När jag för några år sedan stod framför Rickard Sandlers gravsten, på en kyrkogård i Kramfors, kunde jag inte låta bli att buga. Inte en gång, utan något fick mig att buga två gånger. Första gången som en handling av respekt för den som låg där. Den andra gången kom sig av ett slags vördnad inför inskriptionen på gravstenen. ”Folkbildare”. Det var allt som stod där – utöver, förstås, namnet och årtalen för födelse och död.
Det hade kunnat stå så mycket mer; Sandler hann med att vara finansminister, handelsminister, utrikesminister och till och med statsminister en kort period, från januari 1925 till juni 1926. Hans intressen sträckte sig långt utanför politiken; han behärskade franska, tyska och engelska samt ansågs kunna göra sig mer än förstådd på finska. Han var sedan barnsben förtrollad av musikens värld, och han lärde sig tidigt traktera piano och fiol. Om så behövdes satte han sig som tioåring vid orgeln i kyrkan. Han blev senare i livet också preses i Kungliga Musikaliska akademien, och som avkoppling tonsatte han dikter av Karlfeldt. Sandler var vidare fascinerad av matematik och statistik, och han var i sex år chef för Statistiska centralbyrån. Vi kan nog utgå från att det intresset också låg till grund för att han fördjupade sig i kryptologi och skrev en bok om chiffer, som utkom 1943.
På det området såg han till att det under andra världskriget fanns en tät kontakt mellan utrikesdepartementet och de svenska kryptoanalytiker som i rikets tjänst försökte knäcka de krigförande staternas koder. Sandlers intresse för ekonomi och politik ledde till att han gjorde den första svenska översättningen av de tre banden i Karl Marx ”Kapitalet”. Hans allomfattande vetgirighet visade sig under studieåren på universitetet, då han fördjupade sig i geografi, geologi, matematik, astronomi och mekanik. Språken inhämtade han med ett slags självklarhet och liksom i förbigående. Samtidigt var han en organisatör och handlingsmänniska och skapade ABF (Arbetarnas bildningsförbund). Det är inte på grund av några speciella socialdemokratiska böjelser som jag uttrycker min respekt för Rickard Sandler; jag hyser samma respekt för folkpartiets Bertil Ohlin. I 32 år var han ledamot av Sveriges riksdag, i 23 år var han Folkpartiets ordförande och 1944–1945 var han handelsminister i Per Albins samlingsregering. Vid sidan av denna långvariga och gedigna politiska gärning var Ohlin en av sin periods mer framstående nationalekonomer, och han innehade gästprofessurer vid bland annat Sorbonne, Oxford och Cambridge. År 1977 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för banbrytande bidrag till teorin för internationell handel och internationella kapitalrörelser.
Bertil Ohlin blev professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn redan vid 25 års ålder, och började under sin tid där skriva artiklar i tidningen Politiken. Han fortsatte senare sin opinionsbildande journalistik genom att publicera sig i Stockholms-Tidningen, och behandlade då långt fler frågor än de ekonomiska.
Men Sandler och Ohlin var inga undantag, inga ensamma renässansmän omgivna av vida mindre bildade politiker. De verkade samtidigt som män som bondpojken Arthur Engberg, som studerade filosofi för Axel Hägerström och fortsatte studierna vid tyska universitet. När de politiska uppdragen satte stopp för den akademiska karriären fördjupade han sig i grekiska på egen hand, kanske i förhoppningen om att en dag få tid att slutföra det avbrutna arbetet med doktorsavhandlingen om Herakleitos. När Engberg som ecklesiastikminister fick ansvaret för det svenska skolväsendet deklarerade han att skolorna skulle ge alla elever tillgång till den klassiska kulturen. Han såg det som självklart att läroverken skulle ha särskilda linjer där latin och grekiska stod i centrum. När problemen i vårt samtida Sverige diskuteras undviks – av någon anledning – frågan om varför våra dagars politiker är så obildade jämfört med sina föregångare. Kan det vara en del av problemet? Kan det rentav vara det som utgör själva problemet?
Folkpartisten Bertil Ohlin mäktade med att vara partiordförande, ägna sig åt omfattande journalistik, vara riksdagsman och undervisa i nationalekonomi på världens främsta universitet – och som om det inte räckte gjorde hans egna forskningar på området honom till en av världens främsta teoretiker. Sandler förenade i sin gärning politikern och ämbetsmannen med rollen som beskyddare och befrämjare av kultur som musik och litteratur, men han var även själv kulturbärare genom sitt utövande av sina intressen. Själv bekymrar jag mig kanske inte i första hand om partibeteckningen på dem som sitter i regering och riksdag, men jag oroar mig däremot över den bristande bildningen hos dem, från vänster till höger. Bristande bildning och bristande aktivitet utanför politikens område tyder på en svag karaktär, kanske rentav en utpräglad lathet. Bör sådana personer ges makt?
Den svenska högern hade en gång i tiden ledare som Hjalmar Hammarskjöld, juristen med en kärlek till litteratur och kultur, vilket bidrog till att han innehade stol nummer 17 i Svenska Akademien. I de konservativa leden fanns också Ernst Trygger, som hade en kapacitet i paritet med Sandler. Trygger avverkade nästan 40 år som riksdagsman, och innehade dessutom under några få år posten som statsminister och senare utrikesminister. Parallellt med detta innehade han professurer i juridik, skrev en mängd vetenskapliga arbeten på detta sitt fackområde, var ledamot av Högsta domstolen samt universitetskansler. Vi är mycket långt från en riksdag befolkad av sådana män. Vi lever i en tid då arvet efter dessa män förfuskats, förslösats och förfulats. Någon vecka efter det att jag bugade mig två gånger inför Rickard Sandlers gravsten tillbringade jag en vecka i Borlänge för en reportageserie. ABF i staden hade en kurs som bar namnet: ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Man kan fråga sig vad Sandler skulle ha tyckt om den kursen. I ett tal om ABF:s mål och mening förklarade Sandler att organisationen skulle väcka ”slumrande bildningshåg och skapa medvetande om att högre människovärde är högre kultur”. Rickard Sandler skulle därför nog inte riktigt ha förstått den nutida populära sentensen om ”allas lika värde”, men så valde han också den där värdigt enkla inskriptionen på sin gravsten: ”Folkbildare”.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar