M OCH S, LIKA SOM BÄR.
Det svenska politiska landskapet beskrivs ofta som polariserat. Retoriken är hård, debatterna intensiva och konflikterna framställs som djupa. Men om man lyfter blicken från retoriken och istället studerar den faktiska politiken framträder en annan bild.
Moderaterna och Socialdemokraterna styr redan tillsammans i över 60 svenska kommuner. Det är i sig en anmärkningsvärd siffra. Samtidigt finns det i statsbudgeten enighet kring omkring 95 procent av utgifterna. När två partier i praktiken är överens om nästan hela den ekonomiska politiken och därmed också kring samhällsmodellen i stort, är det svårt att påstå att de representerar två fundamentalt olika samhällsvisioner.
Detta väcker en obekväm men nödvändig fråga: hur stor är egentligen skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i dag?
Mycket talar för att den skillnaden har krympt dramatiskt. Båda partierna försvarar en gigantisk offentlig sektor. Båda accepterar en fortsatt expansion av statens roll i ekonomin och i medborgarnas vardag. Båda ställer sig bakom omfattande offentliga satsningar kopplade till genuspolitik och transaktivism. Båda stödjer också ett EU som utvecklats i rasande takt från ett samarbete kring handel till ett överstatligt system som styr medlemsländerna genom ett växande antal direktiv.
Det är svårt att hitta verkligt avgörande konfliktlinjer.
Samma mönster syns i flera andra centrala frågor. Den växande islamismen i Europa är ett mer aktuellt och också systemhotande exempel.
Rapporter från flera länder visar att radikalisering i islamistiska miljöer ökar, samtidigt som vissa religiösa institutioner i praktiken fungerar som plattformar för fundamentalistisk propaganda. Trots detta saknas en tydlig och kraftfull politisk reaktion från de två dominerande partierna.
På arbetsmarknaden råder också en anmärkningsvärd samsyn. Fackföreningsrörelsens starka position ifrågasätts sällan på allvar. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, inklusive lagstiftning som LAS, betraktas i praktiken som orörbar.
När så stora delar av samhällsmodellen betraktas som givna uppstår en politisk kultur där stabilitet vilandes på Socialdemokratins modell värderas högre än behovet av förändring. Viljan till verklig förändring saknas helt enkelt.
Det är mot denna bakgrund som allt fler politiska kommentatorer börjar diskutera möjligheten att Moderaterna och Socialdemokraterna en dag bildar regering tillsammans. Den politiske analytikern Marcus Oscarsson pekade denna morgon på just detta scenario och samtidigt påmint om att de två partierna redan samarbetar i ett stort antal kommuner.
Om man ser till den faktiska politiken är ett sådant samarbete inte särskilt långsökt. En viktig förklaring till denna utveckling ligger i Moderaternas ideologiska förändring under de senaste två decennierna. Under Fredrik Reinfeldts ledarskap omformades partiet i grunden. Från att ha varit ett parti som tydligt utmanade den svenska högskattemodellen blev Moderaterna i allt högre grad ett parti som accepterade den och som istället fokuserade på att administrera den mer effektivt.
Resultatet blev en borgerlighet som i många avseenden slutade utmana den socialdemokratiska samhällsmodellen.
När oppositionen inte längre driver en tydligt alternativ samhällsvision uppstår ett demokratiskt problem. Politiken reduceras då till förvaltning av det existerande systemet, snarare än en verklig idékonflikt om hur samhället bör utvecklas.
Men ett öppet samhälle behöver just sådana idékonflikter.
Det behövs en opposition som faktiskt vill förändra kursen. En opposition som tydligt försvarar individens frihet, som vågar utmana den ständigt växande staten och som ser ekonomisk dynamik och företagsamhet som fundamentet för välstånd.
En sådan politik skulle kunna bygga på några grundläggande principer.
Skatterna på arbete behöver sänkas kraftigt för att göra det enklare att arbeta, anställa och bygga företag. Arbetsmarknaden behöver reformeras så att företag vågar anställa utan att riskerna blir orimliga. En modern ekonomi kräver flexibilitet och rörlighet, inte stelbenta strukturer som hämmar tillväxt.
Migrationen måste vara hållbar och bygga på tydliga krav. Den som kommer till Sverige måste acceptera landets lagar, normer och värderingar. Kriminalitet eller systematiskt missbruk av systemet kan aldrig accepteras.
Islamistiska organisationer och miljöer som sprider sharia-ideologi eller hyllar terrororganisationer måste mötas med ett tydligt och konsekvent motstånd och kastas ut ur landet. Samhället kan inte tolerera parallella maktstrukturer som underminerar demokrati och rättsstat.
EU behöver återföras till sin ursprungliga kärna som ett ekonomiskt samarbete kring frihandel. Den ständiga expansionen av överstatlig reglering riskerar annars att urholka både nationell demokrati och ekonomisk dynamik.
Energipolitiken måste samtidigt präglas av realism och långsiktighet. Kärnkraften bör spela en central roll i ett stabilt energisystem, medan statliga investeringar i projekt utan ekonomisk bärkraft bör upphöra.
Det handlar ytterst om politiskt ledarskap.
Alla dessa förändringar är möjliga om viljan finns. Men de kräver mod att utmana etablerade strukturer och ett tydligt fokus på individens frihet och samhällets långsiktiga utveckling.
Sverige står i dag inför ett vägval.
Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen där de stora partierna i praktiken förvaltar samma system tillsammans.
Eller så öppnar vi dörren för verklig politisk förnyelse.
Sverige behöver nytt ledarskap. Sverige behöver en total omstart.
Daniel Sonesson
Partiledare Medborgerlig Samling
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar