays arbete för att motverka apartheid i hennes hemland Sydafrika utan som ett stöd för hennes folkmords­anklagelser mot Israel. På detta sätt bidrar priset till att ge ytterligare näring till den växande antisemitismen runt om i världen som anklagar Israel för terror­pogromen den 7 oktober. 

I slutändan är det inte bara Israel som skadas av denna moraliska konkurs utan framförallt Nobels fredspris.

I ett uttalande under helgen kallade Elisha Wiesel beslutet ”slutet för Nobels fredspris.” Elisha var 14 år 1986 när han följde sin far Förintelse­överlevaren Eliel Wiesel till Oslo för att motta det prestige­fyllda priset. I sitt tacktal varnade Wiesel för att trivialisera Förintelsen. Redan 1975 då FN under Sovjet­unionens ledning hade antagit resolutionen ”Sionism är rasism” noterade Wiesel att detta inte är första gången som våra fiender beskyller oss judar för sina egna brott. När våra ägodelar beslagtogs under Förintelsen kallades vi profitörer och när våra barn mördades inför våra egna ögon var det vi judar som anklagades för ritualmord. Så långt Wiesel.

Därför är det kanske ingen överraskning att – bara tre år efter den största enskilda pogromen mot judar efter Förintelsen – beviljas fredspriset till en politisk aktivist som i stället för att visa sympati för pogromens offer beskyller Israel för folkmord. 

I slutändan är det inte bara Israel som skadas av denna moraliska konkurs utan framförallt Nobels fredspris. Nu skulle det vara hög tid att låta en inter­nationell kommitté utse framtida pristagare för att förhindra Norges regering från att ytterliga urholka prisets betydelse.

Det måste vara någonting av ett ödets ironi att Pillay råkade befinna sig i den tyska staden Nuremberg när nobel­kommitténs beslut offentlig­gjordes. Det var nämligen Nuremberg­lagarna från 1935 som legitimerade den tyska antisemitismen. Genom att moraliskt under­känna judar som tyska medborgare och i stället isolera dem från det tyska samhället skapade man en laglig grund för den institutionella antisemitismen vars omfång och förödelse man skulle upptäcka tio år senare vid krigsslutet 1945. Då hade sex miljoner judar mördats i det som gav upphov till begreppet folkmord.

Genom att använda den moraliska prestige som är kopplad till Nobels fredspris för att legitimera folkmords­anklagelserna blir Oslo 2026 på detta sätt en efterföljare till Nuremberg 1935. 

För dem som känner till Nobel­prisets ädla historia markerar årets utdelning ett tragiskt bottennapp. När priset delades ut för första gången 1901 gick det till den kristna sionisten Henri Dunant för hans outtröttliga arbete för att värna om den humanitära rätten. Dunant har gått till historien som en av de första kristna sionisterna och var en nära vän till Theodor Herzl. 125 år senare går priset till en av vår tids mest inflytelserika anti-Israel aktivister. Det kan knappast kallas för framsteg.

Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel